Om konsekvenserna för samhället av en minskande befolkning

Den summerade fruktsamheten i Sverige har under de senaste åren sjunkit från 1,85 barn per kvinna 2016 till 1,4 barn och regeringen har tillsatt en utredning (S2025/01311) med uppdrag att föreslå åtgärder som kan öka viljan att få barn.

FN bedömer att världsbefolkningen kommer att nå en topp under andra halvan av 2000-talet. Det kan inte ske utan att stora delar av världen dessförinnan fått födelsetal betydligt under nivån för full reproduktion och inget talar för ett trendbrott som gör att fruktsamheten hamnar på 2,1 barn per kvinna. Befolkningsminskningen kommer dock att bromsas av ökande medellivslängd och i en del länder av nettoinvandring.

För att bedöma om det är meningsfullt att lägga stora resurser på insatser i syfte att försöka vända den demografiska trenden behövs en makroekonomisk analys av konsekvenserna av avtagande befolkningstillväxt och ändrad befolkningsstruktur. Ett problem i sammanhanget är att man inte kan belysa kostnadseffektiviteten hos åtgärderna utan att veta varför födelsetalen minskar.

Enligt SCB (2025) förväntas befolkningen i Sverige öka till 11,8 miljoner år 2070. Som underlag för analysen i denna artikel används i stället en av SCB:s alternativa befolkningsframskrivningar, kallad Åldrande befolkning (SCB 2024). Den bygger på antagande om en smärre ökning av födelsetalen efter 2030 och en nettoinvandring som bara är ungefär hälften så stor som i huvudprognosen. Därtill används huvudprognosens antaganden om medellivslängdens ökning. Det leder sammantaget till att befolkningen stagnerar och därefter minskar en aning till år 2070 samtidigt som andelen äldre (70+) ökar från 15,5 till 28,5 procent av befolkningen och de i yrkesverksam ålder (19–69) minskar från 62,7 till 55,8 procent. Utvecklingen framgår av figur 1. Det bör understrykas att Åldrande befolkning inte återspeglar worst case.

Figur 1. Befolkningens åldersfördelning 2023–70 enligt SCB:s framskrivning Åldrande befolkning

Källa: SCB (2025).

1. Varför sjunker fruktsamheten?

Bland de historiska faktorerna bakom avtagande fruktsamhet finns förbättrade möjligheter till utbildning och stigande förvärvsfrekvens bland kvinnor. Andra faktorer av betydelse är sexualkunskap och tillgång till preventivmedel samt förändrade värderingar och växande grad av kvinnligt självbestämmande. Men dessa förändringar förklarar inte varför fruktsamheten i en stor och växande del av världen fortsätter att sjunka och till nivåer långt under full reproduktion.

Det är i dag mer accepterat än tidigare att inte bilda familj eller att inte vilja ha barn. Att skaffa barn kan ses som en uppoffring som påverkar karriär, fritid, kärleksliv och ekonomi. Det förefaller dock bara vara omkring fem procent som definitivt inte vill ha barn (SCB 2009; Folkhälsomyndigheten 2019).

Bland de faktorer som kan bedömas medverka till fortsatt låga födelsetal finns:

1. Förändring av sociala och kulturella förhållanden
2. Otillräckliga ekonomiska resurser
3. Ofrivillig barnlöshet och andra hälsoskäl
4. Oro för egen och barnens framtid

FN:s befolkningsfond har frågat 14 000 individer om deras syn på familjebildning och önskemål om antal barn (UNFPA 2025). Sverige finns bland de 14 länder som omfattas av studien. De som uppgav att de vill ha barn fick besvara frågor om vilka hinder för önskat antal som de upplever.

Tabell 1. Respondenterna om vilka faktorer som medverkat till att de fått eller i framtiden kan komma att få färre barn än önskat. Procent av de svarande

Källa: UNFPA (2025).

Av tabellen framgår att ekonomiska bekymmer är det vanligaste skälet att skaffa färre barn än vad man egentligen vill ha. Sådana problem verkar dock vara mindre vanliga i Sverige än i samtliga övriga studerade länder.

Brist på bostäder framhålls som en bidragande orsak till fallande födelsetal och/eller senareläggning av familjebildning (Hyresgäst­föreningen 2025). Förhållandet att fruktsamheten i Sverige minskat ungefär lika snabbt i storstadsregionerna och i kommuner utan brist på bostäder gör det dock mindre troligt att det skulle finnas ett starkt samband mellan bostadsbrist och sjunkande födelsetal.

Segerlind (2025) nämner utöver bostadsbrist också obekväm arbetstid och osäkra anställningar som möjliga orsaker till att unga med arbetaryrken tvekar att skaffa barn. En brist beträffande detta är att forskarna sällan redovisar eventuella skillnader i enkätbaserade studier mellan olika socioekonomiska grupper. Det förefaller rimligt att anta att individer med låga inkomster och/eller osäkra anställningar i högre grad än andra upplever sin ekonomi som ett hinder.

Relevant i sammanhanget är dock att det faktiska utfallet under senare år visar att det beträffande första barnet inte finns någon större differens mellan hög- och lågutbildade eller mellan storstad och landsbygd eller mellan infödda och utlandsfödda. Men nedgången är lite större för dem med svag anknytning till arbetsmarknaden än för dem med en starkare ställning och högre inkomster (Ohlsson-Wijk och Andersson 2022).

Forskare som undersökt hur oro för omvärldsfaktorer kan påverka viljan att skaffa barn fann att de som uppgav stor oro bara var något mindre benägna att planera barn än de som inte kände oro (Neyer m fl 2022). Det stämmer med den svenska responsen på FN-enkäten (lägst andel av samtliga studerade länder).

Utöver ofrivillig barnlöshet till följd av medicinska problem kan andra typer av ohälsa leda till att man avstår från att bli förälder eller skjuter på saken. Den psykiska ohälsan har under senare tid ökat påtagligt hos barn och unga.

En aspekt av betydelse för möjligheten till en planerad graviditet är förstås att hitta rätt partner. Med 17 procent återfinns Sverige i UNFRA:s studie bland de fyra länder där flest svarande anger detta som ett hinder, och detta trots att de fem klassiska sätten att hitta en partner (skolan, jobbet, föreningen, krogen och dansgolvet) har kompletterats med internet. En anledning kan tänkas vara att fler bland dagens unga har höga krav och förväntningar på sin tillkommande jämfört med tidigare generationer.

Slutsats

Bristande resurser kan knappast vara huvudorsaken till minskande fertilitet även om växande klyftor kan ha bidragit till ökad relativ fattigdom. I Sverige har BNP per capita ökat med 30 procent sedan sekelskiftet. Slutsatsen bör bli att utvecklingen i huvudsak är ett resultat av människors fria val, och troligen har framväxten av sociala medier påverkat inte bara unga människors fritidsvanor utan även deras normer, drömmar och ideal.

2. Politiska försök att bryta trenden och öka barnafödandet

Om den nuvarande trenden är ett resultat av ökad utbildningsnivå och ändrade ideal kan den förmodligen bara brytas genom att normerna förändras. Och det finns regimer och partier som försöker återställa vad de uppfattar som eviga värden. Det sker i auktoritärt styrda länder genom en kombination av indoktrinering, repression och mutor men har hittills inte lett till någon påtaglig framgång. Flertalet OECD-länder har i stället satsat på barnbidrag, subventionerad barnomsorg och föräldraledighet. Och de som tidigt stödde möjligheten att förena arbete med familj uppvisar högre fertilitet än länder som inte satsade. Men under de senaste åren har skillnaden minskat.

Den svenska politiken

Sverige satsade tidigt på barnbidrag (1948), föräldrapenning (1974) och förskola. Välfärden är heltäckande och föräldrar behöver inte riskera stora utgifter för barnens skolgång eller hälsa. Familjepolitiken kostar för närvarande i genomsnitt 1 127 500 kr per barn räknat på kommunernas nettokostnad för fem år i förskolan samt 16 år med barnbidrag och tre år med studiebidrag. Därtill kommer värdet av föräldrapenning och vab m m. Sammanlagt kan det handla om 1,5–2 miljoner per barn. Så vad mer kan göras?

Ökade generella stimulanser kan förväntas resultera i snabbt avtagande marginalnytta och premier till förstabarnsföderskor skulle i stor utsträckning tillfalla kvinnor som ändå föder barn. Viljan att få barn är fortfarande stor och de som misslyckas kan tillgripa IVF-behandling eller få hjälp av en spermadonator.

Att fruktsamheten är lägre bland lågutbildade kan var ett skäl att analysera vad samhället kan göra för att underlätta för dem. I delar av landet behövs bostadspolitiska insatser. Därtill kommer att de flesta i den gruppen inte kan ta hjälp av flextid eller distansarbete för att få familjepusslet att gå ihop. De skulle vinna på kortare arbetstid för småbarnsföräldrar. Utan inkomstbortfall medför en sådan reform en kostnad som samhällsekonomiskt kanske kan uppvägas av hälsovinster (Kågeson 2017). Den stressrelaterade ohälsan är hög, särskilt bland kvinnor mellan 30 och 39, de typiska småbarnsåren.

Även om det är troligt att ytterligare satsningar på familjepolitiken skulle leda till avtagande marginalnytta kan det finnas reformer med så låg kostnad att den potentiellt uppvägs av att de ger upphov till fler nyttor än ökad fruktsamhet. Enligt utredningen om en modern föräldraförsäkring (2017) anser svenskarna i genomsnitt att barn inte bör börja i förskolan förrän vid två års ålder. Statistiken visar att många föräldrar skjuter på debuten genom att vara hemma utan ersättning. Mammor är i genomsnitt obetalt lediga i fyra månader under barnets första två år, medan papporna är hemma utan ersättning i knappt en månad. Föräldrar med hög inkomst är hemma betydligt längre utan ersättning än de med lägre inkomst. Skillnaden beror inte på att de senare inte vill.

Att öka antalet månader med föräldraförsäkring till 24 månader kan finansieras genom bortfallande kostnader för förskola och vab om hälften av tiden består av en (lika för alla) pensionsgrundande inkomst på 24 000 kr per månad (Kågeson 2025). Kvinnorna tjänar mest på en sådan reform både med avseende på egen hälsa och minskad obetald föräldraledighet.

En femtedel av alla kvinnor som fött barn får inte fler än det första. För att kunna bedöma nyttan hos eventuella åtgärder inriktade på den gruppen behöver man veta varför många förstföderskor avstår från fler barn. Det skulle kunna ske genom en enkät till kvinnor som fortfarande befinner sig i fertil ålder och som efter första barnet inte blivit gravida på nytt efter fem år.

En faktor som kan påverka viljan att skaffa fler barn är om den första graviditeten och/eller förlossningen var komplicerad. När kvinnor rapporterar om sina förlossningar uppger 26 procent att de har medfört fysiska skador, medan 17 och 14 procent upplevt negativa psykiska respektive sexuella konsekvenser (Folkhälsomyndigheten 2019). Hälsoproblem hos första barnet och sömnlösa nätter kan också spela in. Det förefaller rimligt att sådana upplevelser utgör en delförklaring till varför kvinnor, som egentligen hade önskat fler barn, inte får mer än ett. För dem som upplevt en svår förlossning och kanske drabbats av kvarstående problem, kan garanterad rätt till kejsarsnitt för nästa barn vara en utväg.

Slutsatser

Den svenska familje- och välfärdspolitiken är väl utbyggd och höginkomsttagarna behöver inte mer stöd. Däremot kan det finnas anledning att överväga åtgärder som underlättar för låginkomstagarna liksom att göra föräldraförsäkringen mer flexibel. Det är dock långt ifrån säkert att detta skulle leda till att viljan att få fler barn ökar så mycket att det tydligt kan kopplas till reformerna. Men långsiktigt blir det stor skillnad om fruktsamheten kan stiga till 1,6 eller 1,7 i stället för att ligga kvar på 1,4.

3. Konsekvenser av krympande befolkning och ändrad åldersstruktur

Diskussionen i Sverige och omvärlden om följderna av en ofullständig reproduktion har främst gällt farhågor om svårigheterna att försörja och ta hand om en växande andel mycket gamla medborgare. Men den har också handlat om negativa konsekvenser för ekonomin i stort vid jämförelse med fortsatt växande befolkning. Här kommer emellertid bara effekterna på ekonomin av förändrad åldersstruktur att diskuteras.

Ekonomisk tillväxt och strukturella förändringar

Det är inte bara befolkningens ålderssammansättning som kommer att ändras under de 45 åren till 2070. Mellan 1980 och 2023 ökade Sveriges BNP med 137 procent och den privata tjänstesektorns andel växte från 37 till 53 procent, medan den offentliga sektorns andel sjönk från 38 till 20 procent. Varuproduktionens andel förblev i stort sett oförändrad (24 respektive 25 procent).

Inom varuproduktionen har förädlingsvärdet inom datorer, elektronik och optik ökat med över 3 000 procent sedan 1980. På andra plats kommer tillverkning av motorfordon med 535 procent och på tredje återfinns tillverkning av kemikalier, kemiska och farmaceutiska produkter samt läkemedel med 308 procent. Bland branscher med låg eller negativ tillväxt finns fiske, utvinning av mineral, pappers- och massaindustrin, tillverkning av textilier och kläder, grafisk industri, stål- och metallverk samt raffinerade petroleumprodukter. En betydande strukturomvandling har också ägt rum inom den privata tjänstesektorn.

Användningen av artificiell intelligens i kombination med fortsatt automatisering och robotisering är en faktor av stor potentiell framtida betydelse men mycket svårbedömd. Somliga befarar att AI kommer att leda till omfattande arbetslöshet inom t ex banker, försäkringsbolag och mäklarfirmor samt bland arkitekter och konsulter. Men i så fall framstår inte brist på arbetskraft som den största utmaningen när det gäller omsorgen om samhällets äldsta.

Utmaningen inom vård och omsorg

I framskrivningen Åldrande befolkning ökar antalet äldre (70+) med 1 338 000 individer till år 2070 (+81 procent). Men samtidigt minskar antalet barn i förskole- och skolåldern (1–18 år) med 625 000 (–29 procent).

Det framtida vårdbehovet

Vi vet ungefär hur många de gamla kommer att vara men inte hur stort vårdbehovet kommer att bli. Det påverkas av många faktorer. Att vi lever längre beror på medicintekniska framsteg, bättre levnadsförhållanden och en hälso- och sjukvård som successivt blivit bättre på att diagnosticera och behandla sjukdomar. Samtidigt innebär ökad livslängd att fler hinner utveckla kroniska sjukdomar.

Bland personer över 80 år har andelen med behov av äldreomsorg minskat över tid men är fortfarande hög bland de allra äldsta (SKR 2024). Det starka sambandet mellan stigande ålder och demens utgör ett problem. För alzheimer kan kostnaden i livets slutskede överstiga en miljon kronor per patient och år. Läkemedel som sätts in tidigt kan bromsa förloppet för en del av dem. Om det ändå slutar med att de drabbade dör av sjukdomen efter några sista år präglade av stort vårdbehov, kan kostnaden totalt sett öka. Men utfallet blir annorlunda om bromsmedicinen är så effektiv att flertalet patienter hinner avlida av andra skäl innan de riskerar att hamna i demenssjukdomens sista vårdkrävande stadie.

Personer med låga inkomster och utbildningsnivå har i genomsnitt sämre hälsa och väsentligt kortare medellivslängd än personer med hög utbildning och skillnaderna har ökat (Folkhälsomyndigheten 2024). Omkring 40 procent av alla demenssjukdomar, en stor andel cancerfall, och majoriteten av alla hjärt- och kärlsjukdomar bedöms kunna förebyggas genom bättre livsstils- och levnadsvanor (Vård- och omsorgsanalys 2024). Tidiga insatser i syfte att minska antalet patienter med psykiatriska diagnoser, många kopplade till stress, kan också vara ett sätt att minska vårdbehovet och kostnaderna (IHE 2025).

Produktivitetskommissionen (2025) bedömer att stora delar av Sveriges hälso- och sjukvårdssystem är välfungerande och kännetecknas av hög medicinsk kvalitet. Ett tecken på svag produktivitet är dock att Sverige, trots väsentligt fler läkare per 1 000 invånare än genomsnittet för OECD, har betydligt färre antal läkarbesök per invånare och år.

För att effektivisera sjukvården bedömer kommissionen att primärvårdens resurser måste öka och den anser att kravet på att regionerna tillämpar lagen om valfrihet vid upphandling av primärvård bör tas bort. Därtill föreslås bl a att staten ska ta ett tydligare strategiskt ansvar för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning och digitalisering.

Ekman och Ellegård (2023) poängterar att många arbetsuppgifter i vården är svåra eller omöjliga att automatisera och att det råder stor osäkerhet om i vilken utsträckning digitala teknologier faktiskt kan leda till minskade vårdkostnader. Deras genomgång av litteraturen pekar på att förbättrad kostnadseffektivitet ofta handlar om nya hälsovinster, som är stora nog för att motivera ökade sjukvårdsutgifter, snarare än om att kunna ge oförändrad vårdkvalitet till lägre kostnad.

Produktivitetskommissionen (2025) bedömer att potentialen för produktivitetstillväxt är betydande i de teknik- och kunskapsintensiva delarna av välfärdsproduktionen men låg inom tjänster som till sin natur är personalintensiva och där direktkontakt mellan mottagaren och utföraren är väsentlig.

I någon mån torde den kostnadsökning som följer av en växande andel mycket gamla uppvägas av att de yngre bland de äldre kommer att vara friskare än i dag. Det är i det närmaste en förutsättning för att medellivslängden ska fortsätta öka. Men den framtida kostnaden kan påverkas av växande ambitioner och ökade kostnader för nya läkemedel. Konkurrens om arbetskraft kan också bli en kostnadsdrivande faktor. Det råder redan brist inom några av de viktigaste personalkategorierna, och resten av Europa står inför samma problem. I procent av BNP har vårdkostnaderna vuxit från 7,9 procent år 2000 till 11,2 år 2023.¹ 

I brist på ett säkrare underlag antas försiktigtvis att kostnaden för vård och omsorg av äldre räknat per berörd person kommer att vara densamma 2050 och 2070 som i dag.

Behov och tillgång på personal för vård och omsorg

Om personaltätheten inom vård- och omsorg förblir densamma som i dag skulle antalet anställda till följd av växande andel äldre behöva öka med ungefär 167 000 till år 2050 och med totalt 294 000 till år 2070. Samtidigt minskar behovet av anställda i förskolan och ungdomsskolan samt för vård och omsorg av barn och därtill reduceras behovet av personal för vård av människor i arbetsför ålder till följd av att gruppen 19–69 minskar. Sammantaget leder dessa förändringar till ett nettobehov av 65 000 fler anställda inom skola, vård och omsorg år 2050 och 135 000 fler år 2070.

År 2023 arbetade 287 000 med vård och omsorg hos kommunerna. Inom regionerna var 226 000 sysselsatta med hälso- och sjukvård. Därtill kommer anställda hos privata utförare av vård och omsorg.

SKR bedömer att de demografiska förändringarna under de närmaste tio åren kan öka behovet av anställda inom äldreomsorgen med 32 procent. Men om den stigande medellivslängden successivt skjuter fram behoven eller, alternativt, om behoven per capita fortsätter att minska i samma takt som under de senaste åren, då behöver personalen bara växa med respektive 24 och 13 procent (SKR 2025).

År 2023 omfattade arbetskraften 5 270 000 individer och baserat på scenariot Åldrande befolkning, kommer den vid oförändrad sysselsättningsgrad att reduceras med 221 000 till 2050 och med 617 000 till 2070. I ett internationellt perspektiv har Sverige ett högt arbetskraftsdeltagande. Det innebär att möjligheterna att öka sysselsättningen är begränsade.

Av viss betydelse är dock att andelen heltidsarbetande har ökat med ca tio procentenheter under de senaste tio åren. År 2023 arbetade 75 procent av de anställda heltid i kommunerna och 73 procent i regionerna. Det är framför allt inom äldreomsorgen som heltidsarbetet har ökat (SKR 2024).

Ett förlängt arbetsliv minskar också behovet av att anställa fler, medan en generell arbetstidsförkortning får motsatt effekt. Sedan 2013 har antalet kommunalt anställda som är 65 år och äldre ökat med nästan 80 procent och hos regionerna har antalet fördubblats. Åldersgränsen för rätt till uttag av garantipension har stegvis höjts från 65 till 67 år.

Produktivitetskommissionen (2025) bedömer att den svenska arbetsmarknaden i huvudsak fungerar väl men understryker betydelsen av att fler möjligheter skapas för personer som saknar rätt kompetens att utbilda sig genom vuxenutbildning, yrkesutbildning eller arbetsmarknadsutbildningar.

Fortsatt rekrytering av medarbetare från utlandet kan vara en möjlighet, men hela Europa står inför samma utmaning och betydelsen av tillräckliga kunskaper i svenska är en begränsande faktor. Rekrytering från länder utanför Europa försvåras av den allt stramare svenska migrationspolitiken.

Resurser som kan frigöras under de närmaste årtiondena

Förhållandet att befolkningen inte ökar i den studerade framskrivningen får stor påverkan på resursbehoven. Beträffande nybyggnation blir det en enorm skillnad jämfört med de senaste 25 åren, då befolkningen ökade med två miljoner. Fortsatt inflyttning till de större städerna och fler ensamhushåll kommer att vara skäl till byggande, en del undermåliga bostäder behöver ersättas och kvarvarande brister hos infrastrukturen åtgärdas. Men det blir fråga om fallande volymer och en tydlig förskjutning från nyproduktion till underhåll och reinvesteringar. Avtagande byggverksamhet kommer också att påverka transportsektorn.

Efterfrågan på el kommer att plana ut när elektrifieringen av transporter och industri är genomförd och fordonsflottan inte längre växer. Per capita har den länge legat på stabil nivå. På längre sikt kommer de metaller som behövs till nya bilar, batterier och vindturbiner m m väsentligen att utvinnas ur skrot. EU skärper kraven och en cirkulär ekonomi kommer att växa fram. Därigenom reduceras Europas beroende av importerade metaller.

Efterfrågan av malm för framställning av stål kommer att minska inte bara till följd av ökad återvinning utan därför att byggverksamhet och motorfordon är de två största användningsområdena (53 procent i EU år 2021), och med eldrift reduceras fordonsindustrins behov.

Fördelningen av hushållens konsumtion har förändrats. Både 1980 och 2024 var bostäder (inklusive vatten, el, gas m m) den tyngsta utgiftsposten, men andelen minskade från 38 till 25 procent av hushållens utgifter. Under perioden reducerades dessutom utgifterna för livsmedel från 15 till 13 procent och hushållens transportkostnadsandel sjönk från 16 till 13 procent. ”Livets nödtorft” upptar en allt mindre del av medelsvenskens hushållsbudget.

Föga överraskande är information och kommunikation den utgiftspost som vuxit mest sedan 1980 (över  600 procent), men den upptog ändå inte mer än fem procent av utgifterna år 2024. Hushållens utgifter för konsumtion i utlandet, ej medräknad i den ovan redovisade statistiken, var per capita ungefär tre gånger så stor 2024 som 1980.

Sysselsättningseffekter av strukturella förändringar

Sedan 1980 har andelen av alla sysselsatta som arbetar i industri och gruvor halverats liksom inom jord- och skogsbruk samt fiske. Den privata tjänstesektorns andel ökade från 12,5 till 28,1 procent, delvis som en följd av att offentligt finansierad service i växande grad utförs av privata aktörer. Nu återfinns 29,2 procent av arbetskraften inom offentlig sektor, en minskning med 3,5 procentenheter jämfört med 1980.

Under de närmaste årtiondena kommer strukturella förändringar att frigöra arbetskraft inom sektorer som krymper eller där möjligheterna till effektivisering är stora. Exempel på detta är bygg- och anläggningssektorn vars personalbehov kan komma att nästan halveras och transportsektorn, där minskad efterfrågan på vissa typer av transporter i kombination med självkörande fordon kommer att reducera behovet av förare. En minskning inom de två sektorerna med sammanlagt 200 000 arbetstillfällen förefaller tänkbar.

Effekterna av AI kan förmodas bli stora inom främst försäljning, inköp och marknadsföring samt administration, ekonomi och juridik. En reduktion motsvarande 20 procent av den nuvarande arbetskraften inom dessa sektorer skulle frigöra över 200 000 individer.

Därtill kommer personalbehoven att minska även i andra sektorer till följd av digitalisering/AI och andra former av effektivisering. Det förefaller rimligt att anta att förändringarna sammantaget kommer att uppväga förhållandet att arbetskraften minskar med ca 600 000 till år 2070. Och som framgått ovan finns möjligheter att dämpa de ökande nettobehoven inom välfärdssektorn. Men för att klara behoven behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik som främjar rörlighet och omskolning och stimulerar arbete vid relativt hög ålder.

Kostnaderna för omsorg samt hälso- och sjukvård

De totala kostnaderna för vård och omsorg består av kostnader för primärvård och sjukhus samt för omsorg av äldre och funktionsnedsatta. Därtill kommer utgifter för läkemedel och förebyggande hälsovård m m. Den fortsatta analysen baseras på de utgifter för hälso- och sjukvården som utgörs av regionernas och kommunernas kostnader för det egna åtagandet.²

Det saknas offentlig statistik när det gäller sjukvårdskostnadernas fördelning på ålder,³ men IHE (2019) har utfört en ungefärlig fördelning baserat på data från 2016. Kommunernas kostnader för LSS (lag om stöd och service) och SFB (lag om assistansersättning) täcks inte av IHE:s försök till fördelning av sjukvårdskostnaderna men antas här fördelas med 20 procent på barn- och ungdom och 50 procent på gruppen 70+. Baserat på dessa antaganden och SCB:s statistik kostade barnen 2024 landets regioner och kommuner 482 miljarder kr för utbildning samt hälso- och sjukvård, medan kostnaderna för de äldre (70+) uppgick till ungefär 405 miljarder kr.

Om man antar att kostnaderna för vård, omsorg och skola i olika åldrar per capita är desamma som 2024 kommer, baserat på SCB:s Åldrande befolkning, utgifterna sammantaget öka med 71 miljarder kr till år 2050.⁴ Det motsvarar ungefär 1,1 procent av dagens BNP. Till 2070 blir kostnadsökningen 159 miljarder, motsvarande 2,0 procent av 2024 års BNP. Om nettokostnaderna i stället ökar med ytterligare 10–15 procent per capita eller minskar med lika mycket får det betydande följder både för den offentliga sektorns utgifter och för behovet av anställda.

Finansiering av de äldres behov av sjukvård och omsorg

Den stigande kostnaden kan finansieras genom omfördelning och/eller genom höjda skatter. Skattekvoten har sjunkit från 50,0 procent vid sekelskiftet till 41,4 procent år 2023. Vård, omsorg och utbildning ligger i topp om väljarna får bestämma hur statsbudgeten ska fördelas. Skattesänkningar kommer långt ner på listan.⁵ Med de behov som redan finns inom offentligt finansierad verksamhet är detta knappast överraskande. De politiska partierna blir dessutom tvungna att överväga betydelsen av att de äldres (70+) andel av de röstberättigade kommer att öka från dagens 16 procent till 23 respektive 28 procent år 2050 och 2070.

Den fortsatta ekonomiska tillväxten kommer, även efter en eventuell höjning av skattekvoten, att öka hushållens köpkraft och någon ytterligare fördubbling av antalet inköpta klädesplagg per capita och år kanske inte behövs? Till saken hör också att nationalförmögenheten fortsätter att växa och att underhåll kostar mindre än nybyggnation. Det innebär att resurser frigörs både i offentlig och privat verksamhet.

Dessutom kan ekonomin stärkas genom åtgärder som förbättrar arbetsproduktiviteten. Produktivitetskommissionen (2025) har presenterat en rad förslag. Kommissionen föreslår dessutom, liksom tidigare bl a Hansson (2022), reformer som kan öka effektiviteten hos skattesystemet.

Det ekonomiska utfallet och behovet av arbetskraft påverkas om regeringen kan hitta styrmedel och åtgärder som bromsar de sjunkande födelsetalen och får dem att vända uppåt. Men om så skulle bli fallet, får det ett positivt genomslag på försörjningskvoten tidigast om ca 30 år. Det kan också vara så att SCB i Åldrande befolkning har underskattat dödligheten. Om medellivslängden inte ökar lika mycket kommer försörjningskvoten att påverkas i positiv riktning samtidigt som befolkningen börjar minska tidigare. I myndighetens framskrivningsalternativ Lägsta befolkning minskar antalet invånare i Sverige till 9,4 miljoner år 2070.

4. Avslutande kommentar

En utveckling i linje med SCB:s framskrivningsalternativ Åldrande befolkning leder till påtagligt ökade offentliga utgifter för vård och omsorg samtidigt som kostnaderna för förskolan och skolan minskar. Totalt kan det år 2050 och 2070 bli fråga om merkostnader motsvarande drygt en procent respektive ca två procent av 2024 års BNP. Ökningen framstår som hanterlig i ljuset av fortsatt ekonomisk tillväxt och sjunkande kostnader inom andra sektorer, främst byggande, transporter, handel och förvaltning. Arbetskraften kommer sannolikt också att räcka, men omställningen kommer att ställa höga krav på utbildning och omskolning så att rätt kompetens finns på plats.

Utfallet är resultatet av en överslagsmässig kalkyl. För en säkrare bedömning behövs en makroekonomisk modellkörning baserad på varierade antaganden om tillväxt, strukturomvandling, arbetskraftsdeltagande och relativpriser under de närmaste decennierna. Relevant är också att våra ekonomiska förutsättningar kan påverkas av utvecklingen i övriga EU-länder. Flera av dem har större problem än vi med låga födelsetal och därtill i många fall högre statsskuld och sämre finansierade pensionssystem.⁶

Det svenska samhället bör kunna hantera den utmaning som en stagnerande befolkning i kombination med en växande andel äldre utgör. För att lägga stora pengar på åtgärder som syftar till ökad fertilitet innebär detta att man måste vara ganska säker på utfallet. En avgörande fråga för träffsäkerheten är om vi förstår vilka faktorer som bestämmer fruktsamheten. Svarsfrekvensen på de enkäter som används ligger mestadels kring 30 procent och i den mån någon bortfallsanalys förekommer kan man inte veta om benägenheten att svara har påverkats av de utfrågades intresse för frågan och av om de känner sig berörda.

Sannolikheten för att fruktsamheten under överskådlig tid förblir på en historiskt låg nivå måste bedömas som stor. Vi behöver därför vänja oss vid tanken på att befolkningen inte längre kommer att växa och att en krympande arbetskraft gör att BNP på sikt kanske också minskar. Men det utesluter inte fortsatt teknisk och ekonomisk utveckling och en stigande levnadsstandard om man utöver volym också väger in kvalitet.

Det är viktigt att samhället tidigt förbereder sig på den utmaning som följer av förhållandevis låg nativitet, ändrad ålderssammansättning och en på sikt minskande befolkning. Regeringen har som nämnts utsett en forskare att utreda vad som kan göras för att höja födelsetalen. Minst lika angeläget är att den ser över arbetsmarknadspolitiken och beställer underlag för en bedömning av hur förutsättningarna att långsiktigt klara regionernas och kommunernas personalbehov ska kunna förbättras.