En perfektion vi helst bör undvika

Sedan mycket lång tid finns i så gott som alla läroböcker i mikroekonomi en, vanligtvis rätt kortfattad, beskrivning av en modell av perfekt konkurrens. Ordval och krav på stringens varierar men kärnan är gemensam. Två fundamentala antaganden är att många producenter säljer och tillverkar en identisk produkt. Detta innebär att ingen producent kan påverka det pris som är resultatet av totalt utbud och efterfrågan. En konsument kan inte hitta en bättre produkt eller tjänst genom att välja en annan ”butik”. I flertalet läroböcker anges också att antalet köpare måste vara så stort att ingen ensam kan påverka priset. Detta villkor uppfylls på nästan alla marknader där konsumenten är en individ som betalar med egna pengar men skaver mot idén att det inte finns några transaktionskostnader.

Vad gäller förekomsten av vinst svävar läroboksförfattarna på målet. Vissa hävdar att ingen vinst uppstår vilket måste tolkas så att varje producent endast får en avkastning som gör det möjligt att ”live to fight another day”. Andra menar att någon form av vinst kan uppstå men att den snabbt elimineras av att nya entreprenörer rusar in på marknaden och återställer ordningen. Helt säkert är att uthålliga vinster kan uteslutas.

I så gott som samtliga läroböcker betonas att aktörer på den perfekta marknaden är rationella och i besittning av all tillgänglig information. Detta villkor kan synas strängt men det handlar om en marknad där produkten är identisk och priset detsamma i alla butiker. Man kan helt enkelt inte göra fel.

Det råder enighet om att det ska vara lätt för nya entreprenörer att gå in på den perfekta marknaden och lätt att lämna – och det ska gå snabbt. Munday (2000) och Nicholson (2002) slår fast att modellen bygger på att alla förändringar sker omedelbart och den sistnämnde tillfogar att det inte finns några transaktionskostnader (s 370). Boyes och Melvin (2005) pekar på att modellen för en perfekt marknad utesluter betydande stordriftsfördelar och indirekt framgår att förändringar tar tid (s 571). Perloff (2004) utgår från att transaktionskostnaderna är låga men alltså inte obefintliga. Pindyck och Rubinfeld (2009) nöjer sig med att konstatera att det inte finns några ”särskilda kostnader” som hindrar ett nytt företag att gå in på marknaden (s 272). Frank och Bernanke (2009) säger att förändringar går lätt men vi får inte veta hur snabbt det sker. De talar också om att en säljare utan problem måste kunna ta med sig ”sina resurser” när hen lämnar en marknad (s 154). ”Etablerade företag har ingen fördel i förhållande till nytillkomna” (s 274) hävdar Parkin (2010), vilket rimligen måste innebära att de inte förfogar över en större, intrimmad produktionsanläggning. Blink och Dorton (2007) utgår från att alla företag har perfekt kunskap om produktionskostnader (s 96). Eklund (2004) tillägger att kostnadsstrukturen måste vara sådan att inte stora fasta kostnader sätter lagen om avtagande avkastning ur spel (s 89). Han är rätt ensam om att explicit lyfta fram den centrala konflikten mellan effektivitet och kravet att producenterna måste vara så många att ingen av dem på egen hand kan påverka priset. Han uttrycker det så att det på vissa marknader helt enkelt bara får rum ett mindre antal företag om produktionskostnaden per enhet ska kunna hållas på rimlig nivå. Parkin (2010) formulerar samma tanke när han påpekar att det bara är när företagen når optimal produktionseffektivitet vid en volym som är liten i förhållande till totalt utbud som det finns plats för många företag på marknaden (s 274).

Vi får aldrig någon klar bild av vem det är som producerar den identiska varan (eller tjänsten) och vilka resurser som tas i anspråk. Det står emellertid klart att det måste handla om en enkel småskalig produktion med verktyg som lätt kan införskaffas på en annan perfekt marknad eller någon form av odling.

Det finns en rad andra villkor som måste uppfyllas (producenter får inte samarbeta; alla måste använda samma eller i stort sett samma produktionsteknik; inga pengar läggs på marknadsföring; fasta kostnader får inte finnas; marginalkostnadskurvan måste vara stigande; försäljningen får inte ske i flera led) men vi ska nöja oss med de redan angivna. Vi ska också ha överseende med att modellen inte är logiskt konsistent. Alla läroboksförfattare medger att perfekta marknader är ytterst sällsynta. Stiglitz konstaterar att ”det faktiskt inte finns starka skäl att tro att marknader i regel är effektiva” (2013, s 42). Det kan då inte ens i teorin finnas entreprenörer som står i kö för att ta sig in på en marknad där ingen uthållig vinst står att få.

Det är lätt att inse att någon konkurrens inte förekommer på denna marknad. Ingen producent behöver fundera över eller ta hänsyn till vad andra tillverkare har för sig. Hen måste i sin egen bubbla producera tills marginalkostnaden är lika med marknadens pris för att få ihop vad som behövs för att hålla näsan över vattnet. Både en ökning och en minskning av produktionen leder till ekonomiskt obestånd. Ingen producent har ett överskott som gör det möjligt att investera i ny produktionsutrustning eller en förbättrad produkt. Inte i någon av tjugotalet konsulterade läroböcker har detta uppenbara faktum noterats.¹ Tvärtom framhålls i var och varenda lärobok att konkurrens råder på perfekta marknader.

Finns det någon helt perfekt marknad? Svaret är nej. Finns det någon nästan perfekt marknad?  Möjligen men inte den som pekas ut i praktiskt taget alla läroböcker. Flertalet läroboksförfattare räknar upp ett antal marknader som anses vara i stort sett perfekta. Mankiw (2004) håller med om att allt inte är väl beställt men det finns ”vissa marknader för vilka antagandena om perfekt konkurrens uppfylls perfekt” (s 65). Parkin (2010, s 239) menar att mjölk, konfektion, tegel och kommersiellt tryck handlas i skarp konkurrens. Men även om vi samlar förslag från alla konsulterade läroböcker blir listan kort för marknader som kommer i närheten av att uppfylla kraven på perfektion.

Den absoluta favoriten är emellertid vete. Samuelson och Nordhaus (2009) diskuterar ett antal kandidater men stannar för att ”endast vetemarknaden ryms inom vår strikta definition av perfekt konkurrens” (s 149). Vi kan bortse från att detta inte är en perfekt identisk produkt. På Chicagobörsen klassas den efter kvalitet; sort (höst- eller vårvete); proteinhalt; rött eller vitt vete. I de böcker jag konsulterat är det bara Frank (2015) som preciserat att det i hans fall är fråga om vårvete odlat i den amerikanska mellanvästern (Midwestern spring wheat) (s 368–369). Viktigare är att detta inte är en produkt som vanliga människor köper. Endast Pindyck och Rubinfeld (2009) hävdar att vete ”köps av tusentals personer för att framställa mjöl och andra produkter” (s 8). Mankiw (2004) talar om ”miljoner konsumenter som använder vete eller veteprodukter” (s 65) vilket inte är samma sak som att köpa vete för att mala och baka sitt eget bröd. Hubbard och O’Brien (2008) talar om ”vetebönder” och ”brödkonsumenter” vilket är två skilda marknader (s 375). Vete köps i allt väsentligt av grossister, bagerikedjor och livsmedelsproducenter – på Chicagobörsen t ex General Mills, Kellog’s, Post och Quaker Foods vilket faktiskt nämns av Krugman och Wells (2009).

Jordbruksmarknader har mycket länge varit reglerade och bönder är väl organiserade – i Europa ofta militanta. I den jordbrukspolitik som gällde fram till 2003 inom EU sattes priset av medlemsländernas jordbruksministrar – och de satte det långt över den nivå där ett marknadspris skulle ha hamnat. Det finns faktiskt en enskild person som hade ett bestämmande inflytande. Den tyske fridemokraten Josef Ertl var under fjorton år jordbruksminister i olika koalitionsregeringar. Hans uppdrag i livet var att se till att priset alltid var tillräckligt högt. När kommissionen på 1980-talet föreslog en mild nedjustering hotade Ertl med att lägga in i sitt veto med hänvisning till Luxemburgkompromissen som gav ett enskilt medlemsland rätt att skydda vitala, nationella intressen. Efter 2003 har generösa subventioner internaliserats i värdet på jordbruksmark vilket gör det svårt att etablera sig för andra än de som ärver fäders jord.

Produktionsbetingelserna skiljer sig radikalt på jordbruksområdet. Småbönder i karga trakter hankar sig vinstlöst fram med hjälp av sidoinkomster medan godsägare och stora företag gör väl tilltagna vinster som tillåter investeringar i ny och bättre produktionsutrustning, förädlat utsäde och rika givor av konstgödsel. Marknaden för vete är faktiskt ett sällsynt olyckligt val för att illustrera perfekt konkurrens.

I flertalet läroböcker framhålls att modellen av en perfekt marknad är ett värdefullt instrument för att studera mer komplexa marknader och att vi också kan mäta vår ofullkomliga verklighet mot detta ideal. Mankiw (2004) framhåller, litet lamt kan man tycka, att eftersom ”en viss grad av konkurrens finns på de flesta marknader så kan många insikter vi får av att studera utbud och efterfrågan under perfekta förhållanden tillämpas vid en analys av mer komplexa marknader” (s 65). Begg m fl (2008) hävdar att modellen ger oss otroligt kraftfulla verktyg som gör att vi kan förstå många komplicerade företeelser (s 269). Perloff (2004) anger som skäl för att analysera perfekt konkurrens att ”många marknader kan på ett rimligt sätt beskrivas som konkurrensutsatta” (s 232). Vi får emellertid inte veta varför en modell utan konkurrens skulle vara ett kraftfullt instrument för att analysera just konkurrens.

Krugman och Wells (2009) framhåller i ett avsnitt som handlar om oligopol att vi kan lära oss mycket av ”att studera perfekta marknader – om kostnader, hur man går in och ut på marknader och effektivitet – trots att många affärsområden inte präglas av perfekt konkurrens” (s 388–389). Mitsubishi har sedan 2008 studerat möjligheten att ta sig in på oligopolmarknaden för större passagerarflygplan och skjutit upp introduktionen av MRJ90 för femte eller sjätte gången. Det är osannolikt att de skulle kunna få vägledning av en modell som utgår från att det är kostnadsfritt att gå ut och in på marknader.

Allra märkligast är ändå föreställningen att vårt materiella välstånd blir bättre om vi för en politik som tar sikte på att efterlikna den perfekta marknaden. Perloff (2004) framhåller att ekonomer använder modellen av den perfekta marknaden ”som ett ideal mot vilket faktiskt existerande marknader värderas” och lovar att senare i texten visa ”att samhället som helhet hamnar i ett sämre läge om villkoren för en modell för perfekt konkurrens inte uppfylls” (s 232). Pindyck och Rubinfeld (2009) menar att vi ”kan lära oss mycket genom att göra jämförelser med det perfekta idealet” (s 263). Bergh och Jakobssons (2014) försvar för att studera den perfekta marknaden är ett rent cirkelresonemang. ”Genom att analysera vad som händer när producenter vinstmaximerar i fullständig konkurrens får vi kunskap om vad som skulle hända om de fyra kriterierna vore uppfyllda” (s 176).

Goolsbee m fl (2013) ger den mest uttömmande förklaringen till att läroböcker ger utrymme åt att analysera vad som händer på en perfekt marknad. För det första är den enkel och tydlig. Vi vet exakt hur och varför aktörer beter sig på ett visst sätt. För det andra finns ”ett fåtal marknader med perfekt konkurrens och det är betydelsefullt att veta hur de fungerar (du har kanske funderat på att börja odla sojabönor)”. För det tredje finns det många marknader som nästan är perfekta, vilket innebär att vi får kunskap om hur dessa marknader fungerar. Perfekt konkurrens är, slutligen, en måttstock (benchmark) med vilken ekonomer tycker om att mäta hur effektiva andra marknader är.

“Marknader med perfekt konkurrens är, i en viss mening, de mest effektiva marknader som finns (vilket ska visas senare i detta kapitel). På konkurrensutsatta marknader säljs varor till sin marginalkostnad, företag producerar till lägsta möjliga kostnad och det samlade producent- och konsumentöverskottet är så stort det kan bli. Att jämföra en marknad vid perfekt konkurrens är ett användbart sätt att mäta hur effektiv en marknad är.”² (s 306)

Varför upprepas detta nonsens i läroböcker som samtidigt konstaterar att den perfekta konkurrenslösa marknaden domineras av pyttesmå företag utan möjlighet att tjäna de vinster som behövs för att investera i ökad produktivitet och nya produkter? Vårt materiella välstånd beror på individers idéer storslaget genomförda.

Hur ska vi förhålla oss till att de böcker som förstaårsstudenter får i sin hand slår fast att det faktiskt finns perfekta marknader med perfekt konkurrens; att flertalet andra liknar dessa och att standardmodellen är ett potent redskap för att analysera den verkliga samhällsekonomin samtidigt som den politik som förs i alla länder strävar i rakt motsatt riktning? Vi vill ju inte ha en konkurrenslös ekonomi där människor knogar på med en primitiv teknik utan möjlighet att förbättra sin lott. I början av förra seklet tävlade 57 amerikanska företag om att sälja 4 000 billiknande föremål. Det var en konkurrens som gick ut över både konsumenter och konsumtion. När Ford dubblade de anställdas löner, införde löpande band och stordrift halverades priset på bensinbilar och snart fanns bara ett litet antal producenter kvar och rätt många som hade råd att skaffa bil.

Kapitalismens drivkraft är att fria individer har tid, kraft och resurser för att pröva något nytt och bättre och blir belönade när de når framgång. Vi vill inte ha homogena produkter. En gång var kaffe en identisk, brun vätska i Förenta staterna. Sedan kom Starbucks. Nu är marknaden inte längre perfekt men mycket bättre.

Det finns effektivt konkurrensutsatta marknader där konsumenter försöker få valuta för sina pengar. Om man vill analysera dessa med sikte på att formulera en välfärdsbefrämjande politik måste en utgångspunkt vara att producenter har starka incitament att undvika konkurrens och nästan alltid helt eller delvis lyckas. Att konkurrera genom att sänka priset är en utdöende konstart av många goda skäl. Vi kan bortse från de hyllmeter som skrivits för att visa att den enskilde konsumenten inte ens är befryndad med modellens homo economicus. Däremot måste vi förhålla oss till att inte heller konsumentkollektivet klarar sin uppgift att belöna kvalitet och rensa ut defekta produkter. Det är sällsynt att det finns en tydlig, robust och uthållig korrelation mellan pris och uppmätt prestanda.