Svar från Jonung: Den ekonomiska friheten är nyckeln till Sveriges relativa tillväxt

Magnus Lindmark (2025) och jag har samma startpunkt, nämligen Sveriges BNP per capita i förhållande till genomsnittet av BNP per capita för femton jämförbara länder för perioden 1850–2020. Denna ”relationskurva” för Sverige förekommer i figur 1 i såväl min artikel (Jonung 2025) som i Lindmarks replik på den. Den finns också återgiven som den nedre kurvan i figur 1 här i mitt svar på hans kritik.

Vi har olika förklaringar av mönstret i figur 1. Detta beror på att vi utgår från skilda teorier för ekonomisk tillväxt.

Jag hämtar min förklaring från den moderna forskningen som betonar institutionernas och den ekonomiska frihetens roll som drivkrafter bakom tillväxten. I korthet: när Sverige har hög ekonomisk frihet växer vi snabbare i förhållande till omvärlden än när vi har låg ekonomisk frihet. Jag finner ett mönster av tre faser. En första fas under 1870–1950, där Sverige växer i kapp och förbi vår omvärld, en andra fas under 1950–2000, då Sverige släpar efter och hamnar under genomsnittet och en tredje fas under de senaste tjugo åren. Under denna närmar sig Sverige genomsnittet fast når inte upp till det. De tre perioderna söker jag förklara som relaterade till den ekonomiska politiken. Först var den huvudsakligen liberal, sedan socialdemokratisk och till sist nyliberal.

Lindmark väljer att starta från en annan teori, nämligen den neoklassiska tillväxtteorin där Robert Solow är portalfiguren. I Solow-modellen bestäms tillväxttakten av den teknologiska utvecklingen. Denna är exogent given. Här saknas följaktligen en förklaring till vad som bestämmer de tekniska framstegen och hur snabbt dessa omsätts i produktionen. Utan teknologisk utveckling stagnerar tillväxten i BNP per capita.

Modellen ger prognosen att fattiga länder med låg BNP per capita och initialt låg kapitalstock kommer att växa snabbare än rika länder genom s k upphinnartillväxt. Resultatet vilar på förutsättningen att allt annat är lika mellan fattiga och rika stater. Modellen vilar också på antagandet om en sluten ekonomi. Den utesluter nämligen internationell handel och kapitalflöden över gränserna.

Inspirerad av Solow-modellen argumenterar Lindmark för att Sverige har varit medlem i en s k konvergensklubb, i det här fallet de sexton länder, Sverige inräknat, som jag utgår ifrån i min beräkning av vårt lands relativa tillväxt. Här står vi på gemensam grund. Det är rimligt att beteckna detta urval som en konvergensklubb. Valet av länder gjordes just för att ha god jämförbarhet mellan ”klubbmedlemmarna”. Dessa bör vara så lika som möjligt, något som gäller för de flesta klubbar.¹

Figur 1. BNP per capita i relation till genomsnittet för BNP per capita för femton jämförbara industrialiserade länder för Schweiz och för Sverige

Anm: De två ”relationskurvorna” är beräknade som ett centrerat nioårigt löpande medelvärde. Källa: Maddisons databas med real BNP per capita beräknad i 2011 USD köpkraftsjusterad.

När Lindmark ska förklara den empiriska bilden i figur 1 uppstår emellertid problem. Mönstret stämmer nämligen inte med den fundamentala prognosen från Solow-modellen. Enligt denna ska medlemmarna i konvergensklubben konvergera till samma BNP per capita på sikt. Men så är inte fallet för Sverige enligt figur 1. Sverige befinner sig än under, än ovanför genomsnittet.

Resultatet bör inte väcka förvåning. Solow-modellen har nämligen visat sig otillräcklig för jämförelser av tillväxten mellan länder under långa perioder. Det stora antalet empiriska studier av konvergens ger inget entydigt belägg för absolut konvergens enligt Solow-modellen mellan länder. Alla länder går inte mot samma BNP per capita.² Några forskare pekar på tendenser till absolut konvergens mellan regioner/delstater inom samma land men även här finns oenighet.³ Konvergensen är som regel betingad eller villkorlig, dvs varje land uppvisar en tillväxtbana som reflekterar dess institutionella och politiska historia. Graden av konvergens kan dessutom variera över tiden med svängningar mellan perioder av konvergens och divergens.⁴

Eftersom Solow-modellens prognos inte håller strikt för Sverige, tvingas Lindmark till en periodisering där Sverige är med i klubben när vår BNP per capita konvergerar mot genomsnittet men träder ut ur klubben när vår BNP divergerar från genomsnittet. Han kommer fram till fem perioder – till skillnad från mina tre. Period 1, 1850–90, med begränsad konvergens då Sverige förbereder sig för att gå med i klubben, period 2, 1890–1929, när Sverige träder in i klubben och växer upp till dess genomsnitt, period 3, 1930–48, då Sverige växer förbi en ”upplöst” klubb. Sedan följer period 4, 1948–79, med en ”höjdpunkt” för klubben när Sverige faller tillbaka mot genomsnittet. Sedan kommer period 5 från 1980-talet fram till i dag som enligt Lindmark representerar ett slut för konvergensklubben.

Lindmark använder Solow-modellen på ett selektivt sätt, som jag ser det. När Sverige konvergerar mot genomsnittet är modellen användbar – som under period 2 och period 3. När vi divergerar från genomsnittet så gäller något annat. Vi är medlemmar i konvergensklubben under 70 av de 170 åren som studeras. Förklaringsgraden för min tolkning av den strikta Solow-modellen är inte imponerande.

Divergensen under övriga perioder vill Lindmark förklara med just de faktorer som inte ingår i Solow-modellen, nämligen institutionella skillnader och förändringar. När Lindmark skjuter Solow-ansatsen åt sidan, hamnar han i samma institutionella ansats som jag utgår ifrån – även om vi troligen skulle ha olika åsikter om vilka institutionella faktorer som har varit mest centrala.

Lindmark försöker stärka sitt resonemang genom att exkludera Norge ur konvergensklubben. Då hamnar Sverige år 2020 på samma nivå som genomsnittet. Solow-modellens förutsägelse tycks ha uppnåtts till slut enligt honom. I stället för att utesluta Norge vill jag ta upp ett annat land, nämligen Schweiz, för en jämförelse med Sverige. Sverige och Schweiz har flera gemensamma drag. Bägge länderna stod utanför världskrigen. De har utvecklats som fredliga och stabila demokratier. Inget land har gynnats av en råvaruchock liknande den norska oljeboomen. Befolkningsmässigt är länderna av ungefär samma storlek.

Figur 1 visar relationskurvan beräknad separat för Schweiz och Sverige. Urvalet är i bägge fallen sexton länder. Sverige ingår således i jämförelsegruppen för Schweiz och vice versa. Enligt Solow-modellen ska vi vänta oss konvergens mellan Sverige och Schweiz. Någon sådan tendens ser vi inte i figuren. Kurvan för Schweiz ligger över den svenska under hela perioden 1870–2020. Inte nog med det, under de senaste 10–15 åren har skillnaden i BNP per capita ökat mellan de bägge länderna. Sverige har närmat sig genomsnittet på senare tid samtidigt som Schweiz har fjärmat sig från genomsnittet.

Mönstret för Schweiz är inte förenligt med den enkla Solow-ansatsen som säger att ett rikt land som Schweiz inte ska kunna behålla sin relativa position under längre tid. I stället får vi söka förklaringen i institutionella faktorer. Schweiz är ett lågskatteland som inte använt långtgående regleringar av det finansiella systemet som Sverige. Schweiz har en författning som begränsat makten för fackföreningar och intressegrupper.⁵ Företagsklimatet har varit mer gynnsamt. Svenska företag som IKEA och TetraPak valde t ex att flytta sina huvudkontor från Sverige till Schweiz i samband med debatten om löntagarfonder, en debatt som för övrigt aldrig funnits i Schweiz.

Resultatet har blivit att BNP per capita för Schweiz för närvarande är ca 30 procent högre än i Sverige. Samtidigt är välfärdssystemen i Schweiz minst lika väl utvecklade som i Sverige.⁶ Detta mönster tolkar jag som att svensk ekonomisk politik under den socialdemokratiska fasen har varit misslyckad jämfört med den politik som förts i Schweiz.⁷

Låt mig sammanfatta. Lindmark menar att hans analys byggd på Solow-modellen och begreppet konvergensklubben förändrar mina slutsatser. Jag håller inte med. Solow-ansatsens prognos slår inte in. Jag framhäver institutionernas och spelreglernas roll. Där hamnar ju Lindmark också till slut efter en lång omväg. Den teknologiska framstegen är i stort sett tillgängliga för alla länder i konvergensklubben. De institutionella faktorerna bestämmer hur snabbt ett land anpassar sig till dessa. Svensk ekonomisk politik förhindrade en mer framgångsrik anpassning under den socialdemokratiska fasen under efterkrigstiden.

Till sist. Lindmark har fel när han hävdar att ”Jonungs centrala tes är att den svenska välfärdsstaten efter 1950 ledde till lägre tillväxt än i jämförbara länder” (Lindmark 2025, s X). Påståendet förekommer på tre ställen i Lindmarks inlägg.

Här måste jag protestera bestämt. Jag använder överhuvudtaget inte begreppet välfärdsstaten i min artikel. Jag lägger ingen skuld på välfärdsstaten. Jag väljer att spåra orsakerna bakom Sveriges relativa stagnation under efterkrigstiden till helt andra faktorer, i första hand till tillväxthämmande regleringar av det finansiella systemet, valutaregleringen, jordbruksregleringen och hyresregleringen.

Här ger jag valutaregleringen en central roll eftersom den avskärmade Sverige från omvärlden finansiellt. Därmed kunde det inhemska skattetrycket skruvas upp till nivåer som höll tillbaka privat förmögenhetsbildning och privat företagande. Valutaregleringen gjorde det möjligt för socialdemokratiska politiker att överge en liberal ekonomisk ordning och ersatte den med ett system som vilade på statsdirigism, korporativism och nymerkantilism.⁸ Vidare framhäver jag de negativa effekterna på tillväxten av hög beskattning av inkomster och kapital. De bidrog bl a till att driva ut ägandet av företag ur Sverige.

De tillväxthämmande regleringarna och det höga skattetrycket var centrala delar av den socialdemokratiska politiken under efterkrigstiden. Dessa var emellertid inte i sig förutsättningarna för välfärdsstaten. Snarare blev deras bromsande effekter på sikt ett hot mot välfärden.

Den finansiella avregleringen under 1980-talet medförde ett systemskifte som öppnade för en nyliberal ordning och en relativ expansion. Sverige närmade sig omvärldens genomsnitt på nytt. Välfärdsstaten har funnits med i vår tillväxtprocess, åtminstone sedan dess grund lades under årtionden i början av 1900-talet. Jag ser inget skäl till att göra den till boven i vårt tillväxtdrama. Fokus ska i stället ligga på de faktorer som påverkar graden av ekonomisk frihet. Hög ekonomisk frihet är den centrala förutsättningen för växande välfärd och välstånd.