Hur Kaputt är den tyska ekonomin?

Är Tyskland återigen Europas sjuka man, och finns botemedel? Frågan ställer sig den tyske journalisten och författaren Wolfgang Münchau, tidigare krönikör i Financial Times, i sin bok Kaput: The End of the German Miracle. Han gör en djupdykning i landets moderna tätt sammanvävda ekonomiska och politiska historia. Kontentan: Tyskland har gjort nästan allt fel.

Författarens utgångspunkt är Tysklands svaga ekonomiska utveckling. Särskilt bilindustrin och kemisektorn har aviserat neddragningar och varslat anställda. Elkrisen som uppstod i vakuumet efter den ryska naturgasen har pressat upp elpriser för både hushåll och konsumenter. Den ekonomiska horisonten är molnig och vindstilla. Landet har i skrivande stund uppvisat negativ tillväxt två år i rad.

Bland Münchaus förklaringsfaktorer finns den nära kopplingen mellan näringsliv och politik i Tyskland. Kopplingen har skapat en stelbent struktur där industriella intressen prioriterats framför innovation och omställning. Tyskland har levt på sin historik som framgångsrik industrination, men när den analoga eran övergick i en digital har landet halkat efter. Den tidigare framgångsrika ekonomiska modellen har blivit obalanserad och oförmögen att möta nya utmaningar.

Han bjuder på en anekdotfylld och välskriven analys av Tysklands ekonomi. Den är av högsta relevans för alla nationalekonomer i Sverige. Tyskland är inte bara EU:s största ekonomi, utan också Sveriges största handelspartner. Tysklands utsikter påverkar således utsikterna för svensk industri. Några lösningar bjuder han dock inte på – utan tydliggör i stället tidigt i boken att den är hans eget svar på hur och varför Tysklands ekonomi håller på att braka samman.

Huvudsubjektet i Münchaus analys är den tyska nymerkantilismen. Nymerkantilismen är ett tankesystem som karaktäriseras av önskan om överskott i handelsbalansen och ett starkt fokus på tillväxt genom export. I det tyska fallet har affärsmodellen baserats på kostnadsmässig konkurrenskraft inom tung industri, inte minst bilar med förbränningsmotorer och rörledningar. När marknaden förändrades var den trögrörliga tyska industrin inte med på bollen. Tyskland förlorade marknaden för elbilar till Kina och Tesla.

Korporatismen (eller tripartismen) som präglar tysk politik är enligt författaren nästa syndabock. I detta system sitter alla ekonomins aktörer – banker, staten, näringslivet och fackföreningar – i samma båt, vilket riskerar att hämma innovation och konkurrens. Redan i bokens första kapitel skildras hur delstatsbankerna bidrog till Tysklands ekonomiska kräftgång genom en ohälsosam symbios mellan politiker och bolag. När bankerna och de lokala beslutsfattarna ville rädda företag på den egna orten som hamnade i svårigheter, blev konsekvensen zombieföretag. Han pekar särskilt på bristande transparens i bankernas affärer som en utlösande faktor bakom det ekonomiska förfall som följde.

Inställningen till handelspartners kritiseras. Boken återger de stora dragen av de handelssamarbeten som Tyskland haft med såväl Ryssland som Kina och pekar på att Tyskland haft en business-first approach till utrikespolitiken. Det innebär att politik och handel skiljs åt och det som kan gynna företagen avgör vägvalen. Här gör Münchau en analys kring komparativa fördelar på olika tidssikt.

Den part som är minst diversifierad kommer ha ett underläge som på lång sikt kan bli farligt när förutsättningarna för handelsutbytet ändras. En alltför långt driven specialisering kan likt ett faustianskt avtal ge kortsiktig vinst som straffar sig på längre sikt till följd av inlåsningseffekter. Tyskland har i denna mening varit den mindre gynnade parten i flera handelssamarbeten. Det är lätt att vara efterklok, men det är verkligen lätt att instämma i en kritik av detta. De forna (och även samtida) handelsförbindelserna ser i ljuset av utvecklingen i både Ryssland och Kina ogenomtänkta ut, och 1990-talets resonemang kring hur handelsförbindelser och tillväxt även skulle sprida demokratiska ideal, där, ter sig likaså naiva.

Författaren lyfter även fram besluten under 1970-talet att upprätta naturgasledningar mellan Tyskland och dåvarande Sovjetunionen, vilka han beskriver som ”monumentala missbedömningar” som befäste en business-first-relation till Moskva. Affären – rörledningar i utbyte mot naturgas – utgör enligt honom ytterligare ett exempel på nymerkantilism. Mot den bakgrunden pekar han på att energifrågan fått en överdriven tyngd när det kommer till att förklara den svaga tillväxten i landet. Han understryker att stagnationen började långt före 2020 och att även de mindre energiintensiva sektorerna har gått dåligt. De grundläggande problemen i den tyska ekonomin är, enligt författaren, mer strukturella än vad debatten ger sken av och sträcker sig längre än till tillgång till billig el.

Münchau lägger stor vikt på Tysklands underutvecklade digitala teknologi. Det finns en märkbar irritation hos honom när han i exempel efter exempel visar hur Tyskland aktivt valt bort att investera i digitalisering och tjänster. Tjänstesektorn och den digitala ekonomin har fått mindre uppmärksamhet än industrin och dessa har ofta betraktats skeptiskt. I flertalet passager framstår det som att det tyska föraktet mot digitaliseringen var ett gift som ledde till början på slutet för Tysklands storhetstid som ekonomi.

Münchau ger även EU underbetyg inom den AI-drivna tillväxten och föreslår att Tyskland, i stället för att sörja sin inkompetens på området, borde ta efter de nordiska länderna och använda de goda årens ekonomiska överskott för att implementera de nya teknikerna så fort det bara går. Hans resonemang sammanfaller i hög grad med slutsatserna i den tidigare ECB-ordföranden Mario Draghis uppmärksammade rapport till kommissionen – nämligen att Europa riskerar att hamna på efterkälken i den digitala och AI-drivna framtiden (Draghi 2023). Har Europa förlorat slaget om den globala AI-marknaden? Münchau menar att så kan vara fallet, inte minst eftersom asiatiska aktörer och amerikanska techjättar ligger långt framme i utvecklingen.

Är Tysklands ekonomi verkligen så illa ute som han menar? Även om Tyskland har haft minskad industriproduktion och energikris, pekar Internationella Valutafonden (IMF 2024) på att förädlingsvärdet i landet har varit förhållandevis stabilt. Vissa delar av industrin, särskilt de som är mycket energiintensiva, som kemi och metall, har backat. Andra sektorer har däremot kunnat skifta mot produkter med högre förädlingsvärde och anpassat sig genom att använda färre insatsvaror. IMF pekar på  ”skuld-bromsen” (Schuldenbremse) som är inskriven i den tyska konstitutionen och som begränsar det strukturella budgetunderskottet till 0,35 procent av BNP. Bromsen begränsar, enligt kritiker, de offentliga investeringarna i infrastruktur och ny teknik i onödan. Faktum är att Tyskland, i likhet med Sverige, har en av de lägsta nivåerna av offentlig kapitalbildning inom OECD.

Samtidigt är bilden av ett havererande Tyskland inte helt entydig enligt vår bedömning, framför allt inte när det kommer till potentialen inom de gröna framtidsteknikerna. Bland annat avser den nya administrationen i USA att rulla tillbaka IRA (Inflation Reduction Act), vilket skulle kunna göra EU och Tyskland mer konkurrenskraftiga inom förnybar energi och annan grön teknik igen. Därutöver rankar IMF Tyskland i topp bland utvecklade länder när det gäller komparativa fördelar i gröna varor – före både USA och Kina. Potentialen för att Europa ska kunna locka tillbaka investeringar i grön industri är inte förlorad.

Denna bok erbjuder en initierad genomlysning av Tysklands industriella utveckling och strukturella utmaningar. Münchau skildrar hur djupt den industrifrämjande politiken sitter i Tysklands själ och hur svårt det är att ställa om när globala och inhemska förutsättningar förändras. Delar av texten är dock väl mycket fokuserad på skuldfrågor och personligt ansvar och vi saknar ibland mer framåtblickande resonemang. För en svensk publik fungerar boken som en tankeställare kring hur en ensidigt näringslivsorienterad politik kan leda till ohälsosamma beroenden och brist på strukturomvandling. Den påminner också om vikten av att ständigt ompröva samarbeten och leverantörskedjor när omvärlden förändras.