Arbetslöshetsförsäkringens arbetsutbudseffekter i ljuset av ny kunskap om monopson på arbetsmarknader

I en ny metaanalys, publicerad som working paper vid den välrenommerade forskningsorganisationen National Bureau of Econonomic Research (NBER), har Jonathan Cohen och Peter Ganong (2024) sammanfattat kunskapsläget kring hur arbetslöshetsersättningen påverkar arbetslösheten. Resultaten tyder på att en mer generös arbetslöshetsförsäkring förvisso leder till något högre arbetslöshet, men att effekten är väldigt svag. Beräkningar för Sverige, baserade på Cohen och Ganongs metaanalys, visar att en höjning av ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen med tio procent över hela arbetslöshetsperioden skulle leda till att sysselsättningen minskar med 4 300 personer. Det motsvarar en förändring på endast 0,6 promille. Detta tyder på att arbetslöshetsersättningen skulle kunna göras mer generös utan någon substantiell kostnad i form av lägre sysselsättning.

Den senaste forskningen om monopson på arbetsmarknaden ger ytterligare stöd för en sådan slutsats om effekterna av en ökad arbetslöshetsersättning. Många arbetsmarknader karaktäriseras av monopson, vilket innebär att arbetsgivaren har lönesättarmakt. I praktiken kan det innebära att anställdas löner ligger under det värde som de bidrar med till företaget och att det därmed är möjligt att höja lönen utan att riskera negativa sysselsättningseffekter. Givet att monopson är vanligt på svensk arbetsmarknad går det därför att argumentera för att en högre arbetslöshetsersättning inte har någon negativ effekt på sysselsättningen som går via att ersättningen leder till högre löner. Om en generös arbetslöshetsersättning kombineras med aktiv arbetsmarknadspolitik går det dessutom att minimera de negativa sysselsättningseffekter som går via minskad sökintensitet.

Den senaste forskningen tyder därmed på att argumentet att en hög arbetslöshetsersättning har negativa sysselsättningseffekter är svagt. I resten av debattinlägget diskuterar jag nämnda forskning och utvecklar de ovanstående resonemangen.

Vad säger teorin om arbetslöshetsersättningens effekt på arbetslösheten?

Enligt nationalekonomisk grundteori leder sänkt arbetslöshetsersättning till lägre reservationslöner och ökad sökintensitet för arbetslösa. Klassiska sökmodeller (Pissarides 2000) visar att båda dessa effekter minskar arbetslösheten. Ökad sökintensitet minskar den tid det tar för arbetslösa att finna ett jobb. Effekten begränsas i den mån det finns undanträngningseffekter, dvs om sänkt ersättning för vissa leder till att de söker och får fler jobb, men att detta sker på bekostnad av att det tar längre tid för andra arbetslösa, vars ersättning inte sänks, att få jobb. Lägre reservationslön får företag att öka sina vakanser eftersom vinsten av att tillsätta vakanserna ökar när det går att anställa till lägre lön.

Hur starkt arbetslöshetsersättningens generositet i praktiken påverkar arbetslösheten mäts med en elasticitet, vilken svarar på frågan: Hur många procent ökar arbetslösheten med när ersättningen ökar med en procent? Det handlar dels om en mikroelasticitet som visar hur arbetslöshetsperioden för arbetslösa med arbetslöshetsersättning påverkas om ersättningen förändras, dels om en makroelasticitet som mäter hur arbetslösheten i samhället i stort påverkas. Om sänkt ersättning ger stora undanträngningseffekter är mikroelasticiteten större än makroelasticiteten. Om sänkta reservationslöner och ökad sökintensitet får företag att öka sina vakanser, så att även arbetslösa vars ersättning inte påverkats lättare får jobb, är makroelasticiteten större än mikroelasticiteten.

Enligt de klassiska sökmodellerna finns det därmed ett positivt samband mellan arbetslöshetsersättningens generositet och arbetslösheten; ju högre ersättningsnivåer, desto högre arbetslöshet. Det här synsättet utmanas emellertid av nygamla teorier om monopsonmakt på arbetsmarknaden. Dessa förutspår nämligen att företag som har lönesättarmakt kommer att driva ned de anställdas löner under deras marginalproduktivitet. Det innebär i sin tur att företag, i motsats till vad klassiska sökmodeller förutspår, inte nödvändigtvis kommer att dra ned på vakanser och anställningar om lönerna pressas upp (exempelvis på grund av höjd arbetslöshetsersättning). Därmed utmanas tesen att högre arbetslöshetsersättning, via dess lönehöjande effekt, ökar arbetslösheten. Enligt monopsonteorin kan en högre arbetslöshetsersättning i stället bidra till högre löner utan att detta ökar arbetslösheten.

Vad säger forskningen om förekomsten av monopsonmakt?

Som framgår i en kunskapsöversikt av Manning (2021) tyder ny forskning på att förekomsten av monopsonmakt är starkare än vad som tidigare antagits. Forskningen frångår alltmer tidigare teoretiska ramverk där arbetsmarknaden präglas av perfekt konkurrens och försöker utveckla teoretiska modeller som tar monopson i beaktande (Card 2022).

Det finns många orsaker till varför monopson, a priori, är rätt modell för arbetsmarknaden. Det kan finnas många jobb, men vid varje given tidpunkt finns det få vakanser som passar en arbetssökande. Det leder till en temporal mismatch som ger arbetsgivare ett förhandlingsövertag. Arbetsgivare har även förhandlingsövertag som kommer av att löntagare underskattar sina alternativ (Jäger m fl 2024) och att de finansiella resurserna som möjliggör att vänta på ett alternativ ofta är större för företag än för individer som söker jobb. Att söka jobb kommer med en kostnad samtidigt som individer har heterogen smak för jobb, där värdering av arbetsmiljö, kollegor, pendlingsavstånd m m gör att löntagare kan acceptera löner under sin marginalproduktivitet.

Det har på sistone pågått en intressant debatt om monopson på svensk arbetsmarknad i den här tidskriften. Lind (2024a) beskriver hur den senaste tidens empiriska forskning allt tydligare pekar mot att monopson är det normala på arbetsmarknader. Calmfors och Skedinger (2024) (CS) samt Elert m fl (2024) (ERS) vänder sig mot denna bild. De menar att Sverige har så pass höga lägstalöner och starka fackförbund att de slutsatser man kan dra av monopsonforskningen generellt inte går att applicera här.

CS och ERS verkar utgå från en statisk monopsonmodell och tycks mena att avsaknaden av ökad sysselsättning vid höjda minimilöner är ett argument i deras favör. Så är inte fallet. Manning (2021) visar att kostnaden, i form av färre jobbansökningar, av att erbjuda lägre lön kan vara liten. Omvänt innebär det att den positiva sysselsättningseffekten av att höja lönen inte behöver vara märkbart stor. I en monopsonistisk modell är det även möjligt att mindre produktiva företag som betalar låga löner slås ut medan mer produktiva företag som betalar låga löner ökar sin sysselsättning när de tvingas höja lönen (Dustmann m fl 2021). Den sammanvägda sysselsättningseffekten blir då svag. Det vi vet med säkerhet är att i teoretiska modeller med inga eller små friktioner på arbetsmarknaden kommer högre löner ge en signifikant negativ effekt på sysselsättningen. Avsaknad av sysselsättningseffekter ska därför ses som ett argument för monopsonteorin.

CS hävdar att monopson visserligen kan vara ett problem för svensk arbetsmarknad, men att detta sannolikt är begränsat till marknader med relativt högutbildad arbetskraft, särskilt specialiserade tjänstemän, främst i offentlig sektor. CS menar vidare att lågavlönad arbetarklass har många alternativa arbetsgivare, men missar då att monopsonforskning visat att detta inte är ett botemedel. Arbetsmarknader som på förhand verkar präglas av konkurrens (exempelvis onlinemarknader eller marknaden för app-taxi som Uber) uppvisar nämligen tydliga monopsontendenser (Manning 2021). ERS lägger stor vikt vid en egen metaanalys av minimilöner, men går emot god vetenskaplig praktik när de väljer att ignorera resultat som inte kan utesluta nolleffekter. Metaanalyser bör inkludera all information, även från statistiskt osäkra resultat, och när detta görs (som i Dube och Zipperer 2024) är det tydligt att effekten på sysselsättningen av höjda minimilöner är nära noll. CS lutar sig mot studier som i de flesta fall tittar på avslutade anställningar som utfall. Fler avslutade anställningar behöver dock inte leda till minskad sysselsättning, utan kan vara en effekt av att löntagare lämnar mindre produktiva företag och börjar arbeta på mer produktiva i stället. Detta är vad som hände i Tyskland när minimilönen höjdes (Dustmann m fl 2021).

Det finns få svenska studier, men internationellt jämförande forskning tyder på att vi inte avviker markant från andra länder där monopson är det normala på arbetsmarknader (Lind 2024b). Jag menar att det är tydligt av den forskning som vi har att förhålla oss till i dag att monopson är normalläget på arbetsmarknader. Det krävs övertygande bevisning för att med trovärdighet kunna påstå att förhållandet inte skulle gälla i Sverige. CS och ERS repliker uppfyller, menar jag, inte beviskraven.

Vad vi vet om monopsonpräglade arbetsmarknader pekar därför på att arbetslöshetsersättningens positiva effekt på reservationslönen inte leder till någon nämnvärt högre arbetslöshet. Det innebär att den huvudsakliga kanalen för att förklara vilken effekt arbetslöshetsersättningen kan ha på arbetslösheten borde vara hur arbetslöshetsersättningen påverkar sökintensiteten.

Vad säger empirin om arbetslöshetsersättningens effekter på arbetslösheten?

Cohen och Ganong (2024) finner i en ny metaanalys en elasticitet på i genomsnitt 0,44 i den internationella forskningen, dvs att tiden i arbetslöshet ökar med 4,4 procent om ersättningsgraden ökar med tio procent. När författarna korrigerar för publication bias sjunker elasticiteten till 0,20. Det innebär att på grund av att det är svårare att publicera nollresultat eller teoretiskt svårförklarade effekter (som att högre arbetslöshetsersättning skulle minska arbetslösheten) har forskningsresultaten överskattat effekten av en mer generös arbetslöshetsersättning med över 100 procent.

En fördel med Cohen och Ganongs genomgång är att det är möjligt att justera effekten beroende på länders olika utgångspunkter. Sverige, som har en relativt hög ersättningsgrad för löntagare under taket, skulle t ex addera 0,28 till elasticiteten och landa på 0,48. En tredjedel av denna effekt på arbetslösheten beror på ökat arbetskraftsdeltagande, snarare än minskad sysselsättning. Med hänsyn taget till detta skulle den relevanta elasticiteten bli 0,32 i svensk kontext.¹

Cohen och Ganong finner inte någon skillnad mellan mikro- och makroelasticiteten. Det är ett tecken på stora undanträngningseffekter eller att klassiska sökmodeller, som inte tar hänsyn till monopsonmakt på arbetsmarknaden, har fel i att vakanserna kommer att öka när reservationslönen sjunker och sökfrekvensen ökar. Att mikro- och makroelasticiteten är lika stor innebär att man bara behöver räkna på hur de som har arbetslöshetsersättning påverkas.

För att visa vad detta innebär följer jag Dube (2021) och räknar på effekten på antalet arbetslösa på följande sätt:

∆U ≈ N_UI × %∆B × ɛ^m,

där ∆U är förändringen i antalet arbetslösa, N_UI är antalet arbetslösa med arbetslöshetsersättning, %∆B är hur mycket ersättningen förändras och ɛ^m är mikroelasticiteten. År 2023 fick 40 procent av de öppet arbetslösa och arbetslösa i program som är inskrivna på Arbetsförmedlingen inkomstrelaterad ersättning. Om ersättningsgraden höjs med tio procent skulle antalet arbetslösa öka med 333  500 × 0,4 × 0,1 × 0,48 ≈ 6 400 individer.² Arbetslösheten skulle därmed öka från 7,70 till 7,81 procent. Antalet sysselsatta skulle minska med 4 300 individer, då en tredjedel av arbetslöshetsökningen beror på ökat arbetskraftsdeltagande. Sysselsättningstalet skulle därför minska med 0,06 procentenheter, från 69,45 procent till 69,39 procent.

Hur påverkas lön och jobbkvalitet av högre ersättning?

Ovan har jag argumenterat för att de negativa effekterna på arbetslösheten av ökad ersättning är små. Till de positiva effekterna hör ökad trygghet och välfärdshöjande konsumtionsutjämning, men det finns också studier som tyder på positiva effekter på sammansättningen av jobb och löneläget i ekonomin överlag.

I en teoretisk sökmodell visar Acemoglu och Shimer (2000) att högre arbetslöshetsersättning leder till att arbetsgivare tvingas investera i fler högproduktiva jobb. På totalen minskar antalet jobb i denna modell, men effekten är ändå välfärdshöjande på grund av att företag annars underinvesterar i högproduktiva jobb.

I Sverige kommer Bennmarker m fl (2013) och von Buxhoeveden (2019) fram till att både ersättningsgraden och anslutningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen har signifikanta effekter på lönen. Internationellt visar Farooq m fl (2020) att en längre potentiell ersättningsperiod leder till bättre matchning på arbetsmarknaden. Slutsatsen är att en längre ersättningsperiod leder till högre löner och ökad jobbtillfredsställelse samtidigt som företagen blir mer produktiva.

Samspel med aktiv arbetsmarknadspolitik

Eftersom effekten på arbetslösheten av arbetslöshetsersättningen troligen främst kommer från sökbeteende snarare än lön är det viktigt att förstå hur ändrat sökbeteende påverkar både företagen och andra arbetslösa. Om arbetslösa söker fler jobb kommer jobbchansen och vakanserna inte att öka linjärt. Det finns därmed en gräns för hur mycket arbetslösa kan öka sin sökaktivitet innan arbetsmarknaden mättats och effekten på arbetslösheten blir försumbar. Det har visat sig att det finns betydande undanträngningseffekter av ökad sökintensitet som kommer av sänkt arbetslöshetsersättning (Marinescu 2017) eller mer intensiva förmedlingsinsatser (Cheung m fl 2024).

Förekomsten av undanträngningseffekter gäller logiskt sett även mellan aktiv arbetsmarknadspolitik och förändringar av arbetslöshetsersättningens nivåer. Hur stor effekt förändrad arbetslöshetsersättning kommer att ha på sökintensiteten och hur stor effekt den förändrade sökintensiteten kommer att ha på sannolikheten att hitta ett jobb kommer därför delvis att bero på nivån på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Ju mer resurser som läggs på stöd i form av intensiv arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildningar, samt andra typer av krav och kontroll, desto mindre effekt kommer förändringar av nivån på arbetslöshetsersättningen att ha på arbetslösheten.

Slutsatser

Givet att monopsonmakt är vanlig på svensk arbetsmarknad kommer högre arbetslöshetsersättning att ha en positiv effekt på samhällsekonomin via högre löner. Det finns även tecken på att en högre ersättningsnivå leder till investeringar i mer produktiva jobb. Samtidigt finns det risk för en negativ effekt i form av minskad sökintensitet bland arbetslösa. Som jag har konstaterat här är dock arbetslöshetsersättningens effekt på arbetslösheten svag. Effekten kan dessutom minskas ytterligare om mer resurser läggs på aktiv arbetsmarknadspolitik. Högre arbetslöshetsersättning parat med rejäla investeringar i aktiv arbetsmarknadspolitik, krav och kontroll menar jag är därför rätt väg att gå.