Den Nya Industripolitiken, en idé i tiden, eller ett fatalt misstag!

Över världen sprids en ny industripolitik, vilket exempelvis avspeglas i Inflation Reduction Act i USA och EU:s Gröna giv, som båda innehåller stora subventionsprogram. Mariana Mazzucato och Dani Rodrik är två drivande teoretiker bakom denna omläggning efter en lång period som i stället präglades av en strävan att minimera statens roll i produktionen.

En bakgrund till denna förändring är omvärderingar av statens roll för innovationer och produktion. Ett exempel är  Dani Rodriks argumentation i boken The Globalisation Paradox (Rodrik 2011) mot bakgrund av en analys av den ekonomiska utvecklingen under de senaste seklen för att nationalstaterna har en viktig balanserande roll i globaliseringens tid. Mariana Mazzucato argumenterar för sin del i böckerna The Entreprenurial State (Mazzucato 2013) och The Mission Economy (Mazzucato 2021) för en missionsorienterad statlig innovationspolitik som ger ekonomin en riktning. Hon pekar på att den finansiella ekonomin i många länder började växa snabbare än den reala ekonomin efter 1985 och att gapet mellan dem sedan dess blivit allt större. Den finansiella sektorn har varit som en svamp som sugit upp den ökade penningmängd som uppstått till följd av lågräntepolitiken så att den inte skapat inflation i realekonomin men däremot prisbubblor på bostadsmarknaden och aktiemarknaden. Detta har lett till ekonomisk ojämlikhet som inte grundades på inkomster från produktiva välfärdshöjande innovationer. Hon noterar att den ökade penningmängden under pandemin försvann in i den finansiella brännkammarens ”FIRE”, dvs Financial markets and Real Estate. I stället för att möjliggöra omställningen till en hållbar ekonomi har den bara ökat den ekonomiska ojämlikheten. På liknande sätt har en svensk nationalekonom  Fredrik Erixon och entreprenören Björn Weigel i boken The Innovation Illusion: How so Little is Created by so Many Working so Hard (Erixon och Weigel 2016) beskrivit hur den västerländska kapitalismen blivit mer konformistisk där det skett ett skifte bort från banbrytande innovationer till små marginella innovationer, lite billigare och lite bättre. Det har aldrig satsats så mycket pengar på forskning, men de banbrytande innovationerna har uteblivit. Det har skapat en kultur där alla springer väldigt snabbt för att stå still.

Det är mot denna bakgrund som Mazzucato har sett ett behov av att styra ekonomin i rätt riktning och vill att staten ska spela en mer aktiv roll som entreprenör i omställningen. Hon ser det amerikanska Apolloprojektet som en förebild för detta. Med samma logik som gjorde det möjligt för människan att landa på månen kan vi uppnå andra mål, som exempelvis att avskaffa fattigdomen och en få en hållbar ekonomi. Det är dessa tankar som fått stort genomslag i den omläggning av industripolitik som sker i många länder.

Nu tar de tre svenska nationalekonomerna Magnus Henrekson, Christian Sandström och Mikael Stenkula som redaktörer för antologin Moonshots and the New Industrial Policy: Questioning the Mission Economy (2024) ett helhetsgrepp på denna analys och dessa förslag. Deras huvudkritik är att innovation ofta är en långsam icke-planerbar process med oförutsägbara lyckokast. Ingenjörskonst kräver teknisk feedback och det kan ske i statlig regi. Men entreprenörskapet handlar också om att ta fram en kommersialiserbar version av uppfinningar och det kräver ekonomisk feedback från verkliga marknader. Apolloprojektet var ingenjörskonst, inte entreprenörskap. I kontrast till detta var Concordeprojektet, som syftade till att ta fram ett flygplan som kunde ta passagerare i överljudsfart, ett statligt entreprenörskap som blev en teknisk framgång men ett kommersiellt misslyckande.

I ett kapitel, skrivet av Olof Hallonsten, kritiseras vad han kallar ”innovationism”, dvs tron på att ny teknik ska lösa alla våra problem. Är det ny teknik vi behöver eller att vi lär oss att använda de verktyg vi redan har  i samklang med, i stället för i strid mot, universums lagar, som kan möjliggöra en omställning till en hållbar ekonomi? Redaktörerna är även kritiska mot tendensen att stora problem ska lösas av staten, som om staten var någon slags allsmäktig allkonstnär. Det bortses från public choice-argumenten, dvs att staten och politiken styrs av individer som har egna drivkrafter vilket inte alltid leder till resultat som är de bästa för samhället som helhet.

En rad problem som luddiga mål, komplexa problem, bristande planerbarhet och risk för korruption och mycket annat minskar sannolikheten för att statlig industripolitik som inspireras av månlandningen ska lyckas. Apolloprojektet hade en väldefinierad slutpunkt, men luddiga mål för svårlösta problem leder lätt till att man i slutändan står med ett hål i marken som man bildligen och bokstavligen kan hälla hur mycket pengar i som helst utan att se märkbara resultat.

När det gäller att Mazzuczatos idéer har fått så stort genomslag konstaterade författarna att sociala medier har möjliggjort en ny typ av intellektuell, nämligen en som föreslår lättbegripliga lösningar på svåra problem, som inte granskats av kollegor enligt akademiska principer. Jag skulle dock nog här vilja inflika att sådana funnits i alla tider. Keynes idéer godkändes inte av hans gamle professor i Cambridge Alfred Marshall, som beskrev separationen av pristeorin från realekonomin som mischievous, likväl lyckades Keynes sälja in dem till politikerna.

Det jag saknar i boken är exempel på positiva motbilder. Den ger den negativa sidan, allt det som gick och kan gå fel när staten styr och ställer, med korruption och gigantiska felinvesteringar. Jag förstår att poängen är att avskräcka. Men som läsare längtar man efter ljuset. Inte bara principer för vad som möjliggör entreprenörskap, men lyckade exempel. Som bondpojken Johan Ohlsson som utbildade sig till ingenjör i Stockholm och grundade en fabrik som tillverkade ljus och blev inspirerad när han såg stenkolstjäran från Gasverket som släpptes ut i Klara sjö, vad man kunde tillverka med den. Hans tidigare professor Joachim Åkerman ställde laboratorieresurser tills hans förfogande och lånade honom även 25 000 kr till förlagskapital och han fick ensamrätt till avfallet från Gasverket. Han anlade en fabrik vid Klara sjö bredvid Gasverket och tillverkade tjärpapp av deras avfall. Det slog flera flugor i en smäll. En produktiv innovation, som ledde till mindre föroreningar, bättre tillvaratagande av en restprodukt som gjorde att folk fick tätare tak. För detta fick han silvermedalj på Industriutställningen i Stockholm 1866, guldmedalj i Malmö 1896 och i Stockholm 1897 och silvermedalj i Paris 1900.

Vad lär vi oss av den berättelsen om min farmors farfar? Jo, att produktiva innovationer är vackra berättelser där uppmärksamma människor med kunnande ser möjligheter hur man kan ta tillvara på resurser och hur de kan användas till att möta behov på ett bättre sätt. Men även en berättelse om hur människor hjälper varandra. Det var närvaro i livet och en hjälpsam professor som ställde upp med resurser, inte på uppdrag av staten, utan som privatperson, som möjliggjorde den innovationen.

Mazzucatos idéer har fått luft under vingarna därför att de ligger i tiden. Att staten ska motiveras av hållbarhetsmål, och inte bara av ekonomisk tillväxt, är det många som sett behovet av. Och att likaså företag ska motiveras av verksamhetens nytta, inte bara av vinst. Det den här boken har klargjort är att hur det kommer att gå med samarbetet mellan stat och företag när det gäller att gemensamt lösa samhällsproblem är avhängigt av hur tydliga samarbetets mål är, hur planerbar den process som gör det möjligt att nå dem är och hur användbar slutprodukten är för produktion och innovation.

Kanske finns det andra uppgifter för samarbete mellan stat och industri som har bättre förutsättningar att lyckas än de Mazzucato tänker på? Exempelvis en väl fungerande skola med både bredd och spets som ger barn de färdigheter som behövs i arbetslivet så att de får jobb och kan skapa meningsfulla liv samtidigt som den löser kompetensbristen i industrin.

Överlag är Henrekson, Sandströms och Stenkulas bok mycket tankeväckande, som fått mig and fundera mycket på de djupare frågeställningarna om människans felsteg och framtida utmaningar. Att blicka framåt och formulera mål om vart vi är på väg är viktigt. Att förstå processen som hjälper oss att gå framåt är nödvändigt för att nå målet. Mazzucato har inspirerat många att göra det första. Den här boken hjälper oss att se vikten av det senare.