Kan ekonomistudenter skilja mellan de och dem?

En av förra årets stora kulturdebatter rörde framtiden för orden de och dem i svenska språket och huruvida det vore bättre att byta ut dessa mot ett enda dom. Denna debatt brukar blossa upp vid jämna mellanrum och är närmast att betrakta som ett vårtecken: förra vårens debattrunda började efter att dom-förespråkaren Lena Lind Palicki tillträtt som chef för Språkrådet och 2022 var den utlösande faktorn en dom-positiv krönika i Svenska Dagbladet (Lövestam 2022). Årets debattsäsong inleddes med en Novus-undersökning i form av en lucktext där respondenterna skulle fylla i rätt form. Från denna undersökning framkom det, möjligen något oväntat, att yngre respondenter överlag var bättre på att skilja mellan de och dem (Svensson 2024).

Ett vanligt argument i de-dem-debatten är att felanvändningen av de och dem skulle ha ökat och att många i stället använder dom. Detta skulle i synnerhet gälla yngre skribenter. I en debatt i SVT:s Aktuellt mot Björn Ranelid påstod exempelvis Lind Palicki att ”vi ser jättemånga fel. Människor kan inte skilja på de och dem längre” (Gyllander 2023). Tyvärr finns det begränsat med empirisk forskning på om så verkligen är fallet och om det har skett en förändring till det sämre över tid.

I denna artikel redovisar jag resultaten från en undersökning av användningen av de, dem och dom i 58 studentuppsatser i mikroekonomi vid Lunds universitet under hösten 2022 och 2023. Jag kommer dels att studera huruvida studenterna har problem med att skilja på de och dem, dels om det är vanligt förekommande att studenterna skriver dom i stället för de och dem.

Bakgrund och tidigare forskning

Problemet som diskuteras i denna artikel torde vara välkänt. I svenskan används pronomina de och dem för att markera subjekt respektive objekt i tredje person plural. Ordet de kan dessutom utgöra bestämd artikel plural, närmast motsvarande engelskans the. Med undantag av vissa svensktalande språkområden, exempelvis i delar i Svenskfinland, uttalas både de och dem ”dom” i talspråket. Detta har givit upphov till att formen dom fått en framträdande roll även i skriftspråket. Även om långt ifrån alla konsekvent byter ut de och dem mot dom, är det många skribenter som har svårt att skilja mellan de två formerna, även bland dem som försöker upprätthålla distinktionen i skrift. Detta är sannolikt anledningen till att många språkvårdare de senaste åren har förespråkat en övergång till dom även i skrift, eller i vart fall att distinktionen mellan de och dem blir frivillig (se t ex Birkebo 2022 och Karlberg 2023). Det finns emellertid visst stöd bland allmänheten för att behålla de och dem. En Novus-mätning beställd av Språktidningen 2022 visade att 39 procent av de tillfrågade ville fortsätta upprätthålla distinktionen mellan de och dem, medan 26 procent ville gå över till dom (Svensson 2022).

Anhängarna till en reform menar att eftersom dom dominerar i talspråket, skulle en övergång till dom även i skriftspråket vara en del av en naturlig utveckling genom vilken tal- och skriftspråket harmoniserar. Många drar härvid paralleller till verbens pluralformer, som avskaffades i skriftspråket under 1940- och 1950-talet, men vars nedgång i talspråket började redan under 1600-talet (Horn af Åminne 2022, s 93). Ytterligare ett argument är att ett enhets-dom anses bättre än felskrivna de och dem. Det finns även ett jämlikhetsargument: eftersom de som kan skilja mellan de och dem sannolikt oftare har hög utbildning och socioekonomisk status, blir de och dem ett slags klassmarkör (Fernstedt 2023; Malm 2023).

Motståndarna till en reform anför att det är viktigt att kunna skilja mellan subjekt och objekt, vilket annars skulle kunna leda till förvirring. Det faktum att dom även förekommer som substantiv, i betydelsen ’utslag i domstol’, skulle ytterliga öka risken för sammanblandning. Det går även att vända på klassargumentet: om distinktionen blev frivillig, skulle skolor i socioekonomiskt starka områden troligen fortsätta lära ut de och dem, medan det sannolikt inte skulle prioriteras av skolor i socioekonomiskt svagare områden; klasskillnaderna skulle därmed cementeras snarare än försvagas (Malm 2023). Slutligen, resonerar kritikerna, finns åtskillnaden mellan subjekt och objekt i de flesta av världens språk och i samtliga europeiska språk utom baskiskan.¹ Svenskan skulle därmed avvika kraftigt från närliggande språk. Den två senaste svenska stavningsreformerna 1889 och 1906 gjorde att svenskan började avvika från övriga skandinaviska språk avseende stavning av många vanligt förekommande ord.² En dom-reform skulle ytterligare förstärka denna skillnad, vilket skulle det göra det svårare att förstå texter på danska och norska, liksom äldre svenska texter (se t ex Helmerson 2024).

Trots den omfattande debatten har det gjorts förvånansvärt få empiriska studier kring användningen av de, dem och dom. Bortsett från studentuppsatser är den mest genomgripande studien den av Lind Palicki och Karlsson (2019). I denna studie analyseras bruket av de, dem och dom i högstadie- och gymnasieelevers texter och en jämförelse görs dessutom över tid, i form av ett upprepat tvärsnitt med data som sträcker sig från 1996 från 2015, samt i form av en jämförelse med en studie från tidigt 1980-tal (Hallencreutz 1981). Slutsatserna från Lind Palickis och Karlssons undersökning är att dom förekommer i begränsad utsträckning på högstadiet, knappt alls på gymnasiet och att icke-användare av dom överlag kan skilja på de och dem: andelen korrekta de var 95 procent i undersökningen som gjordes på gymnasiet i den sista tidsperioden (2015), medan andelen korrekta dem var 70 procent under samma tidsperiod. Undersökningen visar dessutom att andelen dom har minskat över tid. Ett problem med Lind Palickis och Karlssons studie är den låga stickprovsstorleken i den del av undersökningen som rör skribenternas förmåga att skilja mellan de och dem: för gymnasietexterna från 2015 omfattar exempelvis materialet måttliga 112 förekomster av de och endast tio förekomster av dem. Därmed finns det behov av studier som dels diskuterar förekomsten av dom, och användandet av de och dem, i arbeten på högskolenivå till skillnad från i grund- och gymnasieskolan, och dels bygger på ett större stickprov än det som tillämpades i Lind Palickis och Karlssons arbete.

Data och empirisk strategi

De studerade studentgrupperna avser dem som läste grundkursen i mikroekonomi vid Lunds universitet under hösten 2023, som främst läses av studenter på ekonomie och politices kandidatprogrammen, och en motsvarande kurs för ingenjörsstudenter i industriell ekonomi under hösten 2022. Den sistnämnda kursen läses vanligen den tredje terminen på programmet, medan den förstnämnda vanligen läses under andra terminen på programmet.

Båda kurserna har ett snarlikt poänggivande moment i vilket studenterna i grupper om tre till fem personer ska skriva en kortare uppsats om ett ekonomiskt problem. Studenterna får välja ämnesområde själva, även om ekonomi- och statsvetarstudenterna är bundna till ett övergripande tema, exempelvis invandring, sjukvård eller bostadspolitik. Totalt omfattar det studerade materialet 58 uppsatser; genomsnittsuppsatsen är ca 1 700 ord lång. Jag granskar i samtliga fall de första utkasten av respektive artikel, dvs innan studenterna har fått kommentarer från kursare och lärare.

Resultat

I de undersökta uppsatserna förekommer ordet de totalt 723 gånger, medan dem förekommer 58 gånger. Ordet de är alltså betydligt vanligare än dem. Ordet dom i prepositionell betydelse förekommer inte en enda gång, vilket tyder på att studenterna är främmande inför att byta ut de och dem mot dom.

Resultaten visar vidare att studenterna gör mycket få fel i valet mellan de och dem. Av de 723 förekomsterna av de var sju stycken felaktiga, vilket motsvarar 1,0 procent. I samtliga fall har studenterna använt de i objektssatser, t ex efter ett verb (”man har gett de i uppdrag att utreda…”), eller efter prepositioner som av eller för (”problemen är som störst för de med låga inkomster”).³ Studenterna gör alltså inte fel när de fungerar som artikel.

Däremot var det betydligt fler felaktiga dem, fyra av 58 (6,9 procent). Att det var fler felaktiga dem är statistiskt signifikant (p=0,003). Tre av fyra felaktiga dem förekom i satser med långa subjekt. Ett exempel på en sådan mening är ”bara dem som är experter kommer ha arbetsmöjligheter i framtiden”. I det här fallet ska det stå de, eftersom de som är experter utgör subjektet i meningen. Alternativt uttryckt hänvisar de och experterna till samma person och därför är det felaktigt med dem. Den fjärde felaktiga förekomsten av dem utgjordes av enkel relativsats (”…, vilket dem erkänner är en kopia av…”). Att felaktiga dem är vanligare än felaktiga de är sannolikt ett utslag av hyperkorrektion, dvs att skribenten chansar med dem eftersom det är en mer komplex form (se t ex Brodrej 2023).

En av de två studentgrupperna skrev sina arbeten under hösten 2023. Ett potentiellt problem är att förekomsten av AI-baserade verktyg såsom ChatGPT ökade under 2023, vilket skulle kunna påverka resultaten. Analysen visar emellertid att det inte fanns någon skillnad i andelen fel mellan de bägge studentgrupperna (p=0,835). Därmed är det inte troligt att eventuell användning av ChatGPT har påverkat resultaten i detta fall.

Ytterligare en potentiell heterogenitet är kön, vilket mig veterligen inte har undersökts i tidigare studier. Av de studenter som ingick i en grupp som hade minst ett fel på de eller dem var 45,2 procent kvinnor, att jämföra med 42,6 procent kvinnor bland de registrerade studenterna (p=0,777). Inte heller kön tycks alltså påverka förmågan att skilja mellan de eller dem, men resultaten bör tolkas med viss försiktighet på grund av den låga andelen fel överlag.

Slutsatser

I den här uppsatsen har jag undersökt förekomsten av de, dem och dom i 58 studentuppsatser i nationalekonomi vid Lunds universitet, skrivna under hösten 2022 och 2023. Resultaten visar att studenterna har få bekymmer med att skilja mellan de och dem. Det viktade medelvärdet av korrekta de och dem var ca 98,6 procent. I den mån fel begås är det klart vanligare med felplacerade dem än felplacerade de. Resultaten indikerar vidare att formen dom inte alls förekommer som ersättningsform för de och dem, varför det framstår som tveksamt att påstå att dom skulle vara på väg att slå ut de och dem i skrift.

Även om de uppsatser som diskuteras i denna artikel är skrivna av studenter på grundnivå har studien bredare implikationer för svensk nationalekonomi. De senaste decennierna har nationalekonomin som vetenskap blivit mer metodtung och fokus för den akademiska forskningen i ämnet har skiftat från en övergripande helhetssyn, till formell stringens. Rekryteringen av både juniora och seniora akademiska forskare har också blivit mer internationell. Som en konsekvens härav finns det få akademiska nationalekonomer i den svenska offentliga debatten (se exempelvis Nilsson 2024 för diskussion). Denna domineras i stället av affärsbankernas privat- och sparekonomer. För den kommande generationen svenskspråkiga akademiska nationalekonomer är det därför av vikt att kunna uttrycka sig icke-tekniskt för en bredare publik än den engelsktalande, strikt akademiska. Detta underlättas om man har förståelse för grundläggande grammatiska koncept.

Ett par felkällor behöver även nämnas. Tidigare studier har huvudsakligen avhandlat individuella arbeten, medan det i grupparbeten, som alltså är fokus för denna studie, finns möjligheter för studenterna att rätta varandra. Sannolikt hade antalet fel varit större om man hade granskat individuella arbeten. Vidare har studenterna i undersökningen betyg från gymnasiet som ligger klart över genomsnittet, så dessa är två starka studentgrupper. Det ligger nära till hands att anta att andelen fel troligen hade varit större bland akademiskt svagare studenter. Å andra sidan är studenterna i denna undersökning relativt tidigt i sin utbildning; det får anses sannolikt att mer erfarenhet av akademiskt skrivande hade givit bättre resultat.

Den ständigt aktuella debatten om de och dem är i skriande behov av vetenskapligt underlag; förhoppningsvis utgör denna artikel en pusselbit härvid. Ytterligare undersökningar behöver emellertid göras, exempelvis vad gäller användningen av de, dem och dom bland svagare studentgrupper i högskolan, eller bland studenter som läser andra ämnen än nationalekonomi.