Det är skogspolitiken som är vilse!

Lars Hultkrantz skrev i sin ledare i Ekonomisk Debatt nr 2 2024 om vilka styrmedel som kan vara lämpliga för att uppnå högre kolbindning i svensk skog. Utgångspunkten är det krav som ställts från EU om fyra Mton koldioxidekvivalenter extra för att uppnå klimat­mål. Intäkter från virkesköpskvoter skulle då kunna finansiera ersättning till skogs­ägare som inte avverkar på fastigheter med höga naturvärden, som Hultkrantz skrev redan i en annan text i Ekonomisk Debatt nr 1, 2023.

Hur mekanismen ser ut bakom formuleringen i nr 2, 2024 (s 5), kan kan­ske förtydligas; jag begriper den inte:

En särskild fördel kan vara kopplingen till målet för kolsänkan som kan ge köparna/skogsindustrin incitament att påverka priset genom tillväxtfrämjande åtgärder i egna, kanske även andras, skogar.

Hultkrantz hänvisar till Skogsstyrelsens rapport om skogliga åtgärders effekt på kolsänkan. Där pekas visserligen på att en sänkning av avverkningarna till 90 procent av den nuvarande nivån ger störst klimatnytta, men också att:

Om avverkningen minskar utan att efterfrågan på träråvaror minskar samtidigt finns det risk att träråvaror importeras från andra länder eller substitueras med fossilbaserade råvaror. (Skogsstyrelsen 2023, s 39)

Import av rundvirke översteg exporten första gången 1975 och har ökat i ett par omgångar. Det kan ju också bli fråga om import av färdiga skogsprodukter. Om import inte skulle komma till stånd kan det bli en återgång till fossila bränslen i transport- och värmesektorerna.

Kanske skulle det bli en ”tsunami” av protester om skogsägare inte får avverka som de vill. Det vi definitivt vet är att vi har att göra med en annan tsunami som riktar sig mot skogsbrukets effekter på den biologiska mångfalden. Här förekommer direkt felaktiga uppgifter om att biogena utsläpp inte räknas, bl a hos Dagens Nyheter (Röstlund och Urisman Otto 2021), och en oförmåga att ta hänsyn till just de effekter som Skogsstyrelsen varnar för. På EU-nivå fanns ett förslag om att förbjuda användning av grot som bränsle, vilket skulle ha drabbat kraftvärmen i Sverige och därmed elsystemets stabilitet, som Energimyndigheten (2023) ovanligt tydligt beskrivit. Om reduktionsplikten hade fått fortsätta hade importen av råvaror för biodrivmedlen kunnat ersättas med inhemsk tillförsel. Klimatriskerna med sänkta avverkningar måste beaktas.

Något som gör frågan om skogen och klimatet så komplex är att skogens tillväxt sjönk 2012–18 (Skogsdata 23, s 68). Kolsänkan har krympt avsevärt. Även detta tas upp i Skogsstyrelsens rapport: ”Data från Riksskogstaxeringen indikerar att tillväxten minskat de senaste åren, sannolikt framför allt på grund av ökad torka sommartid.” Även om det finns indikationer på att tillväxten vänt uppåt igen kan man inte utgå från att problemen har försvunnit. De hör ju samman med den uppvärmning som redan skett och den lär ju inte avstanna i första taget.

Jag har ingen lösning: Om man väljer minskad avverkning så drabbas den substitu­tion som redan uppnåtts; tillväxtfrämjande åtgärder stöter på motstånd på EU-nivå där tongångarna går i alltmer restriktiv riktning. Kritiken av skogsbrukets effekter på biodiversiteten är riktig, men Skogsstyrelsen visar att åtgärder för det inte samman­faller med klimatnyttan. För att addera ytterligare ett lager till komplexiteten kan steg i riktning mot en cirkulär ekonomi lätta på spänningen mellan efterfrågan på skogs­produkter och den sänkta avverkningsnivån som Hultkrantz talar om. Att efterfrågan på skogsindustrins produkter bara skulle upphöra i takt med att klimatpolitikens kompletterande åtgärder genomförs, finns det inga bevis på.