En republik, om du kan behålla den

Institutioner spelar roll. Denna idé har varit ett centralt tema i politiskt och ekonomiskt tänkande i årtionden och Kungliga Vetenskapsakademien delade nyligen ut Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne till Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson för forskning som har visat att starka, inkluderande institutioner driver ekonomiskt välstånd, medan svaga eller extraktiva institutioner leder till stagnation och nedgång. Deras forskning har ofta fokuserat på olika institutioners djupa historiska rötter och har försökt förklara varför politiska och ekonomiska institutioner tenderar att uppvisa en stark persistens, även i fall där reformer verkar vara till fördel för en majoritet av befolkningen (se Andersson m fl 2024 för en översikt).

Institutionernas (upplevda) persistens har lett till tron att när starka institutioner väl har etablerats så kommer de att bestå. Den senaste tidens händelser i USA har dock utmanat detta antagande rejält. Institutioner består inte av egen kraft, utan de måste aktivt upprätthållas. Douglass North definierade institutioner som de ”spelregler” som strukturerar politiska, sociala och ekonomiska interaktioner (North 1991). Dessa regler är dock inte naturlagar utan ”mänskligt utformade begränsningar” (a a), dvs institutionernas överlevnad är beroende av individers, regeringars och samhällens vilja att upprätthålla dem. Benjamin Franklins berömda svar på frågan om den nya unionen skulle bli monarki eller republik ”En republik, om du kan behålla den” var inte bara ett retoriskt utspel – det var ett erkännande av styrelseskickets bräcklighet och behovet av ständig vaksamhet.

Trots det misslyckade kuppförsöket den 6 januari 2021 verkar få ha övervägt tanken att demokratin i USA skulle stå inför ett existentiellt hot under en andra mandatperiod med Trump. Men mindre än en månad in i Trumps andra presidentperiod har Polity Project, ett mycket ansett dataset som mäter demokrati och autokrati, meddelat att USA inte längre betraktas som en demokrati enligt deras metodik (Center for Systemic Peace 2025). De hävdar vidare att USA har genomgått en presidentkupp och en negativ regimförändring. Detta betyder inte att allt är förlorat, men det krossar antagandet att en återgång till starka demokratiska institutioner är oundviklig. Mycket pekar åt att Trump-administrationen gör allt möjligt för att begränsa olika kontrollmekanismer. Till exempel har USA:s nya försvarsminister Pete Hegseth nyligen avskedat försvarets generalauditörer (Judge Advocate Generals). Under en utfrågning på Fox News förklarade han att han inte ville ha advokater som ”finns till för att försöka vara vägspärrar för allt som händer” (MSNBC 2025).

Konsekvenserna av USA:s institutionella förfall är inte begränsade till nationsgränserna. Ett av de första offren för Trump-administrationen var USAID (U.S. Agency for International Development), en institution som i årtionden hade spelat en avgörande roll för globala humanitära insatser och utvecklingsinsatser. Beslutet att skära ned på finansieringen och omorientera USAID:s uppdrag var inte bara ett budgetmässigt val – det var en signal om att institutioner som funnits länge kan avvecklas snabbt med hjälp av politisk vilja. Även om det är osannolikt att administrationen har laglig rätt att fatta sådana ensidiga beslut, är frågan nu om detta spelar någon roll i praktiken om ingen vill eller kan upprätthålla lagen.

Skadorna från urholkningen av USAID:s kapacitet har varit omedelbara och förödande. Nedskärningarna har påverkat inte bara tusentals amerikanska anställda utan även miljontals mottagare världen över. Minskad finansiering av program för att förebygga hiv kommer t ex med all säkerhet att leda till en ökning av antalet fall, där vissa virusstammar riskerar utveckla läkemedelsresistens på grund av ojämn tillgång till behandling. Förlusten av USAID:s inflytande innebär också att USA ger upp en betydande mjuk makt till rivaler som Kina, som kommer att fylla tomrummet med sina egna utvecklingsinitiativ. Detta skifte är inte lätt att vända. Även om en framtida administration försöker återställa USAID:s finansiering och uppdrag kommer skadan – både vad gäller rykte och funktion – sannolikt att bestå i årtionden.

Samma mönster gäller för andra områden. Institutioner som har tagit decennier att bygga upp kan monteras ned på en bråkdel av den tiden, men återuppbyggnaden är mycket svårare. Ett relevant exempel är internationella handelsavtal. Trump-administrationen hotar för närvarande med förödande tullar på upp till 25 procent mot Kanada och Mexiko, trots att Trump själv ledde den regering som förhandlade fram det nuvarande handelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko. Detta signalerar att avtal som ingåtts med Trump-administrationen inte går att lita på, och det är osannolikt att Kanada och Mexiko kommer våga handla med USA i samma utsträckning som tidigare. Paul Krugman har i en bloggpost benämnt detta ”Slutet för Nordamerika”, dvs att den integrerade nordamerikanska marknaden kommer att upphöra (Krugman 2025).

Förtroende som en gång förlorats är inte lätt att återfå. Detta är särskilt sant inom säkerhetspolitiken, där strategiska partnerskap är beroende av trovärdiga åtaganden. Om institutioner som Nato eller långvariga bilaterala försvarsavtal försvagas av USA:s oberäkneligt politiska beslutsfattande kommer allierade söka alternativa arrangemang, vilket kan förändra den globala maktbalansen på oförutsägbara sätt. Trump-administrationens utfall om Grönland, Kanada och Ukraina tyder på att vi inte kan lita på USA som allierade längre och i värsta fall måste betrakta landet som fientligt inställt. Detta är en utveckling som få kunnat förutse och som ställer höga krav på Europa. Vi måste vara beredda på att ta kontroll över egen säkerhet och vara medvetna om att det är en hög risk att vi hamnar i konflikt med USA i andra frågor (Bergmann 2025).

Det vi bevittnar nu är ett bredare test av om institutionernas motståndskraft kan stå emot ihållande politiska påtryckningar. Nyckelfrågan är inte bara om institutionerna kan återuppbyggas, utan hur länge skadorna kommer att bestå. Även om det osannolika skulle inträffa, att destruktiva beslut upphävs i sin helhet, kommer ärren att finnas kvar. Allmänhetens urholkade förtroende, förlusten av erfaren personal, avbrottet i kritiska program – alla dessa faktorer bidrar till en kvardröjande bräcklighet som ingen snabb politisk förändring kan upphäva. Lärdomen av det senaste decenniet är att institutioner, oavsett hur robusta de verkar, kräver aktiv förvaltning. Om denna vaksamhet går förlorad, försvinner också de institutioner som ligger till grund för demokrati, ekonomiskt välstånd och global stabilitet.