Effektivitet utan legitimitet hotar marknadsekonomin

Ekonomisk tillväxt är en förutsättning för breda förbättringar av livskvaliteten, eftersom den ökar de samlade resurserna i samhället. I teorin gör detta det möjligt för alla att dra nytta av utvecklingen, i stället för att olika grupper ställs mot varandra i kampen om en fast kaka där vinster för vissa sker på andras bekostnad. Men tillväxt i sig är ingen garanti för att levnadsstandarden förbättras för alla. Avgörande är också hur tillväxtens vinster fördelas. När utvecklingen skapar tydliga vinnare och förlorare urholkas löftet om ett gemensamt välstånd.

Ett exempel på denna potentiella spänning är begreppet skapande förstörelse, en av de idéer som belönades med det senaste Nobelpriset i ekonomi (Andersson m fl 2025). Innovation och strukturomvandling skapar vinnare vars framgång kan öka den samlade produktiviteten och tillväxten, men skapar också förlorare som kan drabbas av arbetslöshet, sjunkande löner eller social desintegration. Även när ekonomin som helhet gynnas kan de som bär kostnaderna uppleva att de samlade vinsterna inte kompenserar för sina personliga förluster. Liknande dynamik har präglat globaliseringen: övergripande ekonomisk tillväxt och stigande genomsnittlig levnadsstandard har ofta skymt stora fördelningsskillnader och lämnat vissa grupper varaktigt sämre ställda.

Nationalekonomer har traditionellt utvärderat välfärdsförändringar med hjälp av kriteriet Paretoförbättringar, där en förändring endast anses vara gynnsam om minst en person får det bättre och ingen får det sämre. Sådana utfall är i praktiken sällsynta. Oftare hänvisar ekonomer till potentiella Paretoförbättringar, vilket innebär att en förändring anses vara fördelaktig om vinnarnas samlade vinster överstiger förlorarnas samlade förluster, så att vinnarna i princip skulle kunna kompensera förlorarna. Den avgörande frågan är dock om en sådan kompensation faktiskt äger rum. En växande politisk-ekonomisk forskning tyder på att så ofta inte är fallet, och att framväxten av populistiska rörelser i många demokratier åtminstone delvis har drivits av väljare som upplever sig tillhöra globaliseringens förlorare.

Den snabba utvecklingen av artificiell intelligens (AI) och dess potentiella ekonomiska och sociala konsekvenser väcker liknande farhågor. Enligt SOM-institutets rapport Svensk AI-opinion (SOM-institutet 2025) anser visserligen en majoritet av svenskarna (57 procent) att AI kommer att medföra stor ekonomisk utveckling, men endast 29 procent tror att tekniken kommer att skapa fler jobb än den slår ut. Vidare anser 61 procent av de tillfrågade att AI utgör en större risk än en möjlighet för samhället. Det står klart att AI, trots sina löften, också medför betydande utmaningar, däribland risken för att skapa en ny uppdelning mellan vinnare och förlorare. Precis som vid tidigare perioder av snabb teknologisk förändring kan individer ha svårt att förutse hur AI kommer att påverka ekonomin och deras egna försörjningsmöjligheter, vilket begränsar deras möjlighet att skydda sig mot potentiella förluster.

Dani Rodrik och Arvind Subramanian (2003) identifierar fyra grundläggande funktioner hos institutioner: de skapar marknader, reglerar dem, stabiliserar dem och legitimerar dem. Mycket av den moderna nationalekonomiska forskningen har fokuserat på den första funktionen, med betoning på skydd av äganderätter, upprätthållande av avtal och främjande av entreprenörskap. Detta är rimligt, eftersom dessa funktioner är nödvändiga och marknader över huvud taget inte skulle existera utan dem. Men under perioder av snabb teknologisk och strukturell omvandling blir de övriga funktionerna, särskilt legitimeringen, avgörande för om marknadsekonomier behåller sin politiska bärkraft. Legitimitet uppstår när medborgarna upplever att spelreglerna är rättvisa, att risker åtminstone delvis delas och att samhället inte överger dem i tider av ekonomisk omvälvning. Utan denna känsla av kollektiv försäkring upplevs marknader mindre som motorer för möjligheter och mer som lotterier präglade av otrygghet.

Av detta skäl bör försvarare av marknadsekonomin också försvara robusta sociala skyddssystem. Detta innebär både ekonomiska transfereringar, som till exempel arbetslöshetsförsäkring, men också tillgång till utbildning och möjligheter till omskolning. Den stora osäkerheten som följer med AI:s utveckling kan innebära att många människor plötsligt upptäcker att deras omfattande investeringar i utbildning, i många fall finansierade genom betydande studieskulder, förlorar sitt värde. Redan i dag finns tecken på växande arbetslöshet bland akademiker. Stöd till omskolning är nödvändigt inte bara av fördelningspolitiska skäl, utan också för att undvika att arbetskraft låses fast i yrken där efterfrågan minskar, och för att motverka det motstånd mot teknologisk förändring som annars riskerar att växa fram.

Att stödja de som är mest utsatta för omställning är inte ett avståndstagande från marknader, utan en investering i dessas legitimitet och långsiktiga hållbarhet. Marknader som skapar välstånd men systematiskt misslyckas med att dela risker eller möjligheter bör inte förvånas när det offentliga stödet urholkas. Om ekonomisk tillväxt ska översättas till varaktiga förbättringar av livskvaliteten för alla måste den åtföljas av institutioner som säkerställer att dess vinster delas brett och på ett trovärdigt sätt.