En kapplöpning mellan Göteborg och Stockholm

Den 1 oktober 2023 var en märkesdag för Handelshögskolan i Göteborg. Den kunde då fira att hundra år gått sedan den startade sin verksamhet som vårt lands andra handelshögskola. Dess föregångare var Handelshögskolan i Stockholm som 1909 − redan fjorton år tidigare − hade inlett sin undervisning. Men det kunde faktiskt ha varit tvärtom. Göteborg kunde ha kommit först med att starta en högre ekonomisk utbildningsinstitution. Min bortgångne kollega Elving Gunnarsson har nämligen i sin doktorsavhandling Från Hansa till Handelshögskola (Gunnarsson 1988) visat att det redan före förrförra sekelskiftet fanns långt gångna planer i den riktningen i Göteborg. Så tidigt som 1885 väcktes förslag att man i staden skulle inrätta en handelsakademi. Förslaget fick inte gehör. I stället grundades − efter en donation av affärsmannen David Carnegie − Göteborgs högskola 1891 som två år senare fick examensrätt. Därmed kom man i Göteborg just på den punkten tio år före den 1878 grundade Stockholms högskola. Tävlan mellan de båda städerna känns påtaglig och påminner starkt om moderna strävanden i olika städer att uppgradera sina lärosäten.

Tanken på en högre handelsutbildning i Göteborg aktualiserades på nytt i december 1900 genom att den statliga handels- och sjöfartskommittén i sitt slutbetänkande föreslog att man borde överväga att ge handelsvetenskaplig undervisning vid de båda högskolorna i Stockholm och Göteborg. Kommittéledamoten Oscar Wallenberg, som också var riksdagsman, yrkade t o m i en riksdagsmotion att medel skulle avsättas för en professur i handelsvetenskap vid Stockholms högskola. Detta förslag togs inte väl upp i Göteborg, där man menade att handelsundervisningen inte passade in vid Stockholms högskola med dess naturvetenskapliga inriktning. Bättre skulle den passa vid den humanistiskt inriktade Göteborgs högskola.

Frågan om en handelshögskola i Göteborg behandlades också i ett föredrag av stadsrevisorn Axel Ramm i Börssällskapet i Göteborg 1901. Det ledde till att affärsmannen August Röhss senare under året donerade 350 000 kr för en professur i nationalekonomi och sociologi samt för en professur i geografi (med handelsgeografi) och etnografi vid Göteborgs högskola. Med dessa professurer som grund inleddes 1905 ett samarbete mellan högskolan och det 1826 grundade, mycket väletablerade, Göteborgs handelsinstitut. Med Handelshögskolan i Leipzig som förebild startade de båda parterna tillsammans en fortsättningskurs. Projektet blev dock inte framgångsrikt utan måste avslutas redan 1907. Ett viktigt skäl tycks ha varit att eleverna vid Göteborgs handelsinstitut i många fall lämnade den grundläggande utbildningen i förtid därför att de fick attraktiva arbeten före examen. Efterfrågan på att lägga ytterligare ett år på utbildning var alltså begränsad. Elving Gunnarsson pekar också på att nationalekonomiprofessorn Gustaf Steffen med sina starka krav kan ha avskräckt från vidare studier.

Samtidigt som man i Göteborg hade svårigheter att få till stånd en akademisk handelsutbildning, pågick i Stockholm ett arbete med att starta en handelshögskola.¹ Drivande aktörer var medlemmar av familjen Wallenberg. Marcus Wallenberg, häradshövdingen, bekostade således att Svenska Dagbladets chefredaktör Helmer Key under en månad 1900 kunde genomföra en studieresa till utländska handelshögskolor. Efter denna resa redogjorde han i ett föredrag och i en skrift för utvecklingen, framför allt i Europa, på handelsundervisningens område. Ett ytterligare viktigt steg var att Knut Agathon Wallenberg i samband med sin femtioårsdag i en skrivelse till ecklesiastikdepartementet donerade 100 000 kr till en blivande handelshögskola i Stockholm. Skrivelsen hamnade sedermera på Kommerskollegium, som utsåg rektorn vid Schartau Åke W:son Munthe och läroverksrådet Alfred Nordfelt att utreda frågan om en handelshögskola. De båda gjorde studieresor under somrarna 1905 och 1906 som förde dem till sammanlagt 26 olika institutioner. I en rapport från februari 1907 gav de sedan ett förslag hur en handelshögskola skulle kunna utformas.

Beredskapen i Stockholm att hantera Munthes och Nordfelts rapport var god, eftersom det redan 1906 hade gått ut en inbjudan att teckna medlemskap i Handelshögskoleföreningen. Gensvaret var betydande. Så många som 255 personer tecknade sig, vilket var långt över den gräns på 100 personer man satt för att föra projektet vidare. Därmed kunde föreningen konstitueras och medel kunde insamlas från staden och näringslivet. Som rektor engagerades historiedocenten Carl Hallendorff, som i sin tur rekryterade Eli Heckscher som professor i nationalekonomi och tysken Ernst Walb som huvudlärare i ämnet handelsteknik, föregångaren till dagens företagsekonomi. På så sätt kunde Handelshögskolan i Stockholm starta verksamheten den 1 oktober 1909 i förhyrda lokaler i Hotell Brunkeberg på den plats där Sveriges riksbank i dag håller till.

Att man i Göteborg var mindre framgångsrik med att starta en handelshögskola i början av förrförra sekelskiftet hänger av allt att döma samman med att stödet från staden och näringslivet var svagare. En annan viktig faktor var sannolikt att man i Göteborg hade en så väletablerad lägre handelsutbildning vid Göteborgs handelsinstitut som redan den gav goda utsikter på arbetsmarknaden.

Planerna i såväl Göteborg som Stockholm att starta en högre handelsutbildning vid förrförra sekelskiftet hänger samman med den ekonomiska utveckling som hade tagit fart under 1800-talet genom industrialisering och ökad ekonomisk aktivitet i aktiebolag. Det ledde till att man på båda sidor om Atlanten startade ekonomiutbildningar. Men det fanns en viktig skillnad mellan USA och Europa. I USA bildades institutioner inom universiteten, medan de i Europa i huvudsak kom till utanför universiteten. Skälet till detta var av allt att döma att man i USA redan hade professionsutbildningar inom ramen för schools of law och schools of medicine, medan man i Europa var organiserad i fakulteter.²

Förebilder för de svenska grundarna var framför allt de tyska Handelshochschulen som fanns i Aachen (grundad 1898), Leipzig (1898), Köln (1901) och Berlin (1906). Det tyska namnet översattes till svenska och begreppet handelshögskola etablerades och spreds sedan vitt och brett i Danmark, Finland, Norge och Sverige samtidigt som de tyska förebilderna redan på 1920-talet antingen uppgraderades till universitet eller integrerades i universitet. Handelshochschulen försvann därmed från det tyska utbildningsväsendet för lång tid. Samtidigt kom handelshögskola med tiden att bli ett kvalitetsbegrepp som i dag används av en rad institutioner i Norden för att visa sin excellens. Men det var Handelshögskolan i Göteborg som blev den andra institutionen i vårt land att använda sig av detta epitet.

Under de fjorton åren som gick från etableringen i Stockholm fram till 1923 kunde man i Göteborg betrakta stockholmarnas svårigheter att starta en ny akademisk institution. Handelshögskolan i Stockholm fick nämligen börja i provisoriska lokaler som möblerades med allehanda begagnade inventarier. Den rekryterade tyske läraren åkte hem efter två år och studenttillströmningen föll efter några år. Under första världskriget fick man ändå en långsiktig lösning av lärarbefattningen i handelsteknik genom Oskar Sillén som stannade i fyrtio år.³ Med tiden steg också efterfrågan på utbildningen. Dessutom fanns från början av 1920-talet planer för den byggnad på Sveavägen 65 som invigdes 1926 och som i dag är skolans huvudbyggnad.

Samtidigt fanns nya initiativ i Göteborg. Redan 1915 hade man med hjälp av donationer startat handelshögskolekurser. Dessa fick en relativt god efterfrågan, vilket tolkades som ett tecken att tiden var mogen för en handelshögskola även i Göteborg. Med ytterligare donationer från det lokala näringslivet och privatpersoner kunde denna starta den 1 oktober 1923. Rektor blev polarforskaren Otto Nordenskjöld. Från Stockholm rekryterades nationalekonomen Gunnar Westin Silverstolpe som professor i nationalekonomi och från Köln Walter Mahlberg i handelsteknik. Liksom i Stockholm mötte man dock i början vissa svårigheter. Antalet studenter den första terminen var så lågt som nio stycken. Liksom Ernst Walb i Stockholm återvände hans ämneskollega och landsman Walter Mahlberg till Tyskland efter några år. Hans efterträdare, Albert ter Vehn, kom i likhet med Oskar Sillén i Stockholm, att stanna på sin post i fyrtio år.⁴

Liksom Handelshögskolan i Stockholm kom dess efterföljare i Göteborg att med tiden möta en ökad efterfrågan från studenter. Medan man under de första fem åren aldrig hade fler än 20 nybörjare, översteg 1936 antalet sökande 100. Så småningom måste man som Stockholm begränsa antagningen. Man följde också sin föregångare i Stockholm vad gäller professurer. En andra professur inrättades 1949 (Stockholm: 1933), en tredje 1962 (Stockholm: 1946) och en fjärde 1963 (Stockholm: 1949). Vidare kunde man 1952 inviga sin egen byggnad på Vasagatan 3. På samma sätt som man i Stockholm har expanderat runt Observatoriekullen, har man i Göteborg med tiden skapat och skapar allt fler lokaler i anslutning till femtiotalsbyggnaden.

Ett viktigt steg i de båda handelshögskolornas erkännande i det svenska akademiska systemet var att de 1946 gavs rätt att utdela doktorsgraden. Först ut var Handelshögskolan i Stockholm, där Folke Kristensson disputerade i nationalekonomi 1946, medan det dröjde till 1950 innan Nils Västhagen disputerade i Göteborg inom företagsekonomi. Sedan dess, särskilt sedan doktorsexamen infördes 1969, har en strid ström av doktorander disputerat i de båda ämnena.

Handelshögskolan i Göteborg följde på många sätt utvecklingen vid Handelshögskolan i Stockholm med viss eftersläpning. På en punkt kom de båda lärosätena dock att skilja sig åt, nämligen i relationen till staten. Redan från 1953 fick man i Göteborg statsanslag. Åtta år senare, 1961, ombildades Handelshögskolan i Göteborg till en statlig högskola. Efter ytterligare tio år, 1971, integrerades högskolan med Göteborgs universitet. Tack vare olika donationer blev Handelshögskolan i Göteborg 1984 åter en egen enhet inom universitetet. I Stockholm har man genom successiva avtal mellan staten, kommunen och Handelshögskoleföreningen lyckats behålla Handelshögskolans självständighet.

Utvecklingen för Handelshögskolan i Göteborg ska ses mot bakgrund av vad som hände i slutet av 1950-talet vid universiteten. Man hade då på Ecklesiastikdepartementet uppmärksammat att de båda handelshögskolornas utbildningar var mycket eftertraktade och att de som examinerades ut därifrån hade stora framgångar på arbetsmarknaden. Det ledde, enligt uppgift från dåvarande ministern Ragnar Edenman, till att man ville bryta de båda handelshögskolornas dominans genom att inrätta professurer i företagsekonomi vid universiteten i Uppsala och Lund 1957. Dessa följdes efter några år av lärostolar vid universiteten i Stockholm och Umeå. Sedan dess har ämnet företagsekonomi utvecklats till det största enskilda ämnet med avseende på antalet studenter vid landets universitet och högskolor. Inom dessa är organisationslösningarna olika. I Lund har man en egen fakultet som benämns Ekonomihögskolan, medan man i Uppsala hör till den samhällsvetenskapliga fakulteten. Vid andra lärosäten har man valt olika benämningar – såsom handelshögskola och business school – för att markera sina kvaliteter inför studenternas val.

Det är dock bara handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg som kan hänvisa till sina historiska rötter när de kallar sig handelshögskola. Att stockholmarna hann före göteborgarna kan förklaras av ett starkare lokalt stöd och av att man i Göteborg hade en så uppskattad lägre handelsutbildning. Utvecklingen för de båda handelshögskolorna illustrerar på ett intressant sätt dynamiken inom system för högre utbildning, särskilt hur förhållanden i institutioners omgivning påverkar dem.