Mottagandet av ensamkommande barn – några historiska erfarenheter
Under den stora vågen av flyktingmigration till Europa 2015 var många av flyktingarna ensamkommande barn. Det gällde både de flyktingar som kom till Sverige men också de som kom till andra länder i Europa. Vi har lärt oss mycket om hur det har gått för de som tillhör denna grupp att etablera sig i de samhällen som de kommit till. Se t ex Çelikaksoy och Wadensjö (2022) för en översikt av forskningen på området. Men det har kommit ensamkommande barn till olika länder långt tidigare än under flyktingvågen i mitten av 2010-talet. Två viktiga i år publicerade böcker om ensamkommande barn och hur det gick för dem är Hammel, The Kindertransport: What Really Happened som handlar om hur det gick för de judiska barn som kom till Storbritannien under åren närmast före andra världskriget och Nehlin, De finska krigsbarnen – ett nordiskt familjedrama som handlar om hur det gick för de barn som kom till Sverige från Finland under främst fortsättningskriget under andra världskriget. Det finns mycket att lära oss om hur det går för ensamkommande barn av dessa båda studier som bygger på flera olika typer av källor som officiella dokument, brev och intervjuer.
Hammels bok handlar om hur det gick för de ungefär 10 000 judiska barn som kom via Kindertransport till Storbritannien under 1938 och 1939 från den nazistiska förföljelsen. Transporten organiserades genom privat finansiering; den brittiska regeringen bidrog inte utan de som organiserade det fick i stället betala ett garantibelopp till myndigheterna. Barnen kom främst från Tyskland men också från Österrike, Polen och Tjeckoslovakien. De fick efter att ha kommit till Storbritannien placeringar i familjehem eller i olika andra typer av placeringar. När de kom hoppades de att deras föräldrar skulle komma senare men i de flesta fall blev det inte så – de mördades av nazisterna. Andrea Hammel, professor vid Aberystwyth University i Wales, har i ett par decennierna arbetat med sin undersökning genom att läsa bevarade brev och många dokument samt genom intervjuer med några av de som kom som barn med Kindertransport.
Undersökningen pekar bl a på att den placering som ett barn fick när det kom hade stor betydelse. Placeringarnas kvalitet varierade mycket. En del av barnen fick en bra placering medan andra fick mycket dåliga förhållanden och en del av dem utnyttjades som arbetskraft eller på annat sätt. En del barn, framför allt de som kom från judiskt ortodoxa familjer, fick inte respekt för sin religiösa tillhörighet. Det saknades en tillräckligt kvalificerad kontroll av kvaliteteten på placeringarna av de ensamkommande och en uppföljning av deras placeringar. Att det gick mycket olika för de som kom kan väl delvis förklaras av detta. Det fanns allt från en nobelpristagare (Walter Kohn i kemi 1998) och en ledande politiker (Lord Alf Dubs) till de som det gick illa eller mycket illa för.
Under andra världskriget kom många flyktingar från främst de nordiska grannländerna till Sverige. En speciell grupp är de barn från Finland som via en överenskommelse mellan regeringarna i Finland och Sverige kom till Sverige. Ann Nehlin, lektor vid Mälardalens universitet, ger i De finska krigsbarnen – ett nordiskt familjedrama en mycket ingående och intresseväckande genomgång av denna migration baserad på dokument och brev. Under det relativt korta vinterkriget 1939/1940 placerades ungefär 8 000 barn från Finland i Sverige. Efter krigsslutet senvåren 1940 kom de allra flesta av dessa barn tillbaka till Finland. I juni 1941 startade det betydligt längre fortsättningskriget. Under denna period av krig blev antalet barn som fördes över till Sverige betydligt fler – sammanlagt ungefär 70 000. Det skedde efter en överenskommelse mellan regeringarna i de båda länderna. Barnen var framför allt mycket unga, ofta endast något eller några år gamla. Kontakt mellan de familjer barnen kom från och de familjer där de placerades etablerades ofta i form av brev. Men i andra fall saknades sådana kontakter. Kriget var långvarigt och varierade i styrka. En del barn, framför allt de som var i skolåldern, kom tillbaka redan under kriget under perioder då kriget var mindre intensivt i Finland.
Det stora antalet barn som kom från Finland gjorde att administrationen i Sverige inte hade tillräcklig kompetens och kapacitet för att klara av uppgiften tillfredställande. Det förekom flera typer av brister vad gäller placeringarna och en hel del placeringar fick avbrytas. Många familjer hade svårt att hantera detta att ta emot ett barn och hade orealistiska förväntningar. De flesta barn återvände efter kriget, men alla gjorde det inte. Och en del av de barn som återvänt till Finland kom tillbaka till Sverige – de hade fått en ny familj i Sverige som de upplevde som sin. Nehlin ger i sin bok en viktig genomgång och analys av en mycket omfattande placering av barn i ett annat land.
De båda böckerna som här recenseras visar på vikten av hur ensamkommande barn placeras och också att det behövs kontinuerliga kvalificerade uppföljningar av hur placeringar faktiskt fungerar. Dessa erfarenheterna är viktiga även för framtida placeringar av ensamkommande barn. Vad gäller nya undersökningar av hur det går för ensamkommande barn baserade på registerdata är det därför viktigt att försöka inkludera uppgifter om vilken typ av placering barnen får när de kommit till det nya landet.
Celikaksoy, A och E Wadensjö (2022), ”Child Migrants”, i Zimmermann, K (red), Handbook of Labor, Human Resources and Population Economics, SpringerNature, Berlin.