Utmaningar och vägen framåt – ekonomisk och social utveckling i Afrika och dess Sahelområde

Gorom-Gorom, 2013. Jag och en kollega befinner oss i gränstrakterna till Mali i staden Gorom-Gorom som ligger belägen i norra delen av det västafrikanska landet Burkina Faso. En stad som den danske författaren Thyge Christensen valde att cykla till på 1980-talet, från Hinnerup i Jylland.

Stadens namn kommer från det inhemska språket fulani och betyder något i stil med ”där du sitter ner, sitter vi”, vilket är en referens till dess historiska betydelse som en viktig mötes- och handelsplats i Sahelregionen. Och mycket riktigt satt vi ner på den lokala restaurangen och väntade på dagens rätt, som var fisk. Men, som senare visade sig vara allt annat än fisk (mer specifikt, en liten vitlöksmarinerad gecko utan ben). Detta i ett land beläget i en region hårt drabbat av torka och klimatförändringar.

Nu var vi inte bara där för att äta ”fisk”, utan tanken var att vi skulle träffa lokala beslutsfattare från hela provinsen för att sälja in en idé om att genomföra en hushållsundersökning och prata om vikten av att ha tillgång till officiell statistik i en demokrati.

I dag, 2024, går det inte längre att besöka områdena kring Gorom-Gorom, som förutom att vara en hemvist för våldsbejakande extremistiska grupper även har blivit ett transitcenter för internflyktingar som flytt från områden drabbade av extremt våld. Data som fortfarande samlas in där målar upp en dyster och dystopisk bild med utbredd extrem fattigdom där människor för närvarande lever på en måltid om dagen. Samtidigt som etniska konflikter blossar upp.

Extremistiska grupperingar i området bidrar också till nya konservativa könsnormer som sätter sin prägel på samhället. Exempelvis så är det som en gång var ett kulturcenter i Gorom-Gorom, där kvinnliga konstnärer i regionen fick möjlighet att ställa ut sina hantverk, nu helt tomt på besökare och kulturutövare. Våldet längs med vägarna och kidnappningar – mot lösensumma som en affärsverksamhet – sätter stopp för all form av utbyte mellan städer och byar.

Samtidigt sker även andra förändringar i området; den lokala fiskrestaurangen drivs nu av kinesiskt producerade solpaneler och bara ett kvarter bort går det att köpa kinesisktillverkade cykeldäck till en tiondel av vad det annars kostar, om någon skulle få för sig att cykla de 4 200 kilometrarna från Gorom-Gorom till Jylland i stället.

Kinas handelsavtal med flertalet länder i regionen har bidragit till att landet är regionens enskilt största handelspartner. Bara med Burkina Faso har handeln med Kina fördubblats de senaste tio åren. 2022 importerades kinesiska varor till ett värde av över en halv miljard dollar (UNcomtrade 2024).

1. Sahel – en komplex region

Sahelområdet i Afrika är potentiellt ett av de rikaste områdena i världen med stor tillgång på både humankapital och naturresurser som kobolt, uranium och guld. Det är den enda regionen i världen där befolkningen i arbetsför ålder kommer att växa kontinuerligt under de kommande decennierna (Världsbanken 2023a). Detta innebär en enorm möjlighet att driva ekonomisk tillväxt och välstånd genom investeringar i utbildning, kompetens och hälsa. Men regionen står inför många komplexa och sammanlänkade utmaningar.

Årtionden av konflikter och krig i regionen har urholkat de nationella regeringarnas förmåga att hantera kriser. De är mindre kapabla att klara sig på grund av genomgripande likviditetsproblem och brist på effektiva finans- och penningpolitiska verktyg. Detta har förvandlat Sahel till en av världens mest försummade och konfliktfyllda regioner, med mer än fyra miljoner människor som är tvångsfördrivna (UNHCR 2023a). De flesta bor i konfliktdrabbade samhällen som ofta är fattiga och extremt utsatta, där tillgången till humanitärt stöd blir mer och mer begränsad på grund av svårigheter för humanitära organisationer att få tillträdde (WFP 2024).

Med upp till 80 procent av befolkningen som lever på mindre än två dollar om dagen, är fattigdomen mer utbredd i Sahel än i de flesta andra delar av Afrika (Världsbanken 2020a). Detta i kombination med en av världens högsta befolkningstillväxter innebär nya utmaningar för regionens svaga nationella och regionala institutioner.

Utifrån ett Agenda 2030-perspektiv så har ovanstående situation en betydande inverkan på Sahelområdets förmåga att nå de globala målen för hållbar utveckling. Detta kommer att medföra negativa konsekvenser för regionens länder och deras ambitioner att säkra en hållbar framtid för kommande generationer. Enligt Världsbanken är utmaningarna av sådan karaktär att vi endast kan få slut på extrem fattigdom i Afrika genom att fokusera och prioritera Sahelområdet (Världsbanken 2020a).

Det övergripande syftet med denna översiktsartikel är att diskutera de viktigaste utvecklingsmönstren och utmaningarna framöver med ett särskilt fokus på minskad fattigdom och hunger samt ökad jämställdhet, och hur dessa påverkas av ekonomiska och samhälleliga faktorer orsakade av kriser och chocker som politisk instabilitet, våldsam konflikt och covid-19 pandemin i regionen.

Jag börjar med att undersöka dessa samband i Sahel som helhet för att sedan fokusera på Burkina Faso, för vilket jag har tillgång till detaljerad mikrodata. Det är ett av världens minst utvecklade länder och saknar helt kust. Landet har tidigare setts som ett föredöme av stabilitet och fred, men är nu särskilt hårt drabbat av klimatförändringar, konflikter, fattigdom och livsmedelsosäkerhet.

2. Påverkan av konflikter och klimatförändringar

Förekomsten av väpnat våld i regionen är ett stort hinder för att uppnå all form av utveckling vare sig det är ekonomisk eller hållbar utveckling (UN Chronicle 2018).

De centrala delarna av Sahel som utgörs av länderna Burkina Faso, Mali och Niger upplever en humanitär kris på grund av den instabila säkerhetssituationen med väpnat våld och eskalerande konflikter. Detta begränsar tillgången till grundläggande social trygghet och humanitära insatser. I slutet av 2023 var mer än tio miljoner människor i behov av akut hjälp i dessa länder på grund av utvidgningen av konflikter och livsmedelsosäkerhet (IRC 2023). För 2024 beräknas siffran stiga till 17 miljoner (IOM 2024). Detta är mer än en tredubbling sedan 2020 (UNOCHA 2021).

I Burkina Faso har våldet ökat exponentiellt det senaste decenniet, där icke statliga beväpnade aktörer som våldsbejakande extremistiska grupper samt lokala och stambaserade milisgrupper etablerat ett fotfäste (Benedikter och Ouedraogo 2017). Detta har bidragit till att landet nu betraktas som epicentrum för våldsamma konflikter i Sahel (ACLED 2022). Uppskattningsvis 3,4 miljoner människor har en otrygg livsmedelsförsörjning som är så pass allvarlig att de inte vet varifrån de ska få tag på nästa måltid (WFP 2023). Dessutom var nästan två miljoner på flykt i slutet av 2023 (NRC 2023a), en siffra som beräknas öka under 2024 (UNHCR 2023b). Alla dessa tvångsfördrivna människor ger i sin tur bränsle till krisen, vilket leder till minskad tillgång till nödvändig samhällsservice och ökad sårbarhet när livsmedelsbehoven ökar (UNICEF 2023).

Ovanstående utveckling har dessutom slagit extra hårt mot landets skolor, då beväpnade våldsbejakande extremistiska grupper specifikt har angripit och förstört skolor samt dödat, kidnappat och hotat lärare för att motverka ”västerländsk utbildning” med omfattande skolstängningar som följd. Enligt landets utbildningsministerium var ungefär en fjärdedel av alla skolor eller närmare bestämt 6 100 skolor stängda inför höstterminen 2023, vilket påverkar möjligheten till undervisning för ungefär en miljon elever. Detta är en ökning med 44 procent sedan 2022 (Ministère de l’éducation nationale 2024). Även om Burkina Faso har bland det högsta antalet registrerade attacker mot skolor i regionen, så är landet inget undantag. Samma trender kan ses i grannländerna och i övriga delar av regionen där våld mot skolor används som ett verktyg för att ändra normer och attityder i samhället (NRC 2023b).

Sahel är också mycket utsatt för effekterna av klimatförändringar, med temperaturer som stiger i en takt 1,5 gånger snabbare än det globala genomsnittet kombinerat med stora variationer i medelnederbörden (FN 2021). Till följd av detta har flera negativa konsekvenser redan börjat ge sig till känna. Värme, torka, vattenbrist och extrema väderhändelser orsakar minskande ekonomiska möjligheter i regionen, vilket förstärker sårbarheterna (Världsbanken 2023b). Klimatpåverkan hotar hela områdens beboelighet. Miljontals människor har antingen tvångsförflyttats eller migrerat som en hanteringsstrategi. Regeringar i regionen har begränsad kapacitet att rusta sina samhällen för att reagera på naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor. Detta på grund av ett brett spektrum av sårbarheter som härrör från politisk instabilitet, svagt styre, våldsamma konflikter och hög nivå av fattigdom (Vigil 2017).

Dessvärre verkar det som att framtida klimatförändringar sannolikt kommer att leda till fler väpnade konflikter (von Uexkull och Buhaug 2021). Bara i Niger förloras årligen upp till 100 000 hektar odlingsbar mark på grund av erosion och ökenspridning (IRC 2023), trots innovativa lokala planteringsprogram för att återställa förstörd mark och jord (Världsbanken 2020b). Denna förlust av åkermark kommer sannolikt att öka konkurrensen om naturresurser och intensifiera utmaningarna för en hållbar utveckling när det gäller att minska fattigdomen och skapa och upprätthålla en hållbar livsmedelssäkerhet.

I oktober 2023 inför FN:s klimatkonferens i Dubai, Förenade Arabemiraten, lanserade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) en rapport som en del av en global ansträngning för att mäta framstegen inför Agenda 2030 och en mer hållbar framtid. Enligt rapporten har katastrofer som definieras som ”allvarliga störningar i samhällets funktionssätt” ökat från 100 händelser årligen under 1970-talet till 400 händelser per år under de senaste 20 åren. Samtidigt som förluster inom jordbruksproduktionen orsakade av katastrofer är relativt sett högre i Afrika, och i synnerhet i Sahelområdet, än i resten av världen (FAO 2023).

3. Jordbrukets roll för att nå en hållbar tillväxt

Det finns en enhetlig konsensus om att Agenda 2030 och Afrikanska unionens Agenda 2063 genomförs i en komplex miljö som kännetecknas av många stora chocker och kriser på flera fronter.

Så vad är vägen framåt? En sak som vi med säkerhet vet, och som baseras på tidigare empirisk forskning, är att en hållbar utveckling och tillväxt i regionen inte kan uppnås utan en produktiv och hållbar jordbrukssektor (se t ex Nhemachena m fl 2018). Exempelvis är minst åtta av de 17 globala målen i Agenda 2030 på ett eller annat sätt relaterade till jordbruk (SDSN 2015; FAO 2015). Sektorns betydelse erkänns också genom Aspiration 1 i Afrikanska unionens Agenda 2063, vilket betonar jordbrukssektorns roll i ekonomisk och hållbar utveckling genom ett moderniserat jordbruk för ökad produktion och produktivitet (AU 2023). Således är en ökad produktivitet i jordbruket en viktig drivkraft för att minska fattigdomen och öka livsmedelssäkerheten i Afrika söder om Sahara, inklusive dess Sahelområde (Irz m fl 2001; Ligon och Sadoulet 2008).

I hela regionen har jordbruket ansetts vara huvudsektorn i de flesta länders ekonomier. Den står för mellan 30 till 40 procent av bruttonationalprodukten och över två tredjedelar av arbetskraften finns inom sektorn (Världsbanken 2013). En tillväxt inom jordbruket leder till ökad sysselsättning i resten av ekonomin, på grund av sektorns kopplingar till områden utanför jordbruks- och livsmedelssystemet i en förädlingskedja som berör många branscher (Jayne m fl 2020; Fuglie m fl 2020).

Under de senaste två decennierna har regionen uppnått den högsta uppmätta tillväxttakten i jordbruksproduktion jämfört med resten av världen (Världsbanken 2023c). Men det mesta av denna tillväxt kommer från låga produktionsnivåer och från användningen av ökad areal för odling snarare än högre skörd per hektar, dvs produktivitet (Jayne och Sanchez 2021). Detta förklarar varför nivåerna av extrem fattigdom i regionen fortfarande är mycket höga (Castaneda m fl 2016; Our World in Data 2022).

Därmed är en ökad jordbruksproduktion genom att nyttja mer arealer för odling inte ett effektivt och hållbart alternativ för att hantera livsmedelsosäkerheten i regionen. Det påverkar den biologiska mångfalden och bidrar till förstörelse av naturlig vegetation (Jayne och Sanchez 2021). Det genomförbara och mer kostnadseffektiva sättet att öka produktionen skulle i stället vara genom produktivitetsförbättringar av skörden på befintlig jordbruksmark (van Ittersum m fl 2016; Sanchez 2019).

Men hur skulle en sådan förbättringen ske?

Könsskillnader i jordbrukets produktivitet

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) kan kvinnliga jordbrukare uppnå 20 till 30 procent högre skördar per hektar bara genom att ha samma tillgång till produktiva resurser som män. FAO:s uppskattningar visar att om kvinnliga jordbrukares produktivitet kunde ökas till samma nivå som för män, skulle den totala jordbruksproduktionen i utvecklingsländerna potentiellt kunna växa med 2,5 till fyra procent, vilket skulle bidra till att lyfta 100 till 150 miljoner människor ur hunger (FAO 2011).

FAO:s siffror antyder att en minskning av könsskillnader i jordbrukets produktivitet skulle bidra till ökad jordbruksproduktion, minskad fattigdom och ökad livsmedelsförsörjning, och samtidigt stimulera jobbskapande och främja jämställdhet mellan könen (Quisumbing m fl 2014). Om så nu är fallet, vilka faktorer ligger bakom könsskillnaderna?

Det finns en del strukturella barriärer som vidmakthåller och hindrar en minskning av könsskillnader i regionen (Quisumbing 1996; Udry 1996). Exempel på dessa barriärer kan vara allt från hur kvinnliga jordbrukare i västra Kenya (Moock 1976) och Ghana (Doss 2001) har mindre tillgång till rådgivningsverksamhet inom jordbruket och krediter för investeringar och köp av insatsvaror. Eller, som i fallet med etiopiska, nigerianska och ugandiska kvinnor som odlar på marker av sämre kvalitet och mindre tillgång till vattenkällor till skillnad från de manliga jordbrukarna som har tillgång till bördig jordbruksmark (Tiruneh m fl 2001; Nkedi-Kizza m fl 2002; Peterman m fl 2011).

Dessa barriärer kan bero på rättsliga normer som innebär restriktioner för kvinnors äganderätt att ha tillgång till jordbruksmark av hög kvalitet (Cotula 2006). Andra orsaker kan vara kulturella normer och förhandlingar om resurser inom hushållen som påverkar val av grödor (Doss 2002) och tillgänglig arbetskraft för jordbruket (Udry m fl 1995).

Utöver dessa barriärer, så finns det de som hävdar att könsgapet försvinner bara kvinnor är villiga att ta högre risk (Averett m fl 2018). Förståelsen för vad som påverkar kvinnors risktagande och att uppmuntra mer riskfyllt beteende skulle då kunna ge en push till kvinnlig produktivitet. Med andra ord, bidra till att öka jordbruksproduktionen och eventuellt minska fattigdomen och livsmedelsosäkerheten.

Empiriska rön från regionen tyder emellertid på att så inte verkar vara fallet: kvinnliga jordbrukare ökar inte sin produktivitet när de är villiga att ta högre risk (Sepahvand 2022). Med andra ord är produktiviteten inte högre bland kvinnor som tar högre risk – utan den är tvärtom lägre. Bland männen är det inga tydliga skillnader mellan de som tar mer eller mindre risk – möjligen ökar produktiviteten något med risknivån. Skillnaderna beror i stället bl a på vilken typ av gröda som odlas.¹ Detta kan vara en indikation på att kulturella normer spelar roll som en viktig delförklaring till kvinnliga jordbrukares sämre position överlag, eftersom dessa normer påverkar valet av grödor att odla (Doss 2002).

Däremot kan samarbete, eller avsaknaden av det, mellan kvinnliga jordbrukare vara en potentiell mekanism som kan driva på könsgapet (Sepahvand 2022). Det verkar som att kvinnliga jordbrukare som är medlemmar i jordbruksföreningar, exempelvis liknande de intresse- och företagarorganisationer inom jordbruket som även existerar här i Sverige och som möjliggör samarbete mellan dess medlemmar, är i genomsnitt mer produktiva än andra kvinnor som inte ingår i dessa föreningar (men även jämfört med manliga medlemmar inom samma förening). Vidare verkar könsskillnaderna vara mindre i polygama jämfört med monogama hushåll, där samarbete mellan fruarna inom ett polygamt hushåll kan vara ett sätt att hantera kravet på hur de allokerar sin tid mellan arbete, barnpassning och hushållssysslor.

4. Nya utmaningar inom jordbrukssektorn

Enligt den afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) är utmaningarna framöver inte bara relaterade till ökad produktivitet för att minska matbristen och hungern utan handlar också alltmer om tillgången till näringsrik mat för alla människor i regionen. Enligt AfDB lider över 200 miljoner barn i Afrika söder om Sahara av undernäring, vilket även klassas som den näst vanligaste dödsorsaken bland barn efter malaria. Situationen är särskilt svår i Sahelområdet (AfDB 2023).

Det finns i dagsläget en hel del initiativ på nationell nivå tillsammans med utvecklingspartners för att öka ländernas förmåga att bekämpa undernäring genom att genomföra regionala program för livsmedelssäkerhet och näringsrik mat. Det kan handla om skolmåltidsprojekt i Burkina Faso som syftar till att stärka statens förmåga att säkerställa att varje barn i grundskolan får minst en balanserad måltid om dagen (AfDB 2022). Andra exempel är de initiativ i Guinea, Niger och Togo som syftar till att mildra effekterna av klimatförändringarna genom att öka produktiviteten inom lantbruket som helhet (AfDB 2023).

På regional nivå är det underliggande syftet med Afrikanska unionens Agenda 2063, som komplement till FN:s Agenda 2030, att transformera Afrikas livsmedelssystem till att bli mer motståndskraftigt. Detta främst som en reaktion på den växande sårbarheten inför chocker som orsakas av konflikter och kriser, som exempelvis den nuvarande mellan Ryssland och Ukraina. Länderna är bland de största exportörerna av spannmål och insatsvaror till kontinenten.

Men trots dessa initiativ ställs regeringar, samt regionala och internationella aktörer på kontinenten, inför en kapplöpning mot tiden: går det fortfarande att ha en ekonomisk utveckling och hållbar tillväxt som möter dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov? Och i synnerhet räcker dessa initiativ till att få slut på fattigdomen och hungern i Afrika och dess Sahelområde?

5. Covid-19 pandemin och väpnad konflikt – en barriär mot hållbar utveckling

Genomförandet av diverse utvecklingsmål har som redan nämnts varit utmanande för regionen länge. Men sedan mars 2020 har situationen försvårats avsevärt på grund de långtgående effekterna av covid-19 pandemin.

De nationella regeringarnas politik för att bromsa spridningen av coronaviruset genom t ex nedstängningar har resulterat i minskad eller t o m negativ ekonomisk tillväxt. Många av de framsteg som hittills gjorts både inom Sahelområdet och Afrika i stort har tryckts tillbaka eller försenats till följd av pandemin och dess effekter. Detta har haft en särskilt negativ påverkan på möjligheterna att bekämpa fattigdomen och minska hungern i regionen (Världsbanken 2022; UNDP 2023). Bara under de första månaderna av pandemin observerade Världsbanken en historisk nedgång i remitteringar vilket innebar ökad osäkerhet och minskade inkomster (Världsbanken 2020c).

Kombinationen av den pågående humanitära och säkerhetsmässiga krisen och den hälsokris som följt av covid-19 pandemin har haft en stor påverkan på stabiliteten i regionen. Nya empiriska rön visar att fattigdom, våldsamma konflikter och covid-19 formar en ”dödlig triangel”, vilket syftar på att kampen mot spridningen av covid-19, fattigdom och våld är hopflätade med varandra på ett sätt som gör det svårt att hantera den ena krisen utan att ta hänsyn till den andra (Sepahvand och Verwimp 2023).

Avslutningsvis har regionen den lägsta vaccinationstäckningen i världen (WHO 2021). Exempelvis hade Burkina Faso i slutet av 2023 en vaccinationsfrekvens på tre miljoner av 13 miljoner individer (African CDC 2023-12-28; WHO-data om vaccinationsfrekvens 2023-11-26). Enligt WHO är risken för mutationer av viruset högre ju mer tid det tar att ta itu med covid-19 pandemin i regionen.

6. Jämställdhet – fortfarande långt kvar för regionen

Kombinationen av våldsamma konflikter, en osäker livsmedelsförsörjning samt en förändring av normer och värderingar i samhällena i Sahel påverkar möjligheterna att uppnå jämställdhet. Bara effekterna av den ovannämnda coronapandemin skiljer sig åt mellan kvinnor och män i regionen. Den har inneburit – och innebär fortfarande – en extra börda för kvinnor, som vanligtvis ansvarar för vård av familjemedlemmar, barnomsorg och hushållssysslor (Bundervoet m fl 2022). Dessa tidskrävande aktiviteter ger mindre tid för förvärvsarbete och utgör därmed en viktig barriär för ekonomisk och social utveckling.

Enligt 2023 Peace and Security Index rankas länderna i Sahel – liksom i övriga Afrika – bland de länder i världen där kvinnors situation behöver förbättras avsevärt. Till exempel ligger Burkina Faso, Niger och Mali i topp bland de mest kvinnofientliga länderna (GIWPS 2023).

Våld i alla dess former mot kvinnor – som exempelvis våld i nära relationer, politiskt, psykiskt och sexuellt våld – fortsätter att existera i regionen och har ökat under de senaste åren. Enligt FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, UNOCHA, så är ungefär var tredje våldshändelse i regionen relaterad till könsbaserat våld. Var fjärde offer för könsbaserat våld har ej tillgång till adekvat vård på grund av det försämrade säkerhetsläget i regionen (UNOCHA 2023). Bara i Burkina Faso har över 500 lokala sjukvårdsinrättningar stängts ner eller används som tillfälligt skydd för internflyktingar på grund av våldet i landet. Detta påverkar över två miljoner individer, som nu har begränsad eller ingen tillgång till hälsovård (ECHO 2023).

7. Nya biståndsaktörer

Kina och Ryssland, liksom Turkiet och Indien, har ett växande inflytande i Sahelområdet som länge har varit mycket starkt präglat av Frankrike och franska intressen. Dessa länder ses numera som viktiga partners främst militärt och ekonomiskt men även politiskt och kulturellt. Exempelvis avslutades FN:s tio år långa fredsbevarande uppdrag Minusma i Mali vid årsskiftet. Trots tio år av svenska, franska och europeiska biståndspengar är den ryska Wagnergruppen den maliska militärens viktigaste internationella partner i arbetet för ökad säkerhet i landet. I september 2023 skrev Burkina Faso och Niger ett mellanstatligt säkerhetsavtal med Mali baserad på det s k Liptako-Gourma avtalet (Reuters 2023) och lämnade därmed den EU-stödda säkerhetsalliansen G5 Sahel i december samma år (France24 2023).

Turkiet har det senaste decenniet byggt religiösa skolor, sjukhus och moskéer i flertalet Sahelländer samt mer än tiodubblat sin export av varor och tjänster till regionen. Dock väger det tunt jämfört med de miljarder av dollar i utvecklings- och infrastrukturprojekt som regionen har årligen med Kina (ICG 2021).

Varför sker detta skifte av biståndsaktörer? En av anledningarna är bristen på förtroende för de traditionella biståndsgivarna i regionen som Frankrike och övriga EU-länder. Det finns en utbredd bild hos allmänheten att dessa traditionella biståndsgivares politik i grunden handlar om att skydda sina egna intressen, en föreställning som också flitigt sprids av olika makthavare och influensers. Biståndsgivare från västvärlden ställer också krav på demokratiska fri- och rättigheter i utbyte för säkerhet och ekonomiskt stöd. De nya biståndsaktörerna som Kina och Ryssland presenterar sig själva som en motpart till dessa krav och i stället en partner – mer än en givare – till länderna i regionen, under parollen ”icke-inblandning” och ”respekt för suveränitet”. Detta är ett tacksamt upplägg för vad som numera är allt mer auktoritära och icke-demokratiska styren i regionen.

8. Bristen på data – ett hinder för att mäta och uppnå utveckling

Tillgång till data och officiell statistik i regionen spelar en fundamental roll för ekonomisk och social utveckling. Dessvärre är den officiella statistiken i många länder i Afrika söder om Sahara och i Sahelområdet begränsad och inte tillförlitlig trots alla förbättringar som gjorts i regionen i termer av kvantitet och kvalitet av data, samt användningen av data för att stödja politiska beslut, planering och utvecklingsprocesser (GGA 2022).

Det som samlas in består av små stickprov med en geografisk variation som inte är representativ för hela befolkningen. Det befintliga datamaterialet är vanligtvis tvärsnittsstudier som samlats in när biståndsgivares finansiella kapacitet tillåtit det och inte paneldata som samlas in kontinuerligt för att kunna följa utvecklingen över tiden (Sepahvand 2019).

En av anledningarna till denna brist på tillgång till tillförlitliga data beror på underutvecklade nationella institutioner som delvis orsakas av en oförutsägbarhet av biståndsflöden till mottagarländerna. Många biståndsgivare har inkonsekventa krav och biståndet är ofta uppdelat i flera mindre projekt. Multilaterala och internationella organisationer som olika FN-organ och utvecklingsbanker kan – trots allt gott som de bidrar med – också tränga ut eller undergräva lokala ansträngningar att samla in nationell statistik. Givare och mottagare av nationell officiell statistik kan ha olika målbilder vilket kan skapa svårigheter att genomföra det planerade utvecklingsarbetet (Sepahvand 2019).

Också när biståndsflöden till regionen stabiliseras kan det finnas en s k avtagande avkastning av det utländska biståndet. Biståndet kan under vissa omständigheter t o m undergräva utvecklingen (McGillivray 2016). Detta då det finns institutionella begränsningar för att använda biståndet effektivt. Höga biståndsnivåer innebär en betydande administrativ börda för mottagarlandet, eftersom dess offentliga sektor står inför alltför strikta lednings- och rapporteringskrav nationellt men också av olika biståndsgivare. Detta är en högst aktuell problematik för Sahelområdet, där kapaciteten att ta emot bistånd är låg (Caselli och Presbitero 2021).

Många länder i regionen betonar behovet av att stärka kapaciteten och ägarskapet av de nationella statistiksystemen för att kunna utvärdera sin egen utveckling och tillväxt (IISD 2019).

Ett sådant exempel var det svenskfinansierade tekniska biståndsprojektet inom statistik i Burkina Faso. Det övergripande syftet var att stärka kapaciteten hos det nationella statistiksystemet, genom att bl a ha en datainsamling som skedde fortlöpande och genomfördes med en kostnad som var tillräckligt låg för att den nationella statistikbyrån kunde stå för den själva. Huvudsyftet med denna datainsamling var – och är fortfarande – att stödja och tillhandahålla data till indikatorer för fattigdomsnivån och andra faktorer som behövs för att kunna förstå om Burkina Faso når målen för olika utvecklingsinitiativ, som de tidigare millenniemålen och nu Agenda 2030 (för en översikt se Sepahvand 2019).

9. Avslutande reflektioner: en kamp mot klockan

Frågan kvarstår om Afrika och dess Sahelområde kommer att klara av uppgiften att utrota fattigdomen och hungern i regionen. Likaså om det internationella samfundet verkligen kan leva upp till löftet att alla överallt ska inkluderas och få ta del av utvecklingens framsteg, särskilt som samtliga av världens mest försummade kriser är i Afrika (NRC 2022).

Utifrån det som beskrivits i denna artikel är det möjligt för regionen att faktiskt ta sig an och klara uppgiften – helt eller delvis – men bara om länderna i regionen får mer tid. Det är dock inte bara regionen som behöver mer tid utan också det internationella samfundet. Kriget i Ukraina med dess effekt på de globala energi-, gödsel- och livsmedelspriserna har ytterligare försvårat situationen för länderna i regionen.  Dessutom har kriget bidragit till att kriserna i Sahelområdet har hamnat i skymundan, då regionens behov har hamnat på botten av den internationella agendan på grund av världssamfundets omprioritering av finansiering, mediauppmärksamhet och internationella politiska initiativ. Som illustrerande exempel för varje amerikansk dollar per behövande i Ukraina samlas det endast in 25 cent per behövande person i Sahel (NRC 2022).

Mot denna bakgrund kan ett troligt scenario vara att länderna i regionen kommer att kunna fokusera på att utrota fattigdomen och hunger, men med en längre tidshorisont som är mer i samklang med Afrikanska unionens Agenda 2063.