Stör geopolitik Afrikas utveckling?

Det ter sig mycket välkommet att Ekonomisk Debatt lyfter fram Afrika som ett viktigt analysämne. Det är definitivt på tiden att följa upp Afrikas senaste utveckling och perspektiv med erforderlig vikt och noggrannhet. Med Afrika menar jag i detta sammanhang framför allt länderna söder om Sahara. Det är dock viktigt att poängtera att också nordafrikanska länder ingår i det relativt nybildade afrikanska frihandelsavtalet African Continental FreeTrade Area (AfCFTA).

Jag vill i detta sammanhang fokusera på Jörgen Levins mer grundläggande artikel (Levin 2024). Denna uppvisar enligt min tolkning en god förståelse för Afrikas historik, tillväxthinder och -potential. Institutionernas stora betydelse för den framtida utvecklingen nämns liksom produktivitetens och kapitalförsörjningens vägledande bidrag. Humankapitalbildningens avgörande roll betonas också i Levins analysansats som sätter AfCFTA i det främsta rummet.

Det hade dock varit fördelaktigt om den politiska analysen fått större vikt i Levins bidrag i diskussionen om Afrikas framtid, både i fråga om inrikes- och utrikespolitik. Inte minst när det gäller mindre utvecklade länder så utgör politiken en synnerligen viktig faktor för tillit till samhällsinstitutionerna och därmed för inhemsk och utländsk investeringsvilja.

Av allt att döma har politikens betydelse för ett lands ekonomi t o m ökat på senare år, i stort sett över hela jordklotet. Det finns ett flertal orsaker till detta – exempelvis kriget i Ukraina, Kinas exportsubventioner, protektionistiska spänningar mellan USA och Kina samt kanske också förstärkt mellan EU och Kina, förändrade parametrar för globala värdekedjor, råvarubrist, covid-19 osv. Politiseringen av exempelvis direktinvesteringar i mindre utvecklade länder och/eller vad som också ofta kallas något oskarpt tillväxtmarknader (emerging markets) har hittills mestadels märkts i pressen – men föga i den vetenskapliga litteraturen.

I en översiktsartikel av Gammeltoft och Panibratov (2024) konstateras i detta sammanhang att företagens internationalisering på senare år i stigande grad börjat präglas av politiserade beslutsprocesser. Författarna tillägger att varken företagsledare eller styrelser så här långt har hittat adekvata verktyg för att i erforderlig grad tackla denna nyfödda trend intellektuellt, strategiskt och operativt. De kommenterar dessutom att inte heller den ”internationella business”-litteraturen hittills arbetat tillräckligt systematiskt med teoribildning och modeller vad gäller den pågående politiseringens roll på internationell företagsnivå.

Det kan enligt mitt synsätt vara analytiskt fördelaktigt att skilja på endogent och exogent förorsakad politisering. Endogent förorsakad politisering kan framför allt relateras till inhemska institutionella förhållanden, vilka särskilt kan fånga utländska (direkt-)investerares intresse.

Flertalet afrikanska länder är kända för sina svaga institutioner. Ser man t ex på korruptionsstatistiken (Corruption Perceptions Index, CPI enligt Transparency International, TI, för 2023), så är afrikanska länder starkt överrepresenterade – trots vissa framsteg i några länder. På en indexskala mellan 100 (korruptionsfritt) och 0 (starkt korrumperat) ligger länderna söder om Sahara på genomsnittligt 33, hela tio indexpunkter under det globala genomsnittet. Enligt TI bidrar inte minst frånvaron av demokrati och bristande rättsstatsprinciper till den otillfredsställande situationen (Banoba m fl 2024).

Douglass North (1989) har med sin institutionella forskning byggt ett institutionellt fundament som enligt min uppfattning fungerar väl också i dessa dagar. Det är dock känt att modern forskning redovisar vissa skillnader i bedömningen av sambandet mellan ett lands institutionella kvalitet och dess effekter på investeringar och tillväxt. Likväl ifrågasätts inte att samvariation mellan institutionell kvalitet och ekonomisk tillväxt existerar – om än i något varierande grad från land till land eller från landkategori till landkategori. Som speciellt intressant framstår i detta sammanhang Cams och Özers (2021) analys med hänvisningen till uppenbar korrelation mellan positiv institutionell kvalitet och förbättrade möjligheter till mer långsiktig finansiering av näringslivsinvesteringar.

Levin (2024) betonar visserligen behovet av märkbara institutionella förbättringar för att länderna ska lyckas dra nämnvärda fördelar av Afrikas nya handelspolitiska agenda. Verkligheten torde dock framstå som mycket svårare än vad som framgår av hans rekommendation om att man bör eftersträva en etablering av ”…god samverkan mellan offentliga institutioner och den privata sektorn för att förbättra det allmänna affärsklimatet, inklusive åtgärder för att minska korruptionen…” (s 18).

Återstår frågan om den optimala hastigheten för institutionella förbättringar. Praktisk erfarenhet och forskning ger blandade signaler. Förmodligen framstår det som mest lovande även för afrikanska länder att följa Rolands (2004) uppdelning i länder med ”långsamma” och ”snabba” institutionella förändringsmöjligeter. Denna uppdelning förklarar han med kulturella, sociala och ofta teknologiska faktorer. Till dessa ska dock läggas politiskt beslutade institutionella reformer som ibland kan uppkomma relativt hastigt. Dessa skiftande förutsättningar skiljer sig givetvis från land till land, i vart fall i viss mån.

Därför gäller det att hitta en optimal mix avseende hastigheten av olika institutionella förändringsprocesser. Men även en sådan teoretisk optimering kan visa sig i verkligheten som svårhanterbar – med framöver högst sannolikt såväl mer som mindre framgångsrika reformländer och tillväxtmarknader på den afrikanska kontinenten.

En helt annan dimension än den endogena utgör den exogent betingade politiseringen av ekonomins förutsättningar genom inverkan från andra länder, i det afrikanska fallet framför allt av Kina och Ryssland. Här har det hänt mycket efter det senaste sekelskiftet.

Kina är i dag t o m den största handelspartnern för länderna söder om Sahara. Afrikas omfattande export till Kina handlar i första hand om råvaror (energiråvaror, metaller och mineraler). Det ger i sin tur ett uppenbart afrikanskt beroende av kinesisk tillväxt och importförmåga och tär dessutom på de egna råvarureserverna. Varuimporten från Kina till den afrikanska kontinenten sker däremot mestadels i form av förädlade industriprodukter (maskiner m m).

Problemet med den afrikanska kinahandeln ligger i det växande politiska, ekonomiska och finansiella beroendet av en auktoritär stormakt med globala maktsträvanden. Dylika kinesiska ambitioner är uppenbara. Det framkom också i samband med den för ca ett år sedan beslutade BRICS-utvidgningen (Fromlet 2023).

Vid en närmare granskning av viss statistik upptäcks en rad förhållanden som ger en ytterligare antydan om Afrikas politiska och ekonomiska beroende av Kina – troligen också ett växande beroende. Således lär omkring en tredjedel av alla större infrastrukturprojekt byggas av kinesiska statsföretag och en femtedel av samtliga investeringar i afrikansk infrastruktur finansieras av kinesiska kreditgivare till allt annat än mjuka villkor (africanews 2023). I värsta fall hotar en obehaglig skuldfälla längre fram för en rad afrikanska länder.

Samtidigt bör inte negligeras att också Ryssland har handfasta geopolitiska och även ekonomiska intressen i Afrika. Ur ekonomisk synpunkt är Rysslands engagemang på den afrikanska kontinenten tydligt mindre påtaglig än Kinas. Politiskt är dock Ryssland starkt representerat i Afrika, till stor del påskyndat av EU-ländernas och EU:s under lång tid alltför tillbakadragna Afrikapolitik. Inte mindre än 43 afrikanska länder förfogar för närvarande över militäravtal med Ryssland. Ryssland fungerar samtidigt även som stor vapenleverantör till Afrika (Caprile och Pichon 2024).

Det verkar ofrånkomligt att framöver kontinuerligt följa Kinas och Rysslands involvering i Afrikas utveckling – både mer övergripande och på enskild landnivå.

Syftet med denna korta artikel är inte att underminera det nyväckta intresset för den sedan lång tid politiskt och ekonomiskt eftersläpande afrikanska kontinenten. Teoretiskt ger den av Levin väl beskrivna öppningen av den intrakontinentala afrikanska handelspolitiken en viktig ny tillväxtpotential.

Samtidigt bör beaktas att hela den afrikanska kontinenten – norra Afrika inkluderat – alltjämt konfronteras med påtagliga tillväxthinder, i synnerhet av det institutionella slaget. Denna infallsvinkel kommer något till korta i det nyligen publicerade ED-temanumret om Afrika – Kinas och Rysslands framtida politiska och ekonomiska roll på den viktiga afrikanska kontinenten likaså.

Men, till slut,  varför inte ändå hoppas att Shakiras globala hitlåt ”This time for Africa” på längre sikt kan få ett bättre fäste även i kontinentens verklighet – även om vägen dithän av allt att döma kommer att bli knagglig?