En mamma vid forskningsfronten

Siv Gustafssons memoarbok Bland obekväma herrar finns mig veterligen inte till försäljning, och även om den går att finna som referensexemplar på några bibliotek i landet verkar den inte ha skrivits för en bredare allmänhet. Boken består till övervägande del av rapsodiska minnesbilder som snarast tycks vara tillägnade familj, vänner och nära arbetskollegor. För en utomstående kan det därför vara svårt att hänga med i svängarna. Inte desto mindre utgör boken ett vittnesbörd om hur tillvaron såg ut för de få kvinnor som på 1960- och 1970-talen ville forska och samtidigt ha en familj. Gustafssons upplevelser visar hur svårt det kan vara att förändra historiskt nedärvda normer, men också att det lönar sig att försöka.

De första två svenska kvinnor som disputerade i nationalekonomi var Margit Cassel och Karin Kock, som båda lade fram sina avhandlingar på 1920-talet. Men det skulle dröja drygt 40 år innan ytterligare en kvinna följde i deras fotspår (Jonung och Ståhlberg 2003). Siv Gustafsson disputerade 1976 vid Handelshögskolan på avhandlingen Lönebildning och lönestruktur inom den statliga sektorn. Till skillnad från Karin Kock kombinerade Gustafsson karriär och familjebildning och detta kan också sägas ha avspeglats i hennes forskning. För även om titeln inte avslöjar något om kön (Nyberg 2021) var hennes avhandling den första i Sverige som fokuserade på skillnader mellan kvinnor och mäns löner och orsakerna därtill.

Gustafsson grundade sitt resonemang i humankapitalteorin. För de flesta arbetsmarknadsekonomer är det i dag en given utgångspunkt. För Gustafssons del började det 1971 med att hon närvarade vid en presentation på Handelshögskolan av Jacob Mincer, som då var professor i ekonomi och sociala relationer på Columbia University, New York. Vid presentationen tog Gustafsson fasta på begreppet human capital som hon översatte till det svenska begreppet kunskapskapital. Hon såg att den tid som kvinnor (till skillnad från män) tvingades spendera i hemmet hindrade deras möjligheter att satsa på kunskapsutveckling. Kvinnor utbildade sig i lägre utsträckning och fick inte samma arbetserfarenhet, vilket förklarade deras låga löner och begränsade tillgång till höga samhällspositioner. Under 1970-talet var bristen på arbetskraft i Sverige påtaglig och kvinnors inträde på arbetsmarknaden diskuterades som en tänkbar lösning. Men långt ifrån alla var begeistrade över ett sådant förslag. Kunskapskapital var inte en gängse förklaring till könsskillnader på arbetsmarknaden vid den tiden. Bland Gustafssons akademiska kollegor och de ledande männen inom näringslivet var den förklaring som låg närmast till hands att kvinnor hade lägre intelligens än män, eller att spridningen i intelligens var högre bland män. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Gustafsson fick höra från andra nationalekonomer att studier om könslönegap inte var riktig forskning.

Att ta hand om barn är ett tidskrävande arbete. Gustafsson ställde frågan om hur mycket det kostade samhället att inte ha daghem. Hon ansåg att en utbyggd barnomsorg på sikt skulle gynna samhället ekonomiskt eftersom kvinnor i större utsträckning skulle komma ut på arbetsmarknaden och bli produktivare. I början av 1970-talet fanns det få daghemsplatser och det var mer eller mindre givet att omsorgen om barnen skulle lösas inom familjen. Att barnen var kvinnans ansvar var det få som ifrågasatte. Gustafsson önskade att samhället skulle förändras, att det skulle finnas en rimlig möjlighet att kombinera ett arbetsliv med familj för både kvinnor och män.

Men motståndet var hårt, både bland kollegor och i den nära omgivningen. Som en kommentar till Gustafssons upprepade propåer om fler daghemsplatser noterade hennes pappa i sin dagbok att ”…det verkar som om hon vill lämpa över bördan på andra och sedan ha tillgång till dem när hon är ledig …” Att omsorgen om barnen också skulle vara mannens ”börda” fanns tydligen inte på kartan.

För den kvinna som ville kombinera förvärvsarbete med familj och inte hade pengar att betala tjänstefolk krävdes det en rejäl portion uthållighet. Om hon dessutom med sin forskning ville flytta på rådande normer blev utmaningen än större. En manlig kollega förklarade förnumstigt för Gustafsson att ”kvinna” inte var ett vetenskapligt ord. Trots det ”ovetenskapliga” språkbruket lyckades Gustafsson få igenom sin avhandling och skickade den till Jacob Mincer. Detta öppnade upp en ny värld. När hennes barn hade blivit lite äldre fick hon tillfälle att gästforska vid Columbia University i New York och senare även vid Chicago University hos Gary Becker. 1989 blev hon professor i nationalekonomi vid Universiteit van Amsterdam.

Tiderna och sederna hade förändrats, bl a för att kvinnor som Gustafsson hade propsat på sin rätt. I dag kan en chef för ett forskningsinstitut inte säga att ”jag behöver de pengar som din lön kostar för att anställa nya unga killar som ska disputera”, som Gustafsson fick höra på 1970-talet.¹ Åtminstone inte öppet. Det är ett framsteg.