Bo Rothsteins samhällsvision

I boken Grundbulten – tillit och visionen om en liberal socialism beskriver Bo Rothstein sin samhällsvision, som är baserad på ett slags kombination av liberalism och socialism. Han skriver intressant och insiktsfullt från en statsvetenskaplig utgångspunkt. Som vanligt bidrar han också med en del kritiska synpunkter på vad nationalekonomer gör och tänker.

Demokratins grundbult enligt Rothstein är myndigheter som man kan lita på, dvs ”att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal” (s 140). Han menar alltså att de politiska problemen i våra samhällen inte ligger på inputsidan, dvs valen, utan på utbudssidan, dvs hur väl apparaten/institutionerna kan implementera den politik som väljarna valt att rösta på.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om demokratins nuvarande problem. I den andra delen skisserar Rothstein på sin vision av hur samhället bör förändras för att vi ska få en bättre utveckling.

Rothstein menar att det nu finns en bristande tillit till hur det demokratiska systemet och de professionella eliterna fungerar. Detta har gett utrymme till populister, som ser sig som folkets sanna företrädare. Rothstein betonar att det saknas en politik som kan inge förtröstan, skapa tillit och ge hopp om framtiden (s 23). Han konstaterar att den liberala demokratin har respekt för de beslut som den demokratiskt valda majoriteten fattar, men att beslutens räckvidd är begränsad. Hans uppfattning är att det behövs något till vänster om mitten, som innebär en demokratisering av den ekonomiska makten (s 24). Rothstein anser alltså att vi behöver en liberal socialism, dvs en modell för ekonomisk demokrati där samtidigt den klassiska liberalismens principer om respekt för individens autonomi, medborgerliga rättigheter och politisk demokrati respekteras. Han argumenterar för att vi behöver förändra kapitalets roll i ekonomin för att skapa social och ekonomisk rättvisa.

Vi ser just nu hur demokratier faller samman runt om i världen. Levitsky och Ziblatt (2018) har beskrivit hur demokratier kan gå i kras gradvis och under lagliga former. Linz (1978) skrev att detta kan ske när det politiska ledarskapet (1) inte tar klart avstånd från våld som kampmetod, (2) inte har någon tydlig respekt för motståndarens legitimitet, (3) saknar respekt för medborgerliga rättigheter och mediers frihet och (4) inte har en klart uttalad respekt för valresultaten. Kopplingen till Trump 2016–20 är tydlig.

Rothstein diskuterar betydelsen av tillit/socialt kapital mycket. Han säger att hög tillit kan kopplas till fungerande demokrati och högre tillväxt. De nordiska länderna utmärker sig här med hög tillit (om än långsamt minskande). Helst vill man se små skillnader mellan olika grupper. Sverigedemokraternas väljare är den grupp som skiljer ut sig. Tilliten är lägst ibland unga lågutbildade arbetare och utomnordiska invandrare. Rika välutbildade har hög tillit. Kan det bero på att de lärt sig hur man hanterar kontakter med myndigheterna?

Efter att ha gett ovanstående ram diskuterar Rothstein olika samhällssektorer (på basis av vad han har skrivit och funderat på under sin karriär). Ett kapitel handlar om skolan, som enligt honom bör styras med tillit och inte New Public Management. Ett annat kapitel fokuserar på gängproblemen. Rothstein pekar på att unga invandrarpojkar som blir underkända i skolan inte får något (bra) jobb, ingen kvinna och ingen respekt eller position i samhället. Den nordiska välfärdsmodellen ger materiella nyttigheter, men för att leva det goda livet behöver man mer än materiella saker. Detta påminner mycket om den diskussion som Collier (2018) för om kapitalismens utmaningar.¹

Rothstein diskuterar vidare välfärdspolitiken som ett socialt kontrakt. Staten kan ta in skatt på rättvist sätt om man litar på att staten kan sköta sina aktiviteter. Välfärden beror enligt Rothstein på graden av social tillit och kvaliteten i offentliga institutioner. Demokratins grundbult är alltså myndigheter som man kan lita på.

I den svenska konstitutionen betonas att offentliga tjänstemän ska visa saklighet, opartiskhet och likhet inför lagen vid utförandet av offentliga förvaltningsuppgifter. Sverige var högkorrupt i början av 1800-talet, men mellan 1840 och 1870 genomfördes en lång rad reformer som skapade en lågkorrupt förvaltning. Rothstein ger ingen direkt förklaring till varför alla dessa reformer skedde (just då). De gav dock en hög legitimitet åt den svenska stadsförvaltningen, vilket också bidrog till det politiska systemets legitimitet. Socialt och institutionellt kapital är högt korrelerade, även om Rothstein har lite svårt att klart visa vad som är orsak och verkan.

Vetenskapliga inriktningar som public choice (och alltså nationalekonomer) förnekar enligt Rothstein att människor/beslutsfattare kan agera opartiskt. Det är ett alltför svepande påstående. Nationalekonomer antar inte att varje teoretisk modell som man formulerar är den kompletta beskrivningen av verkligheten. Public choice är verkligen inte nationalekonomins fulla svar på hur samhället fungerar. Det är en möjlig ansats för att beskriva en aspekt av verkligheten. Om man läser nationalekonomiska läroböcker så ser man för övrigt att i nästan all policydiskussion utgår man från att beslutsfattarna agerar opolitiskt och att de försöker maximera någon slags samhällsnytta. Sedan har böckerna normalt ett kapitel om public choice i slutet av boken för att problematisera de tidigare alltför opolitiska (normativa) policydiskussionerna.

Rothstein menar att ett problem är på framväxt genom att de politiska tjänstemännen blir allt fler. Politiken bör utformas genom folklig mobilisering eller via civilsamhällets organisationer.

Rothstein gör också olika jämförelser mellan länder, t ex Jamaica och Singapore, för att se om det mer demokratiska alternativet varit bättre för tillväxten. Han finner att så inte varit fallet. Det är dock problematiskt att hänga upp diskussionen på enstaka jämförelser.

Rothstein är kritisk till det svenska biståndets försök att skapa demokrati i fattiga länder. Han menar att det skulle vara bättre att bygga upp goda samhällsinstitutioner, som sedan indirekt kan bidra till att bygga upp demokratin. Jag tror han har en poäng här.

Rothsteins diskussion om vad forskningen har att säga om olika frågor är ibland lite svepande. Han påpekar att demokratiska företag där personalen hyr kapitalet (i stället för tvärtom) är betydligt vanligare i USA än i Sverige. Vi har ett system i vårt land som inte uppmuntrar till att skapa demokratiskt styrda företag. Rothstein hävdar att de finns många studier som visar att denna typ av företag är mer lönsamma än andra, men han gör ingen ordentlig genomgång av evidensen. Om det vore så att denna typ av företag generellt är mer lönsamma borde vi väl se att de gradvis tar över marknaderna. Det har vi ännu inte sett, så det är inte så klart att dessa modeller löser problemen.

Det skrivs inte mycket i den ekonomiska eller statsvetenskapliga litteraturen om ekonomisk demokrati, trots att icke-ekonomiska arbetsvillkor är viktiga för välbefinnandet liksom jämlikheten. Rothstein frågar sig varför ekonomisk demokrati inte varit på den politiska agendan i Sverige där det funnits förutsättningar för den. Vi har haft en stark fackföreningsrörelse, socialdemokrater har suttit vid makten, civilsamhället är välutvecklat och vi har en hög tillit. Dessutom finns många producent- och konsumentkooperativa företag.

Rothstein gör tre försök att förklara varför det inte blivit mer av ekonomisk demokrati i Sverige. Först pekar han på fackföreningarnas motstånd. De ville ha en väl definierad motpart att förhandla med. Sedan menar han att vänstern har missförstått betydelsen av skillnaden mellan kapitalism och marknad. Han betonar att kapitalet styr om kapitalet hyr in arbetskraft. Då bestämmer kapitalet över organisering av arbetet – och vice versa. Vidare ledde debaclet med löntagarfonderna till ett slags tankeförbud om ekonomisk demokrati.

Rothstein pekar på att ojämlikheten är ett ökande problem. Det kommer inte att gå att omfördela tillräckliga resurser inom det nuvarande systemet. Därför anser Rothstein att löntagarna på något sätt behöver komma i åtnjutande av företagskapitalets avkastning. Han diskuterar indexfonder och fondägande av aktier i allmänhet, vilket gjort att mycket av kapitalet inte är engagerat i styrningen av företagen. Vidare är den viktigaste tillgången i företag numera ofta humankapitalet. Forskning visar enligt Rothstein att demokratiskt inflytande ökar engagemang, lojalitet, vilja att samarbeta och kreativitet. Detta behövs allt mer i nya komplexa företag där det är svårt att definiera vad som ska göras och hur det ska ersättas. Av dessa skäl anser Rothstein att det är rimligt att de anställda styr företagen, dvs arbetet hyr in kapitalet.

Rothstein menar att man bör ställa tre huvudfrågor när man utformar ett ekonomiskt system: (1) Vem ska bestämma över vad som ska produceras? (2) Vem ska bestämma hur produktionen ska vara organiserad? (3) Vilka ska bestämma hur resultatet ska fördelas?

För att sortera upp detta krävs en fungerade konstitutionell ordning. Möjligheterna att införa ekonomisk demokrati med hjälp av centralt fattade beslut vad gäller produktionen har varit synnerligen begränsade. Rothstein argumenterar därför för ekonomisk demokrati på företagsnivå. Han resonerar kring olika problem vid utformningen av systemet men utan tydliga slutsatser. Vad gör man med nyanställdas rättigheter? Med de pensionerade? Hur hanteras immaterialrättigheterna?

I slutet av boken diskuterar Rothstein olika återvändsgränder. Filosofen Martin Hägglund har skrivit om demokratisk socialism på ett sätt som han finner problematiskt. Utgångspunkten är att ingen ska behöva arbeta av ekonomisk nödvändighet. Arbetet ska utföras av intresse eller för att man ser att arbetet ligger i det allmännas intresse. Inga gratispassagerare antas alltså. Orealistiskt säger Rothstein! Det är oklart vem som ska bestämma vad som ska produceras. Ett ytterligare problem är att människor inte ser bara till rättvisa i utfallet utan de vill också att processerna ska vara rättfärdiga.

En annan idé som är dålig enligt Rothstein är tanken på en universell basinkomst. Det blir ohållbart dyrt, sänker kvaliteten på offentliga tjänster och blir en dödsstöt åt den generella välfärdsmodellen. Grundfelet enligt Rothstein är ovillkorligheten. Människor kommer att kräva att flera villkor är uppfyllda.

Även att återuppväcka klasskampen ser Rothstein som en orealistisk idé och det har misslyckats under senare år när man försökt. I Sverige har vi i stället i ett sekel satsat på folkhemmet. Socialdemokraterna har varit framgångsrika med generella reformer och breda allianser.

Den intellektuella vänstern hyser ett visst förakt för arbetarklassen och satsar på identitetspolitik och kunskapsrelativistisk postmodernism. Den fokuserar inte så mycket på analys av jämlikhet. Rothstein menar att alliansen mellan den industriella arbetarklassen (män) och intellektuella vänsterkvinnor inte fungerar. De har helt olika uppfattningar i många samhällsfrågor. Kvinnorna står till vänster och männen till höger.  Den lilla arbetarklassen kan inte driva utveckling på det sätt som marxisterna tänkte.

Rothstein menar att det inte finns ”några visioner om ett framtida mer demokratiskt, rättvist och inkluderande samhälle” (s 303). Det är bakåtsträvan, inte framtidsvisioner som gäller. Undertryckta klasser kan kämpa för sina rättigheter inom det existerande systemet, man kan knappast driva fram något nytt.

Därför behövs en vision som värnar individens autonomi och samtidigt tar ett gemensamt ansvar för de viktiga allmänningarna. Både liberaler och socialister saknar detta. Rothstein menar att en ordning på allmänningens grund och som innefattar arbetslivet är fullt möjlig.