Ekonomisk Debatt 1979–80 – tre genomslag i debatten

Staffan Viotti och jag var redaktörer för Ekonomisk Debatt 1979 och 1980. Vi efterträdde Hans Tson Söderström, som i sin tur hade efterträtt Nils Lundgren, initiativtagare till Ekonomisk Debatt och dess förste redaktör. Staffan var nydisputerad och jag var doktorand. I efterhand tycker jag att det var ganska förmätet av mig som doktorand att sätta mig till doms över bidrag från äldre och mer kompetenta ekonomer, t o m professorer. Jag tänkte väl att jag kunde ta betäckning bakom Staffan.

Hans Tsons arv till oss var ett mycket ambitiöst redaktörskap – och en total brist på artiklar till vårt första nummer. Hans sista nummer innehöll 12 artiklar, förmodligen allt som fanns kvar på skrivbordet. Vi var ganska imponerade av hur välskrivna och välargumenterade artiklarna i Ekonomisk Debatt var under hans tid som redaktör men förstod snart – efter att ha läst ett antal bidrag – att det berodde på att han mer eller mindre skrev om varje bidrag.

Vi fick med nöd och näppe ihop tre artiklar till det första numret, varav två från närstående, nämligen Erik Dahmén, professor på Handelshögskolan där Staffan och jag var verksamma, och Assar Lindbeck på IIES, där Staffan varit doktorand med Assar som handledare. Staffan åkte hem till Dahmén och praktiskt taget norpade artikelutkastet till “Varning för utvecklingsoptimism” från hans skrivbord.

Bristen på bidrag fortsatte under hela vår tid som redaktörer. Antalet artiklar var tre eller fyra i 12 av de totalt 16 numren. Kanske var vi påverkade av arvet från Hans Tson och alltför kritiska i vår bedömning av influtna bidrag. Mycket ofta strök vi stora delar av texten i ett längre bidrag för att få fram en poäng som vi tyckte var bra och publicerade därefter resultatet under rubriken “Forum”, en avdelning för kortare inlägg och repliker. Mitt intryck är att senare tiders redaktörer inte behöver bita på naglarna av oro för att inte kunna få ihop nästa nummer.

Jämfört med de första årgångarna har Ekonomisk Debatt med tiden blivit en kanal för att publicera forskningsrapporter i en form som är mer tillgänglig för läsare som inte är forskare. Detta är inget fel, tvärtom. En forskningsrapport som är relevant för någon ekonomisk-politisk fråga kan få väl så stort genomslag i debatten och politiken. I dag finns det ändå många andra kanaler för rena debattinlägg, kanaler som dessutom är mer snabbfotade än en tidskrift som har åtminstone ett par månaders fördröjning mellan manus och tryck.

Staffan och jag såg ändå som tidskriftens främsta uppgift att bidra till den ekonomisk-politiska debatten. Tidskriftens namn och dess roll sedan tillkomsten förpliktade. De bidrag som gjort det starkaste intrycket på mig under vår tid som redaktörer är också debattinlägg: ”Nödhjälp i stället för utvecklingsbistånd” av Gunnar Myrdal (Ekonomisk Debatt 8, 1980), ”Gör hyresrätt till bostadsrätt” av Nils Lundgren och Hans Lönn (Ekonomisk Debatt 4, 1980) samt ”Sjukvården – problem och lösningar” av Ingemar Ståhl (Ekonomisk Debatt 7, 1979) tillsammans med ”Konsumentönskemål och effektivitet i sjukvården” av Åke Blomqvist (Ekonomisk Debatt 1, 1980).

I Ekonomisk Debatt 7/1978, med Hans Tson som redaktör, fanns en artikel av Gunnar Myrdal med rubriken “Dags för ett bättre skattesystem!”. Den är förmodligen den viktigaste och mest inflytelserika artikel som publicerats i tidskriften. Särskilt en mening väckte stor uppmärksamhet: “De olika inkomstavdragen … gör progressiviteten illusorisk och förvandlar oss till ett folk av fifflare.” (s 493)¹ Artikeln fick ett stort genomslag eftersom Gunnar Myrdal sedan decennier var en intellektuell förgrundsfigur inom socialdemokratin. Myrdals artikel, tillsammans med Astrid Lindgrens tidningsartikel om Pomperipossaeffekten (102 procents marginalskatt för henne som egenföretagare), banade väg för lägre progressivitet och ”århundradets skattereform” 1991.

Mot den bakgrunden var vi som redaktörer glada över att få publicera Gunnar Myrdals uppgörelse med Sveriges u-landsbistånd med rubriken ”Nödhjälp i stället för utvecklingsbistånd” i vårt sista nummer. Han var författare till det monumentala verket Asian Drama om utvecklingsländernas problem och hade mottagit ekonomipriset 1974. Myrdal skriver att han själv varit med om att utstaka grunderna för Sveriges biståndspolitik, men att han nu tänkt om. I stället för att låta en stor del av biståndspengarna gå till FN:s biståndsorgan och olika industriella projekt ville han koncentrera biståndet till nödhjälp och förebyggande av nöd, som livsmedelsproduktion, latriner, preventivmedel, rent vatten, barnhälsa och skolor.² Myrdals motivering var den stora nöden i utvecklingsländerna samtidigt som biståndet gödde en omfattande, växande och utvecklingshämmande korruption när u-länderna själva fick bestämma användningen; u-länderna styrdes i regel av en liten exploaterande överklass. Dessutom var det viktigaste inte bistånd, utan genomgripande strukturella reformer i u-länderna.

U-landsforskningen fick sig också en släng av sleven. Den levde enligt Myrdal i en slags modellvärld som bortsåg från klassproblemen. SIDA skulle inte understödja ”en ganska lågklassig forskning” utan överlåta all forskningsverksamhet till universiteten.

Grovt sett verkar utformningen av Sveriges bistånd ha utvecklats i linje med vad Myrdal förespråkade. Tyngdpunkten ligger i dag på fattigdomsbekämpning.³ Så kallat budgetbistånd är avskaffat på grund av korruption och att det inte hade någon effekt på politiken i mottagarländerna. Frivilligorganisationer har blivit den främsta mottagaren av Sveriges bistånd.

Uppmaningen ”Gör hyresrätt till bostadsrätt!” låter inte särskilt radikalt i dag, men var det 1980, särskilt som den kom från Nils Lundgren som vid denna tid var en känd socialdemokrat. Inom socialdemokratin sågs det nog som mer renlärigt att bo i hyresrätt – mestadels kommunal – än i en privatägd bostadsrätt. Den inställningen kan verka konstig eftersom det var Hyresgästföreningen med band till arbetarrörelsen som på 1920-talet bildade nuvarande HSB (Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening), men det förklaras av att man då ville frigöra sig från privata hyresvärdar.

Det var inte första gången som Nils föreslagit en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter, samma förslag fanns i ett temanummer av Ekonomisk Debatt om bostadsmarknaden 1974 och i flera andra inlägg av honom. Hans argument var ekonomiskt och demokratiskt: Bostadsrättsägare kan använda egenarbete för att sänka sina bostadskostnader och de har större inflytande över sitt boende än hyresgäster.

Nils Lundgren har blivit bönhörd, men av andra skäl. Omvandling av hyresrätter till bostadsrätter kom inte till stånd i någon större omfattning förrän på 2000-talet. Då var drivkraften stigande priser på bostadsrätter. Hyresgäster och fastighetsägare kunde dela på skillnaden mellan fastigheternas värde som hyres- respektive bostadsrättsfastighet; hyresgästerna fick köpa en bostadsrätt till underpris och fastighetsägarna fick ut mer än värdet som hyresfastighet.

I artikeln ”Sjukvården – problem och lösningar” tog Ingemar Ståhl upp de problem som uppstår om sjukvård erbjuds praktiskt taget gratis samtidigt som finansiering med skattemedel eller försäkringsavgifter ger små incitament att hålla kostnaderna nere. Följden är att efterfrågan blir stor och kostnaderna höga. Han föreslog mer konkurrens och marknadsincitament i sjukvården genom ett vouchersystem: Varje medborgare skulle få en voucher som motsvarade den genomsnittliga kostnaden för sjukvård för en person med samma ålder och kön och avtala med ett sjukvårdsföretag om öppen- och slutenvårdstjänster under avtalsperioden med vouchern som betalning. Idén hade Ståhl hämtat från den amerikanske ekonomen Alain Enthoven. Åke Blomqvist föreslog i princip samma modell i artikeln ”Konsumentönskemål och effektivitet i sjukvården” och diskuterade en rad olika aspekter på en sådan reform (sjukvårdsföretagens storlek och organisation, ägandeformer, vårdkvalitet, frivillig och obligatorisk försäkring, m m).

Man kan konstatera att sjukvårdens organisation och finansiering har förändrats i riktning mot att bli mer av en marknad. I primärvården sluter offentliga och privata vårdgivare avtal med regionerna och finansieringen består av en fast ersättning per patient och en rörlig ersättning beroende på antal besök och vårdinsatser. Om det finns flera vårdcentraler på en ort kan patienterna välja vilken de vill ansluta sig till. I slutensjukvården har man en uppdelning i beställare och utförare, offentliga och i ett par fall privata, med prislappar på olika slags vårdinsatser.

Jag vill med dessa exempel inte hävda att omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter, den ändrade inriktningen på u-landsbiståndet eller införandet av marknadsincitament i sjukvården direkt kan tillskrivas artiklarna i Ekonomisk Debatt. Däremot ligger det mycket i ett citat av John Maynard Keynes:

The ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is commonly understood. Indeed, the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influences, are usually slaves of some defunct economist.