Blir samhället mänskligare med Molanders förslag?

Per Molander: Politik för ett mänskligt samhälle, Atlas, 2026. 215 sidor, 978-9-174-45181-8.

Molander var huvudsekreterare i kommittén för ökad jämställdhet som tillsattes 2018 av Finansdepartementet. Ett par år senare presenterades En gemensam angelägenhet, SOU 2020:46. Det var en diger lunta på över 1 000 sidor. I förordet till boken Politik för ett mänskligt samhälle säger Molander att många har uppmanat honom att ge en kortare version som ändå skulle innehålla de väsentliga delarna av analys och slutsatser.

Molander ägnar ett kapitel till vart och ett av ämnena jämlikhet, utbildning och kultur, bostad och närmiljö, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård och omsorg, socialförsäkringar, den ekonomiska politiken, näringspolitik, infrastruktur, miljö, kriminalpolitik, EU och slutligen den mänskliga lyckans politiska ekonomi. Boken täcker således det mesta som kan intressera en bred allmänhet och kanske i synnerhet politiker och politiskt intresserade.

Men boken börjar med ett par kapitel om politikens stil och språk, samt om offentligt och privat. Molander påpekar att ordval har betydelse för hur vi ser på olika företeelser och exemplifierar detta med orden arbetsgivare och arbetstagare. Ordvalet ger intryck av att någon ger något, som någon annan tar. Han påpekar att man kan vända på detta och se att den som arbetar ger något som en säljare av produkten tar.

Ett annat, i min mening allvarligt exempel som Molander dock inte tar upp, är termen arbetsgivaravgifter. Ordet ger, och är avsett att ge, intryck av att det är något som arbetsgivaren betalar när det i själva verket är något som tas ur löneutrymmet och är en blandning mellan ren löneskatt och socialförsäkringsavgifter. De uppgår till drygt 30 procent av lönen, där den allmänna löneavgiften, som inte är öronmärkt utan går in i statsbudgeten, är störst följt av ålderspensionsavgiften på dryga tio procent. Det vore en välgärning om dessa löneskatter och socialförsäkringsavgifter redovisades på lönebeskedet så att alla kan få information om dem (se t ex ESO 2022:2, kap 11). Tyvärr föreslås inte detta i boken.

I kapitlet om jämlikhet betonar Molander att jämlikhet främjar tilliten, som i sin tur leder till ökad välfärd. Detta är väl belagt bl a i den ekonomiska litteraturen. I en marknadsekonomi kan ojämlikhet vara självförstärkande. Det blir den politiska makten/den offentliga sektorns uppgift att stävja detta. Molander använder Ginikoefficienter som ett mått på (o)jämlikhet. Det är ett vanligt mått, som dock bör kvalificeras. Molander visar att enligt Ginikoefficienten har ojämlikheten ökat i Sverige, liksom i flera andra jämförbara länder.

Vidare är det naturligtvis viktigt att veta hur länge en fattig individ är fattig. Att jämföra inkomsterna för en 20-årig student med inkomsten för en 50-åring byggnadsarbetare ger inte något bra mått på ojämlikheten i samhället, men Ginikoefficienten ger en ögonblicksbild och kan inte ta hänsyn till den problematiken. Detta diskuteras inte i boken.

Molander för inte heller en diskussion om procedurrättvisa kontra resultaträttvisa, vilket är nog så viktigt för att analysera jämlikhet och möjliga åtgärder för att öka jämlikheten. Procedurrättvisa innebär att regler är transparenta och lika för alla. Olika val kan därmed ge olika utfall. Dessa ska då inte uppfattas som orättvisa. Det svenska pensionssystemet är i långa stycken exempel på procedurrättvisa. Resultaträttvisa innebär att det är utfallet som räknas oavsett hur det har uppstått.

Författaren påpekar, att mycket av den ökade ojämlikheten som uppstått den senaste tiden beror på att socialförsäkringarna har urholkats. Detta beror bl a på att de är prisindexerade och därför inte följer tillväxten i ekonomin (se även ESO 2022:3, t ex kapitel 9). När de offentliga försäkringarna inte följer löneutvecklingen ökar vikten av de fackliga organisationernas kompletterande försäkringar. Molander påpekar att detta innebär en svagare omfördelning och ökade administrativa kostnader. Han förordar att socialförsäkringarna återfår sin dominerande roll (s 117). I kapitlet om socialförsäkringar ges en god beskrivning av varför risker som arbetsoförmåga på grund av t ex sjukdom, skada eller ålder bäst skyddas genom staten, dvs genom socialförsäkringar.

Molander hävdar att påståendet att ”… ojämlikhet är gynnsam … för ekonomisk tillväxt … har en lång tradition inom både ekonomiämnet och högerns opinionsbildning” (s 54). Vad som är gynnsamt för ekonomisk tillväxt är en fungerande arbetsmarknad. Detta innebär bl a löneskillnader som ger incitament. Här kommer den tidigare nämnda procedurrättvisan in. Ett samhälle som är utformat så att individen kan välja mellan olika utbildningar och olika arbeten kommer att ge olika utfall trots, eller kanske på grund av, att proceduren är rättvis. Löneskillnader behövs för att ge incitament till utbildning, till att flytta, till ansträngning. Hur stora – eller små – är en empirisk fråga. Detta analyseras inte i boken. Om de olika valen ger skillnader i levnadsstandard som anses för stora kan skatter och andra omfördelningsinstrument användas för att rätta till dessa.

En annan, och viktig fråga ur rättvisesynpunkt, är hur de stora produktivitetsskillnader som finns ska hanteras. Detta är en svår och delikat uppgift för politiken. Denna problematik diskuteras tyvärr inte i boken.

Kapitlet om arbetsmarknad inleds med funderingar kring om arbetskraft är en produktionsfaktor eller en människa. Detta kanske inte är ett motsatsförhållande utan kan vara både och. Här tas också upp att immigration är något positivt. Molander visar att med vår åldrande befolkning innebär immigration att försörjningskvoten förbättras. För att detta också ska bidra till förbättrad ekonomi krävs dock att immigranter också tas emot på arbetsmarknaden. Här finns, som vi alla vet, stora brister. Tyvärr saknas analys av detta problem eller förslag till lösningar. Vidare visar demografisk forskning att immigration inte kan lösa problemet med en åldrande befolkning (se Bengtsson och Scott 2010), men självklart kan den vara positiv av andra skäl.

Enligt SCB ligger arbetslösheten i dag på 8,7 procent. Molander menar att om man drar bort pensionärer som vill tjäna lite extra, heltidsstuderande som vill dryga ut sina studiemedel och friktionsarbetslösheten är ”den genuina arbetslösheten ganska låg” (s 94). Detta är en bedömning jag har svårt att dela. Enligt Arbetsförmedlingen ligger långtidsarbetslösheten på ungefär 42 procent av alla arbetslösa, dvs knappt 150 000 personer.

Arbetslöshetsförsäkringen är något som borde vara en socialförsäkring enligt alla de kriterier som den ekonomiska forskningen visar på och som Molander också understryker. De är emellertid fristående organisationer, varav många har nära historiska och organisatoriska kopplingar till fackliga organisationer, även om finansieringen till stor del är offentlig. Molander framför inga krav på att dessa ska inordnas bland socialförsäkringarna och förstatligas, något som förordas i ESO-rapporten 2022:3.

I kapitlet om socialförsäkringar beskrivs hur sjukpenningförsäkringen har urholkats, dels genom regeländringar som en bortre parentes där ersättning upphör, dels genom prisindexeringen. Detta har gett ett utrymme för de fackliga organisationerna att utöka avtalsförsäkringar. Molander påpekar att detta leder till ineffektivitet genom dubbel administration. Detta är en privatisering av en försäkring som borde vara i offentlig regi. Ett annat privat inslag i sjukpenningförsäkringen är sjuklöneperioden, vilket innebär att de första 14 dagarna inte täcks av socialförsäkringen utan av arbetsgivaren. En stor majoritet av alla sjukfall är kortare än 14 dagar och ligger därmed utanför socialförsäkringen. Trots Molanders korrekta analys av varför sjukpenningförsäkringen bör vara i statlig regi, föreslår han ingen åtgärd här.

Pensionssystemet kritiseras för att många får så låga pensioner att de även får en del garantipension. Det s k respektavståndet är så litet att det för många inte lönar sig att arbeta. Några förslag till lösningar ges inte. Den största kritiken i boken framförs mot premiepensionsdelen. Mängden fonder att välja mellan överstiger vida vad som behövs för att tillfredsställa valfrihet och det är inte särskilt många som använder valfriheten utan har valt sjunde AP-fonden (det s k icke-valalternativet). Enligt Molander har fondförvaltare och banker gjort övervinster och det ”finns ingen anledning att hålla liv i en dyr administration som bekostas med offentliga medel för att tillfredsställa denna minoritet” (s 115). Detta kan säkert vara riktigt. Men tudelningen av pensionssystemet i inkomstpension, som är den stora delen, och premiepension, som är en mindre del, innebär en riskspridning. Inkomstpensionen säkras med framtida arbetsinkomster och avkastningen är lika med tillväxten i löner medan avkastningen i premiepensionen bestäms på kapitalmarknaden.

Kapitlet om den ekonomiska politiken behandlar penningpolitik kontra finanspolitik. Författaren menar att penningpolitiken har fått en alltför framskjuten roll på bekostnad av finanspolitiken. En självständig Riksbank, med det enda målet att kontrollera inflationen, leder till att för få medel är tillgängliga för det antal mål, som den ekonomiska politiken har att hantera. Förslaget är att Riksbankens självständighet upphör och att den blir en myndighet. På så sätt skulle penningpolitik och finanspolitik bättre kunna samordnas enligt Molander. En självständig Riksbank innebär att politikerna fråntagits ett maktmedel. Detta är ett sätt att undvika kortsiktiga och populistiska utspel, särskilt i valtider. En synnerligen viktig invändning, som Molander inte diskuterar.

Genomgående finns en stark tro på att statliga åtaganden och statligt engagemang skulle förbättra samhället. Detta gäller såväl skola som bostadsmarknaden. Den valfrihet som friskolorna ger skulle enligt författaren mycket väl kunna tillgodoses i en offentlig skola. Universitet och högskolor tjänar här som exempel. Skolorna föreslås lyftas från kommunerna, som är för små för att klara sina åtaganden, till staten.

Bostadsmarknaden fungerar inte. Det finns för få bostäder, framför allt hyresbostäder. Vid skattereformen tidigt 1990-tal var ambitionen att det skulle råda skatteneutralitet mellan olika boendeformer. Detta är långt ifrån fallet. Villor och bostadsrätter är skattemässigt gynnade jämfört med hyresrätter. Ett förslag här är att ränteavdragen ska slopas, ett bra förslag särskilt med tanke på att de har fördelningseffekter där omfördelningen går från mindre bemedlade till dem med mer tillgångar.

Ett annat förslag är att ROT-bidraget ska slopas eftersom det inte är ett effektivt sätt att öka bostadsytan. Nu var det väl knappast det som var meningen med ROT-avdraget utan i stället att göra reparationer billigare i det befintliga beståndet – och kanske minska svartarbete.

Molander framhåller att någon hyresreglering inte finns. Dock används ordet i vardagslag, kanske lite slarvigt. Vad som finns är förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna. ”Förhandlingssystemet stärker den svagare” (s 79). Detta är tveksamt eftersom de största fastighetsägarna är de kommunala fastighetsbolagen och Hyresgästföreningen, en stor och dyr organisation. Förslagen löser knappast problemen på bostadsmarknaden, utan det mesta ska fortsätta som förut. Förhandlingssystemet ska bevaras intakt och någon analys av försök till ett närmande till en marknad görs inte.

Boken täcker i princip alla områden av samhällsekonomisk karaktär. När man väljer att täcka så stora områden blir framställningen med nödvändighet lite svepande och leder också till att analys ofta saknas. Enligt Molander skulle ett större statligt engagemang ge ett mer mänskligt samhälle. Några av förslagen kan kanske leda till detta, t ex förslaget om slopade ränteavdrag. Men det är tveksamt om flera av förslagen skulle leda till det och inte på ett så viktigt område som arbetslöshetsförsäkringen. Avsnittet om socialförsäkringar hör enligt min mening till bokens starkare delar, analysen av arbetsmarknaden är mindre övertygande.

En fördel med boken är att varje kapitel avslutas med en sammanfattning i punktform där även förslagen till förändringar framgår. En del av förslagen skulle kanske leda till ett mer ”mänskligt samhälle”, men det gäller långt ifrån alla.