Lärdomar av tidigare decenniers flyktingpolitik
Flyktingströmmarna har varit mycket stora under de senaste båda decennierna, speciellt under mitten av 2010-talet. Många har flytt från länder i Mellanöstern och länder i östra Afrika under hela perioden och från Ukraina sedan 2022, men många har också flytt från andra länder. Men stora flyktingströmmar är inte något nytt fenomen. Många har blivit flyktingar under andra perioder. Det går att dra lärdomar av vad som hänt under tidigare perioder.
En period med än mer flyktingar än nu var slutskedet av och åren närmast efter andra världskriget. Många flydde undan annalkande trupper, men många hade också varit krigsfångar, varit tvångsrekryterade som arbetskraft eller till något annat lands armé och många fick också lämna det land de bott i till följd av förändrade gränser. Det fanns många grupper av flyktingar och situationen var mycket olika beroende på grupp och orsak.
Sheila Fitzpatrick behandlar i sin bok Lost Souls: Soviet Displaced Persons and the Birth of the Cold War individer som kommit från områden som efter andra världskriget tillhörde Sovjetunionen och som efter kriget fanns i Tyskland eller Österrike. En del hade kommit från områden som redan före kriget hade varit en del av Sovjetunionen, medan andra kommit från de tre baltiska länderna som före kriget hade varit självständiga eller de delar av Polen som blivit delar av Sovjetunionen efter kriget. Fitzpatrick har i flera böcker och artiklar behandlat utvecklingen i Sovjetunionen. Hon har i sitt arbete för denna bok gått igenom många arkiv och också många berättelser från personer som varit involverade i denna flyktinggrupps öden.
Redan 1943, dvs före krigets slut, inrättades en internationell organisation, UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) med inriktning på hjälp till de som till följd av kriget inte var i det land de varit bosatta i. UNRRA fick efter bildandet av FN en anknytning till denna organisation. UNRRA bildades av USA och Storbritannien, men Sovjetunionen blev också medlem av organisationen. Målet för verksamheten var att de personer som omfattades av politiken (de benämndes displaced persons) skulle återvända till hemlandet (repatriation).
De personer som omfattades av politiken var placerade i olika läger (camps) i Tyskland. De var inte bundna till att vara i ett visst läger utan kunde flytta till ett annat. Det fanns en rörlighet som ledde till att olika läger främst hade individer från ett visst område som de från Estland i vissa läger, de från Lettland i andra, etc. Den judiska gruppen var i det stora flertalet fall i egna läger. Personer kunde också helt lämna att vara i ett läger, men då omfattades de inte av det stöd i olika former som utgick till de som fanns i ett läger. Lägren var i regel väl utrustade i olika avseenden som vad gäller sjukvård och livsmedelsförsörjning. För barnen fanns skolundervisning och en del ungdomar studerade på universitet i Tyskland.
Återflyttningen fungerade inte på det sätt som det var tänkt. Västmakterna som i praktiken bestämde reglerna undantog de som kommit från Baltikum eller från de delar av Polen som nu hade blivit delar av Sovjetrepublikerna Ukraina och Belarus från kravet att de skulle återvända. Även många av de övriga i lägren klarade sig från kravet genom att utge sig från att vara från just de delar av Ukraina och Belarus som var undantagna från kravet att återvända även om de inte var därifrån. Det fanns också andra sätt att gå runt kravet, t ex att gifta sig med någon som inte hade det kravet på sig, eller att helt enkelt vägra att återvända.
Det uppstod stora motsättningar om återvändandepolitiken mellan Sovjetunionen och västmakterna. Det kalla kriget fanns och hade effekter på detta som på andra politikområden. UNRRA avslutade sin verksamhet den 1 juli 1947. Men en ny organisation bildades, IRO (International Refugee Organisation). I denna var endast västliga länder medlemmar. Målsättningen för denna organisation var omflyttning (resettlement) från flyktinglägren i Tyskland till etablering i andra länder. IRO verkade fram till 1952. Sedan fick Förbundsrepubliken Tyskland överta ansvaret för de läger som fanns kvar. De flesta hade dock flyttats till andra länder. Flest hade kommit till USA, Australien, Israel och Kanada, andra hade kommit till länder i Europa främst Storbritannien, Frankrike och Belgien och närmre 100 000 hade kommit till länder i Latinamerika. De som var i lägren kunde söka sig till ett visst mottagarland men det var mottagarländerna som bestämde vilka de tog emot. Mönstret vad gäller vilka som prioriterades var liknande i de olika mottagarländerna. De från Baltikum hade företräde, ensamstående män under 45 år och kvinnor under 40 år föredrogs och i regel söktes personer till arbetaryrken inom jordbruk, gruvor och byggnadsindustrin. Det kan ses som en form av diskriminering som flyktingar försökte motverka genom att ange en lägre ålder, ett annat civilstånd och annat yrke än de faktiska förhållandena. Prioriteringen innebar i praktiken en form av sortering så att de som uppfyllde önskemålen från mottagarländerna kom till de mest populära destinationsmålen. En grupp som avviker från de andra vad gäller mottagarland är den judiska gruppen där flest kom till Israel.
Alla kom inte till något mottagarland då det inte var något land som önskade ta emot dem. Det gällde äldre som inte var del av någon familj med yngre familjemedlemmar, de som var allvarligt fysiskt sjuka (tuberkulos var vanligt bland dem i lägren) och de som var psykiskt sjuka. De tyska myndigheterna fick ansvaret för dessa grupper och för olika typer av institutionsplaceringar för dem.
En positiv sida vad gäller lägren är att utbildningen av barn och ungdomar fungerade. Det är också positivt att det lyckades att placera de allra flesta av de i lägren i olika mottagarländer. Men det tog för de allra flesta lång tid innan placeringen var klar vilket var psykiskt påfrestande. Det förekom också en tydlig diskriminering från mottagarländerna vad gäller vilka individer de önskade ta emot. Ett problem var att de som behövde mest stöd inte blev placerade i något mottagarland. Det går att lära oss av dessa erfarenheter vid nya flyktingströmmar: satsa på utbildning av de som kommer, fatta beslut vad gäller placering snabbt och undvik att diskriminera en del av de som kommer.