Samhällsekonomiska effekter av en lönekompenserad arbetstidsförkortning

Frågan om arbetstidens längd är åter på dagordningen. 2024 beslutade LO att prioritera arbetstidsförkortning och inom Socialdemokraterna växer stödet för att göra det till en valfråga 2026. Detta är en naturlig fortsättning på en lång historisk utveckling där Sverige successivt minskat arbetstiden. Sedan 40-timmarsveckan infördes 1973 har dock ingen generell förkortning skett, trots att flera jämförbara länder nu har kortare arbetsvecka (Andersson 2024).

40-timmarsveckan tillkom i ett hemmafrusamhälle och är dåligt anpassad för en modern och jämställd arbetsmarknad. Samtidigt väcks frågor om hur en arbetstidsförkortning påverkar ekonomin – har Sverige råd? Enligt Svenskt Näringsliv skulle en minskning till 35 timmar i veckan sänka BNP med 509 miljarder kr per år (Danielsson 2024). Sådana varningar är återkommande och har föregått varje arbetstidsförkortning under 1900-talet. Samtidigt visar empiriska studier inga tydliga negativa effekter och vissa pekar t o m på positiva tillväxteffekter (Andersson 2024).

För att få en mer nyanserad bild av de samhällsekonomiska effekterna av en lönekompenserad arbetstidsförkortning analyseras i denna artikel hur en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka påverkar Sveriges BNP genom de olika komponenterna av privat aggregerad efterfrågan – konsumtion, investeringar, export och import. Analysen bygger på en utökad version av Bhaduri/Marglin-modellen (Bhaduri och Marglin 1990), som betonar hur förändringar i den funktionella inkomstfördelningen kan påverka samhällsekonomin vid en arbetstidsförkortning.

Ekonomiska perspektiv på arbetstidsförkortning

De olika synsätten på arbetstidsförkortning grundar sig delvis i olika ekonomiska teorier. Enligt neoklassisk teori innebär kortare arbetstid högre enhetsarbetskostnader, vilket minskar efterfrågan på arbetskraft och höjer inhemska priser. Detta antas försämra konkurrenskraften, sänka nettoexporten och bromsa tillväxten. Neoklassiska modeller beskriver en i praktiken linjär relation mellan arbetstid och produktion, där en minskad arbetstid direkt leder till en minskning av produktion, skatteintäkter och BNP. Dessa argument bygger på att löner enbart betraktas som kostnader för företagen och att ökad privat efterfrågan endast har kortsiktiga effekter på BNP, eftersom ekonomin på lång sikt rör sig runt sin potentiella kapacitet.

Ekonomer från andra skolor har länge hävdat att det neoklassiska utbudsekonomiska perspektivet bygger på orealistiska antaganden (Rowthorn 1999), bl a eftersom ökad efterfrågan bara fullt ut driver upp priserna när ekonomin redan går på full kapacitet. I en ekonomi med lediga resurser kan ökad efterfrågan i stället driva på produktionen utan att orsaka inflation. Efterfrågeförändringar antas därmed kunna påverka både kort- och långsiktig ekonomisk utveckling. Detta synsätt betonar också lönernas dubbla funktion: de utgör både en kostnad för företagen och den främsta inkomstkällan för arbetstagare. Forskning visar att minskad arbetstid tenderar leda till en proportionell ökning av timlönen (se t ex Asai m fl 2024; Hunt 1999), vilket gör att den slutliga effekten på BNP beror på hur löneökningen påverkar ekonomin.

För att förstå hur en arbetstidsförkortning påverkar BNP är Bhaduri och Marglins modell användbar. Modellen belyser hur förändringar i den funktionella inkomstfördelningen – dvs hur de totala inkomsterna i ekonomin fördelas mellan löner och vinster – påverkar komponenterna i den aggregerade efterfrågan och därigenom BNP-tillväxten. Till skillnad från neoklassiska modeller, som uteslutande fokuserar på teknologisk utveckling och tillväxt på utbudssidan, lyfter denna modell fram efterfrågans avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt.

En förändring i löneandelen påverkar ekonomins efterfrågan genom flera mekanismer:

Konsumtion. När löneandelen ökar får hushåll som är beroende av arbetsinkomster en större andel av den totala inkomsten i ekonomin. Eftersom löntagare tenderar att konsumera en större andel av sin inkomst än företagare, leder detta vanligtvis till att den totala konsumtionsefterfrågan ökar. Denna konsumtionsökning beror på att låg- och medelinkomsttagare ofta har en högre marginell konsumtionsbenägenhet, vilket innebär att de tenderar att spendera en större del av varje ytterligare krona de tjänar. Detta skapar en direkt stimulans av efterfrågan på varor och tjänster, vilket kan ge positiva effekter på tillväxt och sysselsättning. Effekten av en ökad löneandel på konsumtionen är positiv, förutsatt att den marginella konsumtionsbenägenheten för löner är högre än för vinster.

Investeringar. En högre löneandel minskar vinstandelen, vilket kan dämpa företagens incitament att investera i nyproduktion och forskning. Denna negativa effekt på investeringar, som orsakas av en omfördelning av inkomster till förmån för löner, kallas för lönsamhetseffekten. Å andra sidan kan högre löner öka efterfrågan på varor och tjänster, vilket uppmuntrar företag att investera för att möta den ökade efterfrågan – en mekanism som kallas acceleratoreffekten. Den totala effekten på investeringarna beror på balansen mellan dessa två motverkande krafter. Om acceleratoreffekten överväger lönsamhetseffekten kan en ökad löneandel ha en positiv inverkan på investeringarna.

Export och import. En förändrad löneandel kan också påverka handelsbalansen. En högre löneandel kan leda till högre enhetsarbetskostnader, vilket kan göra inhemska varor och tjänster dyrare på exportmarknaderna och minska konkurrenskraften gentemot andra länder. Detta kan i sin tur dämpa exporten. Samtidigt kan den ökade konsumtionen leda till ökad import, särskilt om den inhemska produktionen inte tillräckligt snabbt kan möta den ökade efterfrågan.

Nettoeffekterna på BNP totalt beror på ekonomins efterfrågeregim. En ekonomi kan vara antingen löneledd eller vinstledd beroende på balansen mellan, och beroendet av, olika delar:

Löneledd efterfrågeregim: En ekonomi är löneledd när den totala effekten av en ökad löneandel på de olika komponenterna i den aggregerade efterfrågan är positiv.

Vinstledd efterfrågeregim: En ekonomi är vinstledd när den totala effekten av en ökad löneandel på den aggregerade efterfrågans komponenter är negativ.

Genom att analysera de olika komponenterna i den aggregerade efterfrågan kan man uppskatta om en ekonomi är löneledd eller vinstledd. Tidigare forskning har återkommande indikerat att Sverige är ett exempel på en löneledd efterfrågeregim, där en ökad löneandel från dagens nivåer antas stimulera konsumtion och tillväxt (Onaran och Obst 2016; Storm och Naastepad 2013).

Kostnadssimulering för arbetstidsförkortning i Sverige

I en nyligen genomförd studie av Cárdenas och Villanueva (2021) analyseras effekterna av en arbetstidsförkortning på den spanska ekonomin. Studien, som använder mikrodata och en utvidgad Bhaduri-Marglin-modell, visar att en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka utan lönesänkning skulle öka BNP med 1,4 procent och skapa ca 560 000 nya jobb i Spanien. Resultaten indikerar även att lönerna skulle öka med 3,7 procent och att löneandelen skulle stiga med 2,1 procentenheter. Studien ger värdefulla insikter som kommer att användas i denna analys, där en liknande arbetstidsförkortning i Sverige analyseras med en förenklad variant av samma metod, anpassad för svenska förhållanden.

I denna artikel används samma utvecklade Bhaduri/Marglin-modell som i Cárdenas och Villanuevas studie för att simulera kostnaderna och analysera effekterna av en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar i Sverige. Modellen antar att produktivitetseffekten inte fullt ut kompenserar för arbetstidsförkortningen, vilket innebär att företag behöver anställa fler arbetstagare för att bibehålla produktionen. I och med att fler arbetstagare får lön ökar löneandelen, och eftersom den totala arbetsinkomsten stiger, ökar inhemsk efterfrågan. Beräkningen av bruttofrigjorda timmar och substitutionsindex för den svenska ekonomin förenklas genom att fokusera på justeringar av löneandelen. Löneandelen modifieras inom ett rimligt intervall från 1 till 2,3 procentenheter, där det senare motsvarar den förväntade ökningen av löneandelen i Spanien efter en arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka.

Modellens antaganden kan motiveras utifrån tidigare forskning och relevanta erfarenheter. För det första har Sverige i dag en historiskt hög arbetslöshet, vilket gör att substitutionsindexet, enligt Cárdenas och Villanueva, bör kunna jämföras med Spaniens. I analysen har dessutom försiktiga beräkningar använts för att undvika överskattning. För det andra finns goda skäl att anta att sysselsättningseffekterna av en arbetstidsförkortning till 35 timmar i Sverige skulle likna de som observerades vid införandet av 35-timmarsveckan i Frankrike. När reformen i Frankrike genomfördes låg arbetslösheten på nära 12 procent, men sjönk med flera procentenheter kort därefter. Flera studier kopplar denna minskning av arbetslösheten kausalt till arbetstidsförkortningen. Enligt beräkningar från dessa studier gav reformen mellan 300 000 och drygt 500 000 nya jobb, och en sysselsättningsökning på mellan 4,4 och 9,9 procent (Crépon m fl; Husson 2002; Logeay och Schreiber 2006; Passeron 2002; Gubian m fl 2004; Bunel och Jugnot 2003).

För den aktuella analysen har uppskattade elasticiteter hämtats från Onaran och Obst (2016), medan de genomsnittliga BNP-andelarna för beräkning av marginaleffekter och multiplikatoreffekter baseras på svenska data från Eurostat (2024) för perioden 1995 till 2023. Dessa data omfattar bruttonationalprodukt, hushållens konsumtion, bruttoinvesteringar, export, import, kompensation till anställda och rörelseresultat – alla uppmätta i reala termer. Dessa används för att beräkna sambandet mellan olika ekonomiska komponenter och BNP-tillväxten under studieperioden. Marginaleffekterna beräknas för att uppskatta hur en ökning av löneandelen med en procentenhet påverkar konsumtion, investeringar och nettoexport, och därmed bidrar till tillväxten av den privata aggregerade efterfrågan. För att räkna fram marginaleffekterna viktas elasticiteterna baserat på de genomsnittliga värdena för variablerna under perioden 1995–2023 (tabell 1 och 2). För en mer detaljerad metodbeskrivning hänvisas till Cárdenas och Villanueva (2021), som varit vänliga nog att dela med sig av skript och metodstöd för denna analys.

Tabell 1. Efterfrågemultiplikator (genomsnittliga förhållanden)

Källa: Eurostat årsdata (1995–2023) och egna beräkningar.

Tabell 2. Effekten av prisförändringar på nettoexporten

Källa: Eurostat årsdata (1995–2023) och egna beräkningar.

Resultat

Den makroekonomiska effekten av en arbetstidsförkortning kan analyseras genom att undersöka hur en ökning i löneandelen påverkar olika komponenter av den privata aggregerade efterfrågan. I tabell 3 presenteras effekterna på konsumtion, investeringar, export och import, samt hur dessa förändringar tillsammans påverkar Sveriges BNP.

Den sammanlagda effekten av en arbetstidsförkortning, som leder till en ökning av löneandelen, ger en positiv nettoeffekt på BNP. Vid en ökning av löneandelen med en procentenhet beräknas BNP öka med 0,23 procentenheter, och vid en ökning med 2,3 procentenheter förväntas BNP öka med 0,53 procentenheter. De positiva effekterna kommer främst från högre konsumtion och investeringar, medan de negativa effekterna från ökad import och minskad export delvis motverkar denna tillväxt. Trots dessa negativa effekter är den totala effekten på BNP positiv, vilket tyder på att en arbetstidsförkortning utan lönesänkning skulle kunna ha en stimulerande effekt på den svenska ekonomin.

Tabell 3. Effekt av en arbetstidsförkortning i Sverige

Källa: Egna beräkningar, baserade på Eurostat årsdata (1995–2023) samt Onaran och Obst (2016).

Diskussion

Beräkningarna indikerar således att en arbetstidsförkortning till 35 timmar kan öka Sveriges BNP med mellan 0,23 och 0,53 procentenheter, vilket motsvarar en tillväxt på mellan 14,4 och 33,2 miljarder kr baserat på 2024 års BNP. Modellen visar att när arbetstiden sänks utan lönesänkningar ökar löneandelen, vilket i sin tur stimulerar tillväxten via ökad köpkraft och konsumtion. Genom att de negativa effekterna på investeringar och export vägs upp av ökad inhemsk efterfrågan uppnås en nettoökning i BNP.

Är resultaten rimliga? Tillväxtkoefficienten vid ökad löneandel är i linje med tidigare studier, som också identifierat Sverige som en löneledd ekonomi där ökad köpkraft och inhemsk efterfrågan driver tillväxten (Onaran och Obst 2016). Som redogjorts för i metodavsnittet bygger den förutspådda sysselsättningseffekten – och därmed ökningen i löneandel och efterfrågan – på Sveriges historiskt höga arbetslöshet, beräknat substitutionsindex för ett jämförbart land samt erfarenheter från en liknande reform i Frankrike. Att en arbetstidsförkortning därför kan öka BNP-tillväxten har också stöd både i teori och empirisk forskning. Du m fl (2013) använder en kontrafaktisk analys och finner att 35-timmarsveckan i Frankrike sänkte den årliga arbetslösheten med 1,58 procent och ökade den årliga BNP-tillväxten med 1,36 procent mellan 2000 och 2007.

Detta bör ge en ledtråd till varför tidigare nationella arbetstidsförkortningar inte lett till de negativa ekonomiska effekter som mer ensidiga analyser visat. Svenskt Näringslivs beräkning att 35 timmars arbetsvecka skulle ge en BNP-minskning på åtta procent bygger på pessimistiska antaganden, såsom ingen eller låg produktivitetseffekt och oförändrad inhemsk efterfrågan. Dessa antaganden saknar stöd i historiska data, där varken tidigare arbetstidsförkortningar i Sverige eller andra länder lett till negativa effekter på tillväxt, produktivitet eller sysselsättning. De här redovisade resultaten ligger betydligt närmare de historiska utfallen.

Samtidigt är det viktigt att understryka att prognoser, även med väl underbyggda modeller, aldrig är exakta. Ett syfte med artikeln är just att visa hur olika antaganden ger olika svar – en simulering är ingen absolut sanning. Därför är det relevant att jämföra med länder som gått före och analysera effekterna av tidigare arbetstidsförkortningar, särskilt i ljuset av dåtida förutsägelser. När åttatimmarsdagen infördes på 1920-talet beskrev SAF (nu Svenskt Näringsliv) reformen som ”en stor olycka för hela vårt land”. De flesta svenskar är sannolikt glada att dåtidens politiker och fackföreningar stod på sig.