Vilseledande om klimat och kapitalism

Efter den finansiella krisen som drabbade världen 2008–10 går det att se ett återuppväckt intresse för marxismen och för marxismens politiska ekonomi inom humanvetenskapen. Detta intresse är främst koncentrerat till filosofi, statsvetenskap, sociologi och tvärvetenskaplig samhällsvetenskap. Men det finns också inom ekonomiämnet och i en inte ringa grad inom kulturgeografin. Andelen artiklar i Web of Science som berör marxistiska frågor från 2004 och framåt är fem gånger högre i kulturgeografiska tidskrifter jämfört med nationalekonomiska tidskrifter. Till skillnad från nationalekonomin, där det i dag (men inte under 1970- och 1980-talet) i princip saknas artiklar med denna inriktning i de ledande tidskrifterna, så har mycket av den geografiska publiceringen skett i de högst rankade geografiska tidskrifterna. En möjlig förklaring till detta är att David Harvey, en av världens mest namnkunniga geografer, från 1970-talet och framåt målmedvetet har arbetat för att utveckla och marknadsföra Marx ekonomiska teorier som centrala för en förståelse av den värld vi lever i.

Ett exempel på en bok som använder sig av argument hämtade från Marx är The Price is Wrong: Why Capitalism Won’t Save the Planet, författad av Brett Christophers, kulturgeograf verksam vid Uppsala universitet. I boken analyserar Christophers de ekonomiska förutsättningarna för förnybar energi, med fokus på vind- och solkraft. Med stöd av statistik som visar på en fortsatt utbyggnad av fossilkraft ifrågasätter han uppfattningen att sjunkande kostnader även utan stödåtgärder för förnybara teknologier kommer att driva en snabb utfasning av fossila bränslen inom elsektorn. Författarens centrala argument är att vinst, snarare än pris, är den avgörande faktorn som påverkar investeringsbeslut i projekt för förnybar energi. Christophers utgår här från det Marx kallat för konkurrensens ”tvingande lag” (Harvey 2010), en lag som gör att företag måste sänka sina försäljningspriser i linje med minskade kostnader för att förbli konkurrenskraftiga. Och med hänvisning till marxistisk teori (Weisskopf 1979) konstaterar han att en nedgång i den genomsnittliga vinstmarginalen – och följaktligen i den förväntade lönsamheten för nya investeringar – förr eller senare oundvikligen kommer att avskräcka från sådana investeringar. Trots att förnybara energikällor har blivit kostnadsmässigt konkurrenskraftiga med fossila bränslen, kämpar många projekt med att generera tillräcklig avkastning för att attrahera privat kapital. Boken utforskar olika aspekter av elmarknaden, inklusive effekterna av marknadsomstruktureringen på utvecklingen av förnybar energi, projektfinansiering och ägarstrukturer, samt dynamiken på grossistmarknaden för el. Christophers diskuterar rollen som företags kraftköpsavtal (PPA:er) som en mekanism för att skapa långsiktig lönsamhet men ser att det här finns tydliga begränsningar som kan göra statliga stödmekanismer fortsatt viktiga för utbyggnaden av förnybar energi. Författaren lyfter fram begreppet ”kannibaliseringseffekten”, där ökad produktion av förnybar energi potentiellt kan pressa ned de övergripande elpriserna, vilket påverkar lönsamheten för förnybara projekt när de skalas upp.

Christophers undersöker de senaste årens elkriser i Texas, Kina och Europa och använder dessa fall för att belysa utmaningar i nuvarande marknadsbaserade system. Boken utforskar också debatter kring offentligt ägande inom den förnybara sektorn och presenterar argument för ökat statligt engagemang samtidigt som komplexiteten i sådana tillvägagångssätt erkänns. Genom hela verket använder Christophers en rad källor och exempel för att stödja sina argument om de ekonomiska utmaningar som utbyggnaden av förnybar energi står inför. Boken väcker frågor om huruvida nuvarande marknadsbaserade metoder är tillräckliga för att uppnå målen för en snabb utfasning av fossila bränslen.

Boken har ett viktigt budskap eftersom den tydligt pekar ut ett sätt att hantera klimatfrågan som inte kommer att fungera, nämligen att lita på kapitalismens förmåga till teknologisk utveckling. I stället krävs det andra tillvägagångssätt. Att det på olika håll finns ett utbrett stöd för tanken att klimathotet bara kan avvärjas genom en grundläggande transformering av samhället ger boken ytterligare aktualitet.

Men det är inte tillräckligt att ligga rätt i tiden. Det krävs också att analysen är korrekt.

Är det sant att ”kapitalismen inte kommer att rädda planeten”? Om inte öppnar det ju för att ta hjälp av kapitalistiska principer när klimathotet ska hanteras. Det vill säga, om det är möjligt att konstruera ett motexempel som förklarar hur utsläppen av koldioxid kan minskas till nivåer som ligger inom vad som krävs för ett stabilt klimat med metoder som är förenliga med kapitalismen och som drar nytta av kapitalistiska mekanismer, då skulle premissen för denna bok vara falsk.

Frågan är alltså om det finns ett sådant motexempel? Och svaret är ja, ett globalt utsläppstak för växthusgaser i kombination med utsläppshandel, s k cap-and-trade. Utsläppskvoter är en marknadsbaserad metod för att minska utsläppen av växthusgaser. Steg 1 är att man sätter en gräns (tak) för den totala mängden av vissa växthusgaser som kan släppas ut av industrier som omfattas av programmet. Detta tak sänks över tid för att minska de totala utsläppen. I steg 2 skapas tillstånd (eller licenser) för varje enhet av utsläpp som tillåts under taket. Dessa fördelas till företag genom en blandning av fri tilldelning och auktioner. Steg 3 är att företag måste skaffa tillstånd för att täcka sina utsläpp. De kan köpa eller sälja tillstånd sinsemellan, vilket skapar en marknad. Det sista steget är att företagen i slutet av varje efterlevnadsperiod överlämnar tillräckligt med tillstånd för att täcka sina utsläpp om man vill slippa påföljder.

Idén är att detta system skapar ett ekonomiskt incitament för företag att minska utsläppen. De som kan minska utsläppen billigt kommer att göra det och sälja sina överskottstillstånd, medan de som har svårt att minska utsläppen kan köpa tillstånd. Med utsläppshandel kan man uppnå utsläppsminskningar till den lägsta totala kostnaden för ekonomin. Dock beror effektiviteten hos utsläppshandel på olika faktorer, inklusive hur taket sätts, hur tillstånden fördelas och hur marknaden regleras.

Även om utsläppshandel nämns kort i denna bok presenterar den inga argument mot en sådan politik. Detta är överraskande eftersom bokens huvudargument är att en kapitalistisk ekonomi styrs av vinstjakt. Utsläppstak i kombination med handel skulle tydligt hjälpa till att öka vinsterna i sektorer som producerar förnybar energi. Om det genomförs i global skala kommer icke-förnybara energikällor att drabbas av högre kostnader vilket bör leda till högre priser. Och därmed kan vinstmarginalerna för förnybara energikällor öka. Dessutom är det så att snabba teknologiska framsteg avseende förnybar energi gör det lättare att införa ett utsläppstak. När kostnaden för förnybar energiproduktion faller går det att sänka taket för koldioxidutsläpp snabbare utan att det leder till stora prishöjningar på energi. På så sätt öppnar kapitalismen vägen för en framgångsrik klimatpolitik.

Det är oklart varför utsläppstak inte diskuteras mer ingående i boken. Kanske inser författaren att en sådan diskussion skulle underminera hans huvudbudskap om kapitalismens brister i relation till klimatförändringarna. Alternativt vill han lyfta fram att snabb teknologisk utveckling i den förnybara sektorn inte isolerat kan lösa klimatutmaningen. Men i så fall är bokens titel missvisande. Det hade också varit värdefullt om författaren använt sina pedagogiska färdigheter för att förklara hur ett utsläppstak skulle kunna lösa vinstproblemet. Det går också att argumentera för att även utan utsläppshandel (alternativt en koldioxidskatt) så skulle billig förnybar energi kunna tränga ut kolproduktion på ett sätt som motsvarar det som hänt när naturgasen expanderat.

Sammanfattningsvis är boken förbryllande. Brett Christophers avstår från att lyfta fram global utsläppshandel, möjligtvis för att det inte skulle landa väl hos en tänkt vänsterorienterad läsarkrets som kan se utsläppshandel som ett nyliberalt påfund (Lohmann 2010). Samtidigt, genom att ignorera ett centralt motargument till tesen att kapitalismen inte kan rädda planeten gör han just denna publik en otjänst och lämnar kvar dem i tron på en tes som inte är riktigt sann.