Akademisk toppforskning och forskarnas samverkan. Hur är läget i Sverige?

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har som uppgift att vara en ”brygga mellan forskning och politik”. Det betyder att ESO berörs av forskningspolitiken och därmed den forskningsproposition som väntas senare i höst. Som ett inspel till denna proposition har ESO tagit initiativ till en antologi som särskilt fokuserar på akademins uppgift att samverka med det omgivande samhället, ESO (2024). Antologin består av nio kapitel med ett skrivet av en generaldirektör och åtta av akademiker verksamma vid olika lärosäten och inom olika samhällsvetenskapliga discipliner. Ett kapitel av ESO:s utredningssekreterare Maria Vredin sammanfattar och ger några avslutande reflektioner. Dessa reflektioner återspeglas också i en artikel på DN-debatt den 4 mars av Vredin, ESO:s ordförande Karolina Ekholm, vice ordförande Jonas Eliasson samt kanslichef Lena Uvemo. Artikeln pläderar för att universiteten ges kraftigt starkare incitament för samverkan och fick den provokativa rubriken ”Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen”. Nedan i texten hänvisar jag till ESO-gruppen när jag syftar på dessa reflektioner.

I detta inlägg inleder jag med att kort sammanfatta de viktigaste budskapen i de nio kapitlen. Därefter tar jag upp till diskussion några av de forskningspolitiska frågor som aktualiseras i rapporten. Jag gör detta främst från mitt perspektiv som nationalekonom.

Astri Muren inleder och skriver utifrån sina erfarenheter som professor i nationalekonomi, prefekt och dekan vid Stockholms universitet om ”Styrning av samhällsvetenskaplig forskning”. Hon beskriver kopplingen mellan forskning och utbildning som bidrar till att profilerad forskning också leder till profilerad utbildning, hur akademins arbetsmarknad under senare år har blivit alltmer global och hon problematiserar kring den av högskolelagen stipulerade uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Muren betonar att samverkan kan ta många olika former och därför är svår att både mäta och styra för ett universitet. Men hon försvarar denna mångfald i samverkan och menar att en bra styrning av denna verksamhet bör utformas därefter.

Lars Hultcrantz skriver på temat ”Hur få samhällsnyttig forskning? Lärdomar från och för nationalekonomi”. Han hyllar den mikroekonometriska forskning som vuxit fram inom internationell och svensk nationalekonomi sedan omkring sekelskiftet och går under beteckningen ”Trovärdighetsrevolutionen”. Han menar också att andra samhällsvetenskapliga ämnen här har släpat efter och bör dra lärdom från nationalekonomi. Men samtidigt har denna empiriska forskning med fokus på specifika kausala effekter trängt undan annan politiknära forskning. Hultcrantz pekar på att den centrala makroekonomiska kompetensen är tunn på flera lärosäten. Han vill också se mer modellbaserade utvärderingar som beaktar flera samverkande faktorer. Även kompetensen i nyttokostnadsanalys behöver stärkas enligt Hultcrantz. Liksom flera andra författare är han orolig över svårigheterna att rekrytera forskare med svensk erfarenhetsbakgrund.

Mats Benner och Sylvia Schwaag Serger är professorer i forskningspolitik vid Lunds universitet. Titeln är ”Korsbefruktning av politik och akademi” och deras tes är att denna värdefulla korsbefruktning har gått förlorad i vårt land och att den behöver återupprättas. Som åtgärder föreslås bl a att ”forum och format för att samla intressenter kring forsknings- och utbildningspolitik” skapas. Framställningen är tämligen allmänt hållen och syftar till att ge en bild av samhällsvetenskapen i stort. Jag har dock svårt att se hur beskrivningen passar in på min egen disciplin, nationalekonomi; snarare blir min reaktion att så fungerar det inte här.

Anneli Roswall Ljunggren skriver utifrån sina erfarenheter i kanslihuset som bl a statssekreterare och sin nuvarande roll som generaldirektör för Statskontoret. Titeln är ”Policyrelevant samhällsvetenskaplig forskning?”. Även om hon inte hävdar att forskningen helt saknar policyrelevans så vill hon se att den akademiska forskningen kommer närmare de dagsaktuella frågorna och därmed blir mer relevant för politiken. Hon menar också att regeringskansliet behöver utökade resurser för analys. Men det går inte att komma ifrån intrycket att hon tycker att det är politiken som har problemformuleringsprivilegiet och att akademiska forskare med kort varsel ska kunna kallas in för att bistå regeringskansli och myndigheter.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap med erfarenhet från både svenska och utländska universitet och dessutom flitig debattör, skriver på temat ”Forskaren och det offentliga samtalet”. Hans utgångspunkt är demokratins ”epistemiska dimension”, som innebär att legitima demokratiska beslut ska bygga på bästa tillgängliga information. I sin tur kräver detta att forskarsamhällets bästa bedömningar ska nå ut till beslutsfattarna. Utifrån olika tidigare kartläggningar ser han ingen motsättning mellan aktivt deltagande i samhällsdebatten och vetenskaplig framgång. Han menar att forskningens finansiering har lett till mindre självständiga forskare och efterlyser förändringar som ökar självständigheten. När han också kritiserar ”det stora inslaget av internrekrytering vid svenska universitet och särskilt då inom stora delar av samhällsvetenskapen” (s 94) undrar man dock om han även avser dagens nationalekonomi där externrekrytering numera onekligen dominerar när det gäller rekrytering av nyblivna doktorer.

Rothstein avslutar sin artikel med ett festligt personligt erkännande av hur han hanterar den tidsmässiga konflikten mellan att vara både debattör och aktiv forskare. Han fokuserar på debattartiklar av vilka det brukar bli omkring tio per år. I övrigt är han återhållsam med kommentarer kring dagspolitiken och gör sig periodvis ”telefonmässigt otillgänglig”.

Anna Lund är professor i sociologi och har en inriktning i sin forskning mot kvalitativa metoder. Titeln är ”Att kommunicera forskning – ett ömsesidigt lärande”. Merparten av artikeln handlar om hur hon bidragit till projekt som använt estetiska och konstnärliga uttrycksmedel för att förmedla forskningsresultat. Det handlar särskilt om teaterföreställningar som getts i invandringstäta områden för att belysa hur ungdomar upplever integration och utanförskap i det svenska samhället. Lund har även genomfört intervjuer med publiken till dessa föreställningar och menar att det finns ett tydligt ömsesidigt utbyte av erfarenheter från dessa projekt. För en nationalekonom är det onekligen fascinerande och tankeväckande att ta del av sådana erfarenheter, men samtidigt känns det uppenbart att dylika konstnärliga uttrycksformer inte lämpar sig särskilt bra för åtskilliga av de problemställningar som vår disciplin arbetar med.

Eva Forslund, doktorand i nationalekonomi, och Magnus Henrekson, mångårig chef för Institutet för Näringslivsforskning (IFN), bidrar med en artikel med den talande titeln ”Svenskan är ett verktyg – inte ett hinder”. Denna slutsats bygger de framför allt på att kunskaper i svenska språket är nödvändiga för att förstå svenska institutionella förhållanden och därmed för forskning om just det svenska samhället, men också för att kommunicera med det samverkande samhället. De påpekar också att språklagen slår fast att språket i offentlig verksamhet, inklusive universitet och högskolor, är svenska. Artikeln är mycket genomarbetad och insiktsfull. De betonar självfallet att utbredningen av engelskan inom akademin har underlättat den värdefulla internationaliseringen, men det krävs också en balans så att svenskan inte glöms bort.

Anna Dreber Almenberg och Magnus Johannesson är professorer i nationalekonomi och skriver om ”Problem med tillförlitligheten i forskningsresultat”. De menar framför allt att de statistiska måtten på säkerhet i empiriska studier blir missvisande om de redovisade skattningarna har föregåtts av sökande efter signifikanta samband som inte redovisats i studien. De nämner också risken för ”publikationsbias” om tidskrifterna prioriterar studier som (kanske av en slump) gett upphov till signifikanta och intressanta resultat medan andra studier kanske aldrig blir publicerade. I artikeln diskuterar de också lösningar på dessa problem, främst vikten av att kunna replikera tidigare studier och s k förregistrerade analysplaner.

Det är helt klart att Dreber och Johannesson tar upp problem som har försummats under den period då den empiriska forskningen inom nationalekonomi sköt fart ordentligt. Försummelserna återfinns säkert inom både forskning och undervisning. De metodinriktade forskare som uppmärksammat dessa problem har därför gjort viktiga insatser. Till dessa hör onekligen Dreber Almenberg och Johannesson själva, se exempelvis Dreber Almenberg och Johannesson (2018) och Dreber Almenberg (2021) i denna tidskrift. Samtidigt är mitt intryck att medvetandet om problemen har ökat betydligt under de senaste 10–20 åren och att åtgärder vidtagits, särskilt då i de ledande tidskrifterna. Redan 2015 publicerades en översiktsartikel i Journal of Economic Perspectives som ingående diskuterade hur replikationer och förregistrerade analysplaner kan motverka dessa problem, se Coffman och Niederle (2015). Det hade varit intressant med en artikel som visar hur de ledande tidskrifterna år 2024 förhåller sig till dessa problem.

Randi Hjalmarsson har hela sin utbildning från USA med doktorsexamen från Yale 2005. Därefter har hon haft anställningar vid University of Maryland (USA) och Queen Mary University (Storbritannien) för att sedan 2013 vara professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet. På temat ”Swedish Academia and the Role of Grants: An International Perspective” beskriver hon sina upplevelser av det svenska akademiska systemet jämfört med det amerikanska och brittiska. Det är en mycket intressant och lärorik beskrivning, även för en läsare som tror sig ha en god bild av systemen i dessa länder. Hennes mest påtagliga kulturella chock var det annorlunda systemet för att söka och erhålla forskningsanslag i Sverige jämfört med särskilt USA. I kapitlets längsta avsnitt med rubriken ”Potential Disadvantages of the Swedish Grant System” levererar Hjalmarsson åtskilliga tankar som våra forskningsfinansiärer bör ta till sig, alltifrån tidskrävande ansökningsformulär till jävsregler som kanske skapar större problem än de löser.

Dessa nio kapitel sammanfattas av Vredin i ett inledande kapitel och detta följs av några reflektioner som vidare utvecklas i DN-artikeln. I mitt tycke är sammanfattningarna tämligen vinklade med sikte på att passa de egna reflektionerna. Det mest centrala budskapet är att incitamenten till samverkan av olika slag bör stärkas. Det finns också ett ifrågasättande av relevansen hos den forskning som publiceras i de internationella topptidskrifterna. En (för akademin) mild tolkning av detta ifrågasättande är att relevansen skulle bli högre om samverkan vore mer omfattande och regeringskansli och myndigheter skulle få ett större inflytande över forskningen. En mer kritisk tolkning är att relevansen verkligen är låg och att denna forskning inte bör finansieras med svenska skattemedel. Rubriken på DN-artikeln lockar onekligen till denna kritiska tolkning. Nu gör inte ESO-gruppen (och inte heller någon av författarna) någon genomgång av den forskning som kan sägas ha hamnat i topptidskrifter och som kan betecknas som excellent. Om man håller sig till nationalekonomi och de s k topp-fem tidskrifterna så kan det handla om ca tio artiklar per år.¹ Det hade varit ganska enkelt för ESO att gå igenom några årgångar av dessa publikationer och skaffa sig en uppfattning om relevansen eller ”samhällsnyttan”. En sådan genomgång hade inte krävt en fullständig genomläsning av varje artikel utan en granskning av artiklarnas ”abstract” och kanske första inledningssidor hade räckt. Jag är ganska säker på att en sådan genomgång hade lett till helt andra slutsatser än de ESO-gruppen dragit.

Några av bidragen till antologin kommer också in på den mer övergripande frågan om vem som är mest lämpad att avgöra forskningens relevans: akademin själv eller det politiska systemet med sina myndigheter och departement. I den frågan tycker jag det var intressant, men inte förvånande, att både Muren och Hjalmarsson argumenterar tämligen ingående för att akademin själv genom fri forskning är bäst på att avgöra relevansen. Muren refererar t o m till en genomgång som drar slutsatsen ”att forskare bedriver samhällsnyttig forskning genom att de tidigt identifierar och ägnar sig åt forskningsfrågor som är relevanta för aktuella samhällsfrågor” (s 31). Jag tolkar också Rothsteins efterlysning av mer självständiga forskare som att han önskar betydande akademisk frihet i val av forskningsfrågor. Mot denna uppfattning står särskilt Roswall Ljunggren som snarast menar att det politiska systemet har problemformuleringsprivilegiet.

ESO-gruppen tar tyvärr inte upp denna avvägning. En rimlig syn, som förhoppningsvis forskningspropositionen betonar, är att det ligger ett stort värde i en akademi som har frihet att ställa nya frågor och söka nya vägar till kunskap, samtidigt som det politiska systemet behöver resurser för att belysa dagsaktuella frågor på bästa möjliga sätt. På det nationalekonomiska området framstår IFAU som en bra resurs som politiken kan anlita för kvalificerade rapporter som kan levereras med relativt kort varsel.

Starkare incitament för samverkan är således den centrala önskan från ESO inför höstens forskningsproposition. Någon närmare genomgång av hur dessa incitament ser ut i dag och hur de kan förstärkas (utan väsentliga målkonflikter) går dock inte att finna vare sig hos ESO-gruppen eller i antologin i övrigt. Det är nog klart att incitamenten är svaga bland doktorander som har en begränsad tid med finansiering för att få ut sin examen. Jag skulle tro att ytterst få vill ändra på detta. Nästa fas i karriären är tiden som postdoktor, biträdande universitetslektor eller, som det numera ofta kallas på de nationalekonomiska institutionernas hemsidor, assistant professor. Denna kategori forskare har i regel en begränsad och ofta bestämd tid – på sex till åtta år – på sig att meritera sig till en fast tjänst som lektor eller professor. Här skulle man förstås kunna tänka sig att uppgifter som kallas samverkan värderas högre än i dag. Ett första problem är då att kriterierna för befordran i Sverige sannolikt skulle komma att avvika från de kriterier som gäller internationellt. För svensk nationalekonomi skulle detta innebära att vi fjärmar oss från den globala marknad för rekrytering som vuxit fram under senare år och som beskrivs av Muren. Ett andra problem är att meningsfull samverkan kan bedrivas i många helt olika former och det vore olyckligt att peka ut vissa av dessa former som särskilt viktiga grunder för befordran. Risken för godtycke blir stor och skulle i förlängningen kunna leda till nepotism.

Men för forskare med fast tjänst är incitamenten till samverkan av helt annat slag och jag skulle vilja säga att de är ganska starka. I regel ska en fast anställd universitetslektor eller professor rapportera s k bisysslor till sin närmaste chef. Eftersom samverkan inte betraktas som en ”konkurrerande bisyssla” är det fritt fram att – inom ramen för vad andra arbetsuppgifter tillåter – skriva rapporter till utredningar (och ESO), sitta i vetenskapliga råd, skriva tidningsartiklar och hålla föreläsningar och även inkassera arvoden för sådana sysslor. En relaterad fråga är också hur samverkansuppdrag av olika slag värderas i universitetens egen lönesättning. Trots att jag själv varit föremål för sådan lönesättning under många år och dessutom som institutsföreståndare rekommenderat professorslöner till dekanus har jag ingen god överblick över hur lönesättningen fungerar vid svenska universitet. Mitt intryck är dock att olika insatser värderas och långt ifrån enbart publikationer i topptidskrifter. Om något är mitt intryck att extra administrativa uppdrag inom lärosätet belönas lite extra, vilket jag för övrigt tycker är rimligt. Att våra svenska universitet uppskattar samverkan märks också på deras hemsidor där uppmärksamhet i media och bidrag till viktiga utredningar framhålls lika ofta som publikationer i topptidskrifter.

Min bedömning är således att incitamenten till samverkan är goda vid svenska lärosäten. Trots detta får nog ESO räkna med att en och annan forskare med fast tjänst tackar nej till förfrågningar att skriva rapporter. Även den strikt akademiska verksamheten involverar arbetsuppgifter som binder en forskare under en längre tid. Hit hör interna uppdrag som prefekt och dekanus, redaktörskap för internationella tidskrifter samt större internationella forskningsprojekt med många deltagare.

ESO-gruppen hävdar också att forskarna är alltför specialiserade. Denna specialisering sägs drivas av strävan efter internationell publicering och leda till mindre samverkan. ESO-gruppen har här stöd från Benner och Schwaag Serger, Roswall Ljunggren och i viss mån från Rothstein. Jag noterar dock att ingen av de akademiskt aktiva nationalekonomerna påstår något sådant. Nu är mitt intryck att det är en vanlig uppfattning även hos nationalekonomer som lämnat den aktiva forskningen att dagens generation forskare är mer specialiserade än den äldre generationens. Någon dokumentation som underbygger denna bedömning har jag dock aldrig sett. Eftersom jag själv varit emeritus några år och ofta ser tillbaka på ämnets utveckling sedan jag blev doktorand i mitten av 1970-talet brukar jag fråga mina jämnåriga akademiska kolleger om deras syn. Jag har då aldrig fått stöd för uppfattningen att specialiseringen har ökat. Däremot är det en utbredd uppfattning, som jag själv delar, att dagens nationalekonomiska forskning täcker mycket bredare fält än förr. I dag är epidemiologiskt inriktade hälsofrågor, statsvetenskapligt inriktade frågor kring politisk ekonomi och utvecklingspsykologiskt inriktade studier av barns utveckling självklara ämnen på våra seminarier och i våra nationalekonomiska tidskrifter. Och det är lätt att ge exempel på både svenska och utländska forskare som publicerat artiklar i (topp)tidskrifter på alla dessa tre områden.

Ett återkommande tema är också forskarnas strävan att publicera i internationella topptidskrifter. ESO-gruppen hävdar att denna strävan minskar utrymmet för att bidra till samverkan och leder till mindre relevant forskning. Dreber Almenberg och Johannesson antyder också att de starka drivkrafterna att publicera sig i vissa tidskrifter kan leda till fusk och otillförlitlig forskning. Detta är mycket viktiga frågor för svensk nationalekonomi. Professionen är numera starkt fokuserad på att publicera i de allra bästa tidskrifterna och om denna drivkraft är destruktiv så lider vårt ämne av ett allvarligt systemfel. Frågan behöver onekligen analyseras mer ingående. Jag skulle dock tro att en närmare granskning skulle visa att kvaliteten på forskningens granskning någorlunda väl svarar mot tidskrifternas inomvetenskapliga status och att tilltron till resultaten därför bör vara större i de högst ansedda tidskrifterna. Det finns dessutom en viktig poäng i att den inomakademiska belöningen för ”toppartiklar” är hög då det skapar incitament till exempelvis ny och kostsam datainsamling som kan behövas för att få till en riktigt originell studie. Däremot föreligger en, måhända destruktiv, diskontinuitet i vårt ämne då fem topp-tidskrifter rankas klart högre än tidskrifterna på nästa lägre nivå. I många fall är det tämligen godtyckligt om en produkt publiceras i just topp-fem eller på nivån just under och det är olyckligt om akademiska karriärer avgörs av sådan godtycklighet.

Om jag ifrågasätter flera av de kritiska argument om tillståndet inom svensk nationalekonomi som förs fram av särskilt ESO-gruppen så tycker jag ändå att det finns anledning att begrunda de argument som förs fram om svenska språkets försvagade ställning inom disciplinen. En risk som diskuteras särskilt av Forslund och Henrekson är att förmågan att tränga djupt in i olika institutionella förhållanden om exempelvis arbetsmarknadsrelationer kommer att försämras. En annan risk ligger i att dagsaktuella svenska frågor inte blir naturliga samtalsämnen i de vardagliga diskussionerna på en institution. Kanske kommer dessa diskussioner snarare att domineras av utsikterna att omvandla en revise and resubmit från en bra tidskrift till en accepterad artikel.

Såväl Muren, Hultcrantz som Forslund och Henrekson pekar också på ett par förhållanden som förstärker utvecklingen bort från svenska språket på våra institutioner och som nog måste uppfattas som olyckliga. Det ena gäller antagningen till våra doktorandprogram. Dessa program är attraktiva för utländska kandidater dels för att programmen är bra, men också för att de erbjuder finansiering med full lön under hela utbildningstiden. Kandidater från svensk grundutbildning har därför fått allt svårare att hävda sig när de formella meriterna avgör intagningen. Man kan således hävda att finansieringsmodellen för svensk forskarutbildning fungerar som en ”välfärdsmagnet” (mitt ordval) för utländska studenter som söker en forskarutbildning. Härtill kommer att nyblivna doktorer vid svenska universitet får svårt att hävda sig i nästa steg i karriären som handlar om att få en tjänst med möjlighet till framtida fast anställning. Handelsbankens Browaldhstipendier är här en viktig finansieringskälla för institutionerna och i praktiken prioriteras här sökande från utländska universitet. Det borde vara möjligt att korrigera reglerna både för antagningen av doktorander och för rekrytering av nyblivna doktorer så att dessa drivkrafter bort från inhemska sökanden elimineras eller i varje fall reduceras.

Sammantaget tycker jag att ESO-rapporten innehåller mycket läsvärt för alla som är intresserade av forskningspolitik och de samhällsvetenskapliga disciplinernas utveckling. Den fungerar onekligen som bra uppvärmning inför den diskussion som kan förväntas när höstens forskningsproposition kommer. Men jag uppmanar ändå till läsning med ett kritiskt förhållningssätt. Framför allt stördes jag av ett antal svepande generaliseringar om tillståndet inom akademin och om forskningens karaktär. Det är möjligt att dessa är träffande för läget inom vissa discipliner men inte andra. Jag hoppas att forskningspropositionen kommer att bygga på realistiska bilder av dagens forskning. Det borde vara ganska enkelt att belysa varifrån forskarutbildningens doktorander har rekryterats och vart de tar vägen som nyblivna doktorer. Det borde också vara ganska rättframt att beskriva innehållet i den forskning som kan betecknas som ”excellent” i några viktiga discipliner. Min hypotes är att den skulle uppfattas som högst ”samhällsnyttig” i både ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv.