Näringslivets omvandling

Vad väntar man sig att finna i en bok med titeln Svenskt näringsliv i omvandling – från 1980 till våra dagar? Förmodligen, förutom texten, en mängd tabeller och diagram som visar utvecklingen av centrala variabler under den aktuella tiden. Men boken har faktiskt inte ett enda diagram och inte en enda tabell! Det innebär inte att den skulle sakna kvantitativa uppgifter; den har många sådana som stöd eller illustration. Men frånvaron av tabeller och diagram indikerar att tyngdpunkten ligger i själva resonemanget, i den verbala förklaringen av skeendet snarare än i en detaljerad kvantitativ beskrivning à la Pettys ”terms of number, weight or measure”.

Efter ett övergripande inledningskapitel koncentreras framställningen till tre områden med var sitt kapitel: den finansiella expansionen, den industriella specialiseringen och tjänstesektorns förändring. Bakom detta ser Broberg fyra viktiga omvandlingskrafter – han talar även om processer – som knyts till analysen.

Det gäller först ”hur staten förändrades i mer marknadsliberal riktning” (s 127). Det andra är den finansiella sektorns växande betydelse, men detta är inte bara en omvandlingskraft utan också något som ska förklaras. Den tredje omvandlingskraften är digitaliseringen, som påverkat både produktion och konsumtion, och den fjärde är internationaliseringen.

Detta verkar vara en fruktbar indelning av de viktigaste omvandlingskrafterna, låt vara att de är sammantvinnade och påverkar varandra på olika sätt. De är knappast heller oberoende av de områden vars utveckling ska förklaras, utan här kan man skönja ömsesidiga beroendeförhållanden. Brobergs slutsats är att det ”svenska näringslivet hanterade dessa omvandlingskrafter relativt väl” (s 128). Sverige visade en jämförelsevis stark ekonomisk utveckling efter krisen i början av 1990-talet.

Det andra kapitlet ägnas åt den finansiella expansionen, som kan illustreras med olika mått. Exempelvis omsatte Stockholmsbörsen 1979 omkring två miljarder kronor, vilket bara motsvarade 0,4 procent av BNP. Bo Södersten (1975, s 168) hade i en debattartikel några år tidigare hävdat att ”prisförändringarna på olika börspapper är knappast av större samhällsekonomiskt intresse än kapplöpningarna på Solvalla”. Så kunde ingen säga på 2010-talet, då börsens omsättning hade nått samma storleksordning som BNP!

Ett intressant avsnitt handlar om riskkapitalbolagens framväxt från 1990-talet. Broberg beskriver pedagogiskt hur de fungerar och hur de blivit alltmer accepterade: ”Från att ha betraktats som ett tillhåll för företagspirater lyckades branschen göra sig rumsren” (s 52).

Han pekar också på hur regleringen av de finansiella marknaderna förändrats. Ränteregleringens och valutaregleringens avskaffande på 1980-talet var kanske det som gemene man såg tydligast. Men det har skett en övergripande förskjutning från statens strävan att ”aktivt styra kapital till politiskt prioriterade områden” (som bostadsbyggande) till ”att säkerställa finansiell stabilitet och att marknadskrafterna ska ges ett stort utrymme att utvecklas” (s 58).

Gamla begrepp har blivit mindre klara. Friare finansiella flöden har gjort både att det utländska ägandet i det svenska näringslivet och svenska investeringar utomlands ökat kraftigt. Verksamheter har slagits samman och delats upp växelvis, vilket visar att ”definitionen av vad som utgör ett företag ständigt omförhandlas” (s 86). Globala värdekedjor bildar ryggraden i produktionen. ”Nätverk av producenter samarbetar i dag på ett sätt som gör att den internationella handeln domineras av insatsvaror i stället för färdiga produkter” (s 86).

Tjänstesektorn får med rätta stor uppmärksamhet och knyts redan i en kapitelrubrik ihop med den ”nya” ekonomin. I Sverige svarade sektorn i mitten av 1900-talet för knappt halva BNP, medan det nu rör sig om ca 70 procent. Delvis är den ökade andelen en följd av industriföretagens ökade tendens att köpa in tjänster som städning, underhåll och dataservice från fristående tjänsteföretag i stället för att ha egna anställda som utför dessa uppgifter. Det gör att jobbet hamnar i tjänstesektorn i nationalräkenskaperna. Men det har också tillkommit många tjänster som knappast existerade för fyrtio år sedan, t ex olika konsulter.

En annan aspekt som Broberg pekar på är avregleringarnas betydelse för sammansättningen av tjänstesektorn. Offentliga monopol eller ”nästan-monopol” för telefoni, radio, TV, post, vård och skolundervisning har lösts upp och fått konkurrens av privata aktörer.

Intressant men knappast överraskande är genomgången av friskolereformen som ”inte i första hand lett till uppkomsten av en mängd små aktörer drivna av pedagogisk lust och uppfinningsrikedom” (s 110). Den som har minnen från början av 1990-talet minns att tron på sådana drivkrafter var ett viktigt skäl bakom reformen. Men i stället har vi sett en vinststyrd koncentrationstendens så att ”90 procent av friskolorna på gymnasienivå numera är vinstdrivna företag. I dag domineras friskolemarknaden helt av fyra aktörer: Academedia, Engelska skolan, Thorengruppen och Kunskapsskolan” (s 110).

Påverkades de politiska ställningstagandena inför reformen alltför mycket av den grundläggande nationalekonomiundervisningens atomistiska konkurrensmodeller? Hade det behövts lite inslag även om Schumpeters, Marx och Galbraiths tänkande?

Boken är inte deklarerad som en lärobok, men visst vore den nyttig för olika ekonomistudenter.