Slut på det utopiska slafsandet?

Tiden verkar vara inne för nya bokslut över den ekonomiska historien, gjorda av ledande amerikanska nationalekonomer. Daron Acemoglu och Simon Johnson har i ett drygt 500-sidigt manifest, Power and Progress, anlagt ett dystopiskt tusenårsperspektiv enligt vilket tekniska framsteg, med undantag för några årtionden före det första världskriget och några årtionden efter det andra, bara gynnat eliterna. Bradford DeLong, professor vid University of California Berkeley och på 1990-talet verksam i finansdepartementet under Bill Clinton, har i en 600-sidig ’stor berättelse’, Slouching Towards Utopia, anlagt ett perspektiv som pendlar mellan det utopiska och dystopiska och som har ett betydligt kortare tidsperspektiv även om det är längre än brukligt. Hans berättelse handlar om det långa 1900-talet från 1870 till 2010, då världens befolkning ökade sexfalt och inkomsten per capita niofalt, och om den ”slafsiga” vägen mot Utopia. DeLong är inte ensam om att mixtra med längden på 1900-talet. Han hänvisar upprepade gånger till den marxistiske historikern Eric Hobsbawm som för 30 år sedan i The Age of Extremes satte startpunkten till 1914 och slutpunkten till 1991.

DeLong försöker inte som Acemoglu och Johnson göra gällande att den breda massan bara undantagsvis fått möjlighet att njuta den ekonomiska tillväxtens frukter. Han ställer sig inledningsvis frågan hur människor 1870 skulle ha reagerat om de fått veta hur människors standard såg ut 2010 och svarar (s 5): ”De skulle nästan säkert tro att världen 2010 var ett paradis, en utopi.” Undra på det (s 17): ”Sedan 1870 har den teknologiska förmågan och mänsklighetens materiella välstånd exploderat bortom tidigare föreställningar.” DeLong blixtbelyser åtskilliga gånger de enorma tekniska och ekonomiska framsteg som gjorts under det 140 år långa 1900-talet. Drivkrafterna bakom denna väldiga schumpeterska skapande förstörelse summeras (s 529) så här: ”Det som drev alltsammans, alltid i bakgrunden och ofta i förgrunden, var de industriella forskningslaboratorierna som upptäckte och utvecklade saker och ting, de stora företag som utvecklade och spred dem, och den globaliserade marknadsekonomin som koordinerade alltsammans.”

Märkligt nog skriver DeLong inte mycket om laboratorier och storföretag men desto mer om globalisering. Frågan är också om den skapande förstörelsen i DeLongs version är så särskilt schumpetersk eftersom enbart storföretag och inte enskilda entreprenörer står för innovationerna. Så här kan det låta (s 62): ”Inte bara uppfinningar, utan den systematiska uppfinningen av hur man ska uppfinna. Inte bara individuella storskaliga organisationer, utan organisering av hur man ska organisera. Bådadera var avgörande för framkomsten av moderna företags integrerade, centrala kommando- och kontrollplanering.” Om en av de uppfinnare det slog gnistor om, Nikola Tesla, heter det (s 70): ”Hur kunde den galne vetenskapsmannen Tesla göra sådan skillnad? Därför att han kunde arbeta i industriella forskningslaboratorier och hans idéer kunde utvecklas av bolag.” Samtidigt förklarar DeLong (s 77–78) märkligt nog att den massproduktion som följde på uppfinningar och innovationer inte berodde på ”någon avsiktlig, planerad industriell utvecklingsprocess, utan [på] närsynta val som genererade vidare teknologiska externaliteter”. I en annan märklig vändning är DeLong (s 453) inne på att det inte är kapitalister som drivit den skapande förstörelsen: ”Snabb tillväxt som den som inträffade mellan 1945 och 1973, kräver när allt kommer omkring skapande förstörelse; och, eftersom det är plutokraternas välstånd som förstörs, är de knappast villiga att uppmuntra den.”

Berättelsen består av 17 kapitel. Den börjar med globaliseringen före första världskriget och arbetar sig kronologiskt framåt via redogörelser för teknisk utveckling, demokratisering, imperialism, världskrig, glatt 20-tal, depression, kommunism, fascism och nazism, nytt världskrig, kallt krig, den globala Södern, inkludering, socialdemokrati, nyliberalism och hyperglobalisering fram till den stora recessionen som enligt DeLong sätter punkt för den utopiska drömmen.

Tre framstående samhällsvetare får tjäna som riktkarlar på den långa och krokiga vägen mot ett hägrande Utopia. Ekonomen Friedrich von Hayek är marknadens profet. Hans motto sägs vara ”Marknaden ger och marknaden tar, lovat vare marknadens namn.” (Detta motto upprepas otaliga gånger i boken på ett närmast barnsligt sätt.) Hayek är å ena sidan Doktor Jekyll, ett geni som förstår att marknaden kan generera tillväxt, å andra sidan Mister Hyde, en ”idiot” (s 6) som inte begriper att människor vill ha rättvisa, jämlikhet, trygghet. Moralfilosofen Karl Polanyi förstår att det är just sådant folk vill ha. Hans motto sägs vara att marknaden är gjord för människan, människan inte gjord för marknaden. John Maynard Keynes är det stora geniet som med ett tvångsäktenskap förenar element från Hayek och Polanyi till vad som efter andra världskriget blir en nordatlantisk socialdemokratisk hegemoni som lyfter västvärldens människor till svindlande höjder av välstånd och trygghet.

Att i en recension på något systematiskt sätt följa DeLong genom 140 år, 17 kapitel och 600 sidor är självfallet omöjligt. Jag nöjer mig med några nedslag. New Deal spelar en nyckelroll i berättelsen. Att den stora depressionen inte knuffade USA till höger, i fascistisk riktning, beskrivs (s 228) som ”ren och skär tur”. Lyckligtvis var Franklin Roosevelt mitten-vänster, depressionen så lång att New Deal-politiken hann sätta sig och USA världens uppstigande supermakt. Programmen under New Deals andra fas lyckades visserligen inte häva depressionen i USA men ”de gjorde USA till en måttlig socialdemokrati av europeiskt slag” (s 231).

Under redogörelsen för andra världskriget blir DeLong mer intresserad av trupprörelser än av produktionsresultat. Han noterar dock att USA:s, Storbritanniens och Sovjetunionens samlade krigsproduktion var åtta gånger större än Tysklands och sex gånger större än Tysklands och Japans förenade produktion. Efter redogörelsen för kalla kriget drar han slutsatsen att västvärldens system inte hade visat sig vara det bästa utan bara det minst dåliga. I kapitlet om ”den globala Södern” fördelas ansvaret för dess eftersläpning mellan industri- och utvecklingsländer.

I kapitlet om inkludering klagar DeLong över att människor med egendom och utbildning har en fördel. Man kan tycka att målet, utopiskt eller inte, borde vara en värld där alla människor har egendom och utbildning. Men DeLong är skeptisk till såväl privat som statligt ägande. Han anser (s 13) förbluffande nog – han har tydligen aldrig satt sin fot i en stormarknad – att ”äganderätter är värda något bara om de bidrar till att producera sådant som de rika vill köpa” och att ett av socialdemokraternas största misstag var ”att de fick för sig att de borde äga och driva företag” (s 416).

Ett av de mest intressanta kapitlen handlar om ”den nyliberala vändningen” efter 30 år av ekonomiskt eldorado och socialdemokratisk dominans. Dominansen bröts av stigande förväntningar och inflation (eller stagflation) och, om man får tro DeLong (s 430), avundsjuka i ett samhälle som skapar ökad jämlikhet eftersom ”många människor vill inte se dem som är lägre i rangordning bli behandlade som deras jämlikar”. Vita män i arbetar- och medelklassen tyckte att ”de inte längre fick den respekt från kvinnor, minoriteter och utlänningar […] som de förväntade sig” (s 458). Den nyliberala politiken med ambitioner att knäcka inflationen och genom avreglering och skattesänkning frigöra tillväxtens krafter imponerar självfallet inte på DeLong, som finner att resultatet blev hög arbetslöshet, svag produktivitetsutveckling, ökad inkomstojämlikhet och ökade statliga budgetunderskott. DeLong riktar en särskild bannstråle mot Ronald Reagans idé om dynamiska effekter av skattesänkningar; Margaret Thatcher kommer lindrigare undan. Men varför blev den nyliberala politiken så långlivad om den var så misslyckad? DeLongs hypotes är att det beror på att Reagan oförtjänt fick äran för kommunismens fall och kalla krigets slut.

Den stora recessionen på 2000-talet var enligt DeLong helt onödig. Politikerna borde ha bemött finanskrisen 2007–08 med full kraft enligt Walter Bagehots och Hyman Minskys recept, de borde ha lånat 500 miljarder dollar extra till den rådande låga räntan för att investera i infrastruktur, de borde ha gjort som Kina, låtit ”regeringen låna och spendera i den omfattning som krävs för att behålla och främja en snabb återgång till full sysselsättning” (s 508). Man kan tillägga att USA långt senare (2022) via den s k Inflation Reduction Act har mobiliserat enorma resurser för investering i infrastruktur och att Kina har drabbats av baksmälla efter sin kreditfest.

DeLongs berättelse drivs framåt av ett livfullt språk och är spännande, inte minst som han låter individer spela viktiga roller och inte kör över läsaren med en strukturell och deterministisk ångvält. Han skriver (s 523) om individernas roll: ”Keynes och Roosevelt är nyttiga påminnelser om det faktum att individer som agerar på särskilda sätt i precisa ögonblick, som inte bara tänker tankar utan har möjligheter att göra dessa tankar inflytelserika, spelar stor roll.” Att han framhåller dessa båda namn är ingen slump. Keynes är för DeLong 1900-talets överlägset främsta ekonomiskpolitiska tänkare och inspiratör. Franklin Roosevelt framstår som århundradets viktigaste politiker, som etablerade en mer eller mindre socialdemokratisk regim i ett USA, som i sin tur dominerade den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen. (Även Roosevelts företrädare Herbert Hoover figurerar en del.) Inte bara de stora 1900-talsgestalterna uppträder på scenen. Även mindre kända aktörer får ta plats, t ex guvernören i Illinois i slutet av 1800-talet John Peter Altgeld, den kinesiske generalen och politikern vid samma tid Li Hongzhang, den japanske finansministern på 1930-talet Takahashi Korekiyo och den nigerianske premiärministern på 1960-talet Abubakar Tafawa Balewa. De ger krydda åt berättelsen.

DeLongs resonemang om vägen mot Utopia är ofta motsägelsefulla. Å ena sidan fördömer han (s 259–260) de totalitära fascistiska, nazistiska och kommunistiska regimernas försök att ta våldsamma genvägar till sina respektive Utopia: ”Att se den utopiska framtiden för din inre syn och tro att den är nästan inom räckhåll, och att dina handlingar, även om de är stränga, även om de är grymma och brutala, kan få den närmare, bort från fantasins rike, som en verklighet här på jorden – det är ideologins förbannelse.” Och (s 282, översättning överflödig): ”Utopian faith is a helluva drug.” Å andra sidan fördömer han de liberala demokratiernas sölande på vägen till Utopia. Ibland ådagalägger han (s 19) en mer nykter syn på utvecklingen: ”Mycket av vad våra föregångare skulle ha kallat ’utopiskt’ har uppnåtts steg för steg, genom ekonomiska förbättringar år efter år, var och en marginell, men som sammansmälter.”

Var står DeLong ideologiskt? Han ger i myrdalsk anda vissa ’hints’ om sina värderingar. I början av kapitlet om nyliberalismen utfärdar han (s 428) en varning. ”Jag har varit djupt och emotionellt engagerad hela tiden, allt eftersom jag på gott och ont har arbetat för att främja [viss] politik och allt eftersom mitt engagemang har omväxlande skärpt och fördunklat mitt omdöme. Härifrån blir denna bok delvis en diskussion jag har med mina yngre jag och med olika röster i mitt huvud. Historikerns ideal är att se och förstå, inte förfäkta och döma. När jag hanterar tiden efter 1980 försöker jag men tror inte att jag helt lyckas”. På ett annat ställe (s 510) beskriver han sig som ”en nyliberal, som en teknokrat, och som en mainstream neoklassisk ekonom” som på något sätt nådde en smärtgräns när Barack Obama i sitt tal om tillståndet i nationen 2010 förklarade att staten måste hålla igen på sina utgifter. DeLongs gamla självbild verkar onekligen vara ute ur bilden. Att döma av de 500 sidorna är han helfrälst keynesian och beundrare av socialdemokrati i bred bemärkelse, såväl skandinavisk som rooseveltsk. Boken är strösslad med citat av Keynes. Frågan är om inte Keynesdyrkan går överstyr i slutsatskapitlet när DeLong ska välja 1900-talets två viktigaste händelser och valet faller på Keynes föredrag 1930 om ”Economic Possibilities of Our Grandchildren” och Roosevelts New Deal.

DeLong karakteriserar alltså Hayek som Jekyll och Hyde. Man får en känsla av att det i viss mån handlar om projicering. DeLong förefaller nämligen själv högst kluven i sin syn på utvecklingen under det långa 1900-talet. Å ena sidan begeistrad över den enorma utvecklingen av teknik och välstånd. Å andra sidan besviken över alla kvardröjande orättvisor, ytterst över att utvecklingen inte gett alla individer på jordklotet samma utdelning. Hans bok rymmer, som framgått ovan, många motsägelser men är spännande läsning, mer så än Acemoglus och Johnsons entoniga dystopi.

Är då hoppet om en bättre framtid – utopin – ute? Visst jäser missnöjet på många håll men det har det gjort förr. Många misströstade om framtiden i samband med den stora depressionens förlamning och världskrigens blodbad. Vad är det som säger att framåtskridandets krafter inte på nytt kan återfå sin vitalitet? Möjligen två omständigheter: För det första miljöhotet som innebär att den malthusianska fällan riskerar att slå igen, inte på grund av resursbrist utan på grund av utsläppsöverflöd. För det andra vad som möjligen är slutet på Pax Americana. Det USA som efter andra världskriget spelat hegemonens roll i världsekonomin ser ut att vackla, svårt söndrat och med en del politiker som påminner om de halvmumier som förde sovjetimperiet till graven. Trump framstår som en slutpunkt på, eller slutplump i, berättelsen om den amerikanska drömmen och de krafter som vill bli nya hegemoner påminner alltför mycket om de totalitära regimer som under 1900-talet gjorde världen till en mardröm.