Rikare och mer jämlika

I boken Richer & More Equal: A New History of Wealth in the West tar Daniel Waldenström upp den diskussion om förmögenhetsfördelningens utveckling i västländerna som initierades av Thomas Piketty i Capital in the Twenty-first Century.¹ Piketty beskriver förändringen av förmögenhetsfördelningen över tid som ett U, med en nedgång från första världskriget fram till ca 1980, följt av en ökande ojämlikhet. Pikettys förklaringar till perioden av minskande ojämlikhet är att världskrigen reducerade de rikas tillgångar och att vi fick en mer progressiv beskattning från mellankrigstiden och framåt. Därefter följde ett skifte till en mer liberal och marknadsvänlig politik på 1980-talet, vilket vände utvecklingen.

Pikettys bild är att kapitalismens ”normala” tendens är att öka ojämlikheter i ägandet. Han använder en enkel modell som säger att kapitalets andel av nationalinkomsten ökar om avkastningen på kapitalet är högre än tillväxttakten i ekonomin. Kapitalinkomster och förmögenheter ökar då snabbare än löneinkomster, vilket enligt Piketty tenderar att öka förmögenhets- och maktkoncentrationen. Det är detta som Piketty förväntar sig att fortsätta under det kommande seklet, eftersom han tror att tillväxten kommer att bli långsammare på grund av långsammare tekniska framsteg och befolkningstillväxten lägre.

Waldenström menar att den akademiska diskussionen kring Pikettys arbete har fokuserat för mycket på hans teoretiska utgångspunkter, medan man har försummat att undersöka data noggrant. Han presenterar en del justeringar av tidigare tidsserier, vilket innebär att t ex 1800-talets ojämlikhetsnivåer justeras ner något. Bokens huvudsyfte är dock att justera tolkningen av resultaten för att ge en bättre förståelse för de mekanismer som driver utvecklingen och för att vi ska kunna bedriva en ekonomisk politik som leder till ökad och mer jämlikt fördelad välfärd.

Den förmögenhetsdefinition som används täcker tillgångar som kan omsättas på en marknad, såsom egendom, kontanter, aktier och fonderat pensionssparande minus skulder, allt taget till marknadspriser. Förmögenhet är alltså ett bredare begrepp än kapital, som är tillgångar som används i produktionsprocesserna. Man skulle kunna bredda definitionen förmögenhet till att inkludera medborgarnas innestående ofonderade pensioner. Fördelningen skulle då bli jämnare. Man skulle också kunna väga in det förväntade värdet av framtida välfärdstjänster, som finansieras av skatter. Dessa är tämligen jämnt fördelade, så att inkludera dem skulle utjämna fördelningen ytterligare. I huvudanalysen görs ingen av dessa utvidgningar, men de diskuteras i särskilda kapitel i boken.

Waldenström konstaterar att informationen om förmögenheternas fördelning har brister, men att osäkerheten inte är så stor att hans eget huvudbudskap i boken är hotat. Han diskuterar pedagogiskt olika mät- och definitionsproblem samt olika sätt att bedöma förmögenhetsojämlikhet. Han mäter fördelningen av förmögenhet antingen med andelen som ägs av den rikaste procenten eller med Ginikoefficienten. Oavsett val ser vi att en utjämning har skett över tid.

Waldenström har ingen explicit modell för vad som driver förändringar i förmögenhetsfördelningen. Hans berättelse baseras dels på att västländerna haft en snabb ekonomisk tillväxt under den studerade perioden, dels haft en förändring i samhällets institutioner i mer inkluderande riktning.

Boken fokuserar på två huvuddrag i utvecklingen i västvärlden under det senaste seklet i speciellt sex länder: Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Sverige och USA. Under denna period ökade förmögenheterna samtidigt som fördelningen blev jämnare. Vi i västvärlden är tio gånger rikare nu än för hundra år sedan, samtidigt som denna ökade rikedom är mer jämlikt fördelad nu än då.

Vid 1900-talets början var förmögenhetsfördelningen mer ojämn än någonsin tidigare. Bokens huvudsakliga slutsats är att det sedan skedde en stark utjämning av förmögenhetsfördelningen under 1900-talet. Kring 1910 hade den rikaste procenten i Sverige fyra gånger så stor samlad förmögenhet som de fattigaste 90 procenten. I genomsnitt hade de i topprocenten 300 gånger så stor förmögenhet som de fattigaste 90 procenten. Mönstret var likartat i andra västländer.

Sedan minskade koncentrationen och nu äger de rikaste tio procenten ca 60 procent av förmögenheterna, medan de tio procenten med högst inkomster har ca 30 procent av alla inkomster. Minskningen av ojämlikheten pågick fram till 1980-talet då den vändes till en viss ökning, särskilt i USA. I Sverige skedde minskningen i koncentration främst från andra världskriget fram till 1980-talet, men därefter ökade skillnaderna något även här.

Förmögenhetens sammansättning har förändrats kraftigt under perioden. Tidigare var tillgångar i jordbruk och industriellt kapital centrala, men i dag utgörs förmögenheterna mer av bostäder, fonderade pensionstillgångar och andra tillgångar. Samhällsförändringar under 1900-talet resulterade i mer utbildade, produktiva och motiverade medborgare, som fick ökande inkomster och längre liv. Finanssystemets utveckling öppnade nya sparmöjligheter för medelklassen, vilket bidrog till att bygga upp förmögenhet i form av bostäder och pensionssparande.

Ägande av bostäder är nu en grundsten i medelklassens privata förmögenheter. Ökningen av bostadskapitalet accelererade under 1900-talet. Under det senaste seklet har ägande av bostäder varit mer lönsamt än aktieägande. Fonderat pensionssparande ökade snabbt fr o m 1980-talet, även i Sverige. Pensionsfonderna utgör nu en stor del av hushållens förmögenheter i västvärlden och upp till en tredjedel av tillgångarna. Samtidigt som förmögenheterna har ökat, har vi också sett förbättringar i andra dimensioner, såsom ökad läskunnighet, bättre överlevnad bland barn, längre kroppslängd och ökad förväntad livslängd.

Waldenström gör en dekomponering av förmögenhetstillväxten för olika percentiler av befolkningen. Huvudresultatet är att utjämningen som skedde berodde på att de icke-rikas förmögenheter växte snabbare än de rikas. Hans centrala poäng är alltså att utjämningen inte främst skedde genom omfördelning av förmögenhet från de rika till de övriga, utan genom att medelklassens förmögenheter växte snabbare. Förmögenhetsägandet har breddats dramatiskt, även om den nedre halvan av förmögenhetsfördelningen inte har någon positiv förmögenhet alls.

Han undersöker även de superrika, dvs den allra rikaste 0,01 procenten. I Sverige minskade denna grupps andel av förmögenheten från tio till två procent fram till 1980-talet, men de superrika har sedan sett en kraftig ökning av sin andel. Många framgångsrika entreprenörer har kunnat bygga upp stora förmögenheter i vår globaliserade värld. Den viktigaste delen av förmögenheterna hos medelklassen är bostäder och denna förmögenhet växte både genom nybyggnation och stigande bostadspriser. Waldenström konstaterar att det finns en tydlig positiv korrelation mellan bostadsägandets omfattning och förmögenhetsjämlikhet.

Pikettys historia fokuserar mycket på världskrigens betydelse för förmögenhetsutjämningen. Waldenström visar dock att skillnaderna i utjämning under krigen, jämfört med andra perioder, är begränsade, liksom skillnaderna mellan länder som deltog i krigen och de som stod utanför. Det verkar alltså som att andra underliggande processer driver utvecklingen. Piketty har också betonat beskattningens roll i att förstärka utjämningstrenden, men enligt Waldenström var detta inte den avgörande faktorn.

Författaren diskuterar även betydelsen av att inte ta hänsyn till svenskars utländska förmögenheter, både legala och illegala. Statistiken är bristfällig, men slutsatsen från grova uppskattningar är att förmögenheterna som finns i skatteparadis är relativt små. Dessa tillgångar ägs huvudsakligen av personer i toppen av förmögenhetsfördelningen och att inkludera dem i beräkningen skulle visserligen öka den skattade ojämlikheten, men effekten är inte tillräckligt stor för att förändra den övergripande bilden.

Han diskuterar också den offentliga sektorns förmögenhetsuppbyggnad och dess betydelse för den totala förmögenhetsfördelningen. Genom att inkludera offentlig förmögenhet i beräkningarna och fördela den jämnt över befolkningen skulle man få en något jämnare fördelning. Netto är dock den totala offentliga förmögenheten inte så stor och dess påverkan på fördelningen blir därför begränsad. Han diskuterar även ofonderade pensioner och socialförsäkringsförmögenhet. Genom att omvandla förväntade framtida pensioner och socialförsäkringsinkomster till ett diskonterat nuvärde visar han att vanliga medborgare har en ”förmögenhet” i form av framtida förväntade inkomster via socialförsäkringar och pensioner. Om man skulle ta hänsyn till denna förmögenhet skulle fördelningen bli avsevärt jämnare.

I princip finns två sätt att bli rik på: att arbeta och tjäna pengar, eller genom att ärva dem. Waldenström beräknar arvens storlek relativt befintliga förmögenheter och finner en viss minskning i denna kvot över tid, även om det har skett en ökning sedan 1980-talet. För närvarande motsvarar arv två–tre procent av nationalinkomsten i Sverige. Rika ärver mer pengar än fattiga, vilket skapar en positiv korrelation mellan förmögenheter över generationer. I Sverige finns en stark koppling mellan föräldrars och barns förmögenheter. Om föräldrarna har 50 procent mer än genomsnittet, tenderar barnen att ha 15 procent mer. Arv är således en viktig förklaring till att förmögenhetsfördelningen till stor del består över generationerna. Waldenström noterar att den totala fördelningen blir något jämnare genom arven. Waldenström presenterar också resultat som visar att bland Sveriges miljardärer utgör ungefär hälften av förmögenheten arv och hälften eget sparande. I USA har en större andel av de rikaste blivit rika via entreprenörskap.

Waldenströms utvecklingsmönster skiljer sig inte dramatiskt från Pikettys, men deras tolkningar av resultaten skiljer sig åt. Piketty ser förmögenhetsökningar bland de rika som ett problem, medan Waldenström inte har lika stora betänkligheter, så länge även ”vanligt folk” ser förbättringar. Han menar att förmögenhetstillväxten till stor del beror på entreprenörskap och hårt arbete och att tillväxten av förmögenheter sker parallellt med ökande inkomster. Han är därför mindre orolig för ojämlikhetens konsekvenser än Piketty och ser det snarare som en nödvändighet att tillåta stor förmögenhetsuppbyggnad genom entreprenörskap för att möjliggöra en bredare ökning av inkomster och förmögenheter för befolkningen som helhet.

Skillnaderna i diskussionen mellan de två beror kanske också på att Waldenström fokuserar på utvecklingen av förmögenhetsfördelningen över den studerade perioden i sin helhet, men han verkar inte se utvecklingen sedan 1980-talet som ett trendbrott på det sätt som Piketty gör.

Waldenström funderar också över hur politiken bör utformas för att kombinera tillväxt med en begränsning av förmögenhetsojämlikheten. Han menar att västvärldens historia ger viktiga lärdomar på detta område. Han presenterar följande fem rekommendationer till politikerna:

1. Sluta tänka på ekonomin som ett nollsummespel. Historien visar att de rikas förmögenheter kan växa samtidigt som andra grupper också får det bättre.
2. Satsa på individuellt ägande av bostäder. Ökat ägande av bostäder inom medelklassen har minskat ojämlikheten i förmögenhetsfördelningen.
3. Stöd fonderat pensionssparande. Dessa system har varit mycket framgångsrika under efterkrigstiden och pensionssparande utgör nu en betydande del av hushållens förmögenheter.
4. Sänk beskattningen av arbetsinkomster. Lägre beskattning skulle göra det möjligt för hushåll att bygga upp sina förmögenheter.
5. Beskatta kapitalinkomster, inte förmögenheter. Beskattning av förmögenhet har visat sig problematisk, t ex i Sverige.

Piketty argumenterar för starka ekonomisk-politiska interventioner såsom höga kapital- och förmögenhetsskatter för att förhindra ökande koncentration av förmögenheter (och makt). Waldenström argumenterar för mer modesta ingrepp bl a för att han oroar sig för effekterna på den ekonomiska tillväxten.

Han noterar vidare att det fortfarande finns stora kunskapsluckor kring förmögenhetsutvecklingen. Han rekommenderar ökad forskning om institutionernas roll i att påverka förmögenhetsuppbyggnadens effekter. Jag håller med om detta och anser att det skulle vara värdefullt att se en mer systematisk diskussion än vad vi får i denna bok om samhällsomvandlingen, t ex om produktionsfaktorernas tillväxt, tekniska framsteg, ekonomisk-politiska interventioner och globaliseringens betydelse.

Waldenström pekar på att de grundläggande faktorerna för långsiktig utveckling är samhällsinstitutionerna som påverkar ekonomiskt beteende och interaktionerna mellan ekonomin och det politiska landskapet. Ökad utbildning och forskning och utveckling (FoU) och tekniska framsteg har varit centrala för ekonomisk tillväxt. Arbetsmarknadsreformer och utbildning gjorde det möjligt för löntagare att få ökande inkomster, som kunde sparas och investeras. De finansiella marknadernas utveckling gjorde det också enklare för breda grupper att bygga upp kapital.

Waldenström har alltså undersökt hur förmögenhetsutvecklingen sett ut i västländerna under en längre tidsperiod och försökt identifiera de faktorer som driver förmögenhetsfördelningen. Han har tre huvudsakliga resultat:

1. Västvärldens medborgare är i dag, i genomsnitt, mycket rikare än för hundra år sedan.
2. Förmögenheternas sammansättning har förändrats dramatiskt, en utveckling som drivits av bättre utbildning, högre inkomster och politiska reformer som stimulerat ägande av bostäder och pensionssparande.
3. Förmögenheterna är nu mer jämnt fördelade, även om en viss rekyl skett sedan 1980-talet.

Han menar att ökat bostadsägande och pensionssparande bland medelklassen har varit centrala för en mer jämlik förmögenhetsfördelning. Förmögenhetsuppbyggnad ses som en positiv kraft i marknadsekonomier, som driver välstånd.

Inkomsternas ökning har för det första drivits av en snabb ekonomisk tillväxt. Waldenström argumenterar för att kapitalism inte nödvändigtvis leder till extrem ojämlikhet i kapitalackumulation och han tror inte att krig och skatter var de huvudsakliga mekanismerna bakom utjämningen av ägandet under 1900-talet. För det andra pekar han på betydelsen av att ekonomiska och politiska institutioner blev mer inkluderande under den studerade perioden. Under 1900-talets demokratisering utökades äganderättigheter och arbetsmarknadsreformer samt utbildningsreformer förbättrade både arbetarnas produktivitet och deras finansiella situation. Detta gjorde det möjligt för dem att äga bostäder och pensionskapital, vilket nu dominerar förmögenheterna. Denna nya struktur för förmögenheter förklarar varför förmögenhetskoncentrationen under de senaste decennierna inte har ökat så mycket, trots stigande tillgångspriser och ökande kvoter mellan förmögenhet och inkomst. Waldenström menar att dessa resultat måste beaktas när man bedömer kapitalismens effekter.