Industriavtalet, lokal lönebildning och framtidens arbetsmarknad med AI – några kommentarer

Ohlsson (2025) menar att det finns goda skäl att ifrågasätta Industriavtalets positiva stabiliseringspolitiska effekter i termer av inflation och arbetslöshet. Tillsammans med den specialisering som AI antas leda till, dras slutsatsen att dagens centraliserade lönemärke i framtiden endast bör utgöra en rekommendation. Om den här flexibiliseringen inte skapas kommer reallönetillväxten och näringslivets lönsamhet att minska och arbetslösheten öka.

Författaren ställer ett antal viktiga frågor, men vi menar att den analys som ligger till grund för slutsatserna saknar några centrala komponenter. Det uttrycker vi på följande sätt.

Näringslivets produktivitetstillväxt är riktmärket

En missuppfattning som genomsyrar artikeln är att industrins parter utgår från industrins produktivitetstillväxt när lönemärket förhandlas. Men som författaren själv citerar, är industrins förutsättningar utgångspunkten, och i detta ligger utöver produktivitetstillväxten även frågor om t ex globala marknadsandelar, investeringar och lönsamhet.

I industriparternas ansvar att förhandla en kostnadsnorm för hela arbetsmarknaden ligger framför allt att anpassa märkets nivå till hela näringslivets lönebetalningsförmåga, i enlighet med FOS- och EFO-modellerna. Detta helhetsansvar kan inte tas genom att endast utgå från industrins förutsättningar. Det här tagna ansvaret avspeglas i stället i att lönernas andel av näringslivets förädlingsvärde knappt alls har förändrats sedan Industriavtalets tillkomst – och i den mån den har förändrats tycks det snarare vara i stigande riktning (se figur 1). En oförändrad löneandel betyder att näringslivets nominella löneökningar under perioden 1997-2023 har ökat i takt med näringslivets nominella löneutrymme.

Utifrån detta är det inte alldeles lätt att förstå författarens slutsats att förhandlingarna om lönemärket kännetecknas av en svag facklig part som har accepterat att lönerna varaktigt ökar långsammare än löneutrymmet – och därmed har bidragit till att stärka industrins kostnadsmässiga konkurrenskraft.

Figur 1. Arbetskostnadernas andel i % av näringslivets och industrins nominella förädlingsvärde, 1997-2023. Källa: Konjunkturinstitutet och egna beräkningar.

Nämnas bör även att med ett centralt framförhandlat lönemärke som baseras på hela näringslivet, är det långt ifrån självklart att lönernas andel av förädlingsvärdet utvecklas på samma sätt i alla branscher som utgör näringslivet. Det beror då på varaktiga skillnader i produktivitetstillväxt och prisutveckling.

En viktig aspekt av de här potentiella branschvisa skillnaderna är självklart hur löneandelen har utvecklats inom industrin. Av figur 1 ser vi att denna andel trendmässigt har minskat något sedan 1997, men att utvecklingen främst förklaras av de allra senaste åren. Mellan 1997 och 2020 var andelen i det närmaste oförändrad. Det betyder i sin tur att även inom industrin har de nominella lönerna ökat i takt med industrins nominella löneutrymme. På detta sätt har industriparternas avvägningar i förhandlingarna om lönemärket resulterat i en balanserad utveckling inom både näringslivet och industrin.

Förädlingsvärdeprisets långsiktiga utveckling är riktmärket

En annan missuppfattning är att författaren tycks mena att en lönenorm som utgår från näringslivets förädlingsvärdepris anpassar sig till de årliga prisförändringarna, men att en lönenorm som utgår från Riksbankens inflationsmål inte gör det. Så är det inte. Det långsiktiga perspektivet är lika relevant i båda fallen. Under många år var tumregeln, enligt Konjunkturinstitutets kalkyler, att en ökning av näringslivets årliga förädlingsvärdepris om 1,7 procent motsvarade en ökning av KPI med två procent. Under de senaste åren har motsvarande förädlingsvärdepris justerats upp till 1,9 procent. Det betyder att det i praktiken inte är någon skillnad mellan de två prismåtten.

När Facken inom industrin förhandlar lönemärket är det den ”strukturella” ökning av förädlingsvärdepriset som är förenlig med inflationsmålet som är den prismässiga utgångspunkten.

Industriavtalet och inflationen

Författaren observerar att det saknas forskning eller andra djupare analyser av hur Industriavtalet och lönebildningsmodellen har påverkat stabiliseringspolitiken i termer av inflation och arbetslöshet. Detta håller vi med om, men vi menar även att det går att komma längre i analysen än vad författaren hävdar.

Ett argument för den här uppfattningen är det som diskuterades i närmast föregående avsnitt, nämligen att industriparterna utgår från den långsiktiga utvecklingen av förädlingsvärdepriserna. På detta sätt jagas inte den årliga prisutvecklingen, utan det man utgår från är Riksbankens inflationsmål, uttryckt i termer av näringslivets förädlingsvärdepris.

Ett annat sätt att illustrera lönebildningens stabiliserande roll ser du i figur 2. Staplarna utgörs, i sann EFO- och FOS-anda, av summan av produktivitetstillväxten och förädlingsvärdeprisernas utveckling per år i näringslivet. Detta definieras som löneutrymmet, som även kan uttryckas som den nominella löneökningstakt som näringslivet kan bära utan att pressa lönsamheten nedåt. I en sådan situation behöver inte företagen höja sina priser mer än att de är förenliga med inflationsmålet eftersom lönsamheten då hålls oförändrad.

Det vi ser av figuren är att de faktiska löneökningarna aldrig ökar lika snabbt som löneutrymmet under de ”goda” åren och att de aldrig ökar lika långsamt som löneutrymmet under de ”dåliga” åren. På detta sätt stabiliseras ekonomin och inflationen. De goda årens konjunktur avbryts inte av en ständig jakt på innevarande års löneutrymme samtidigt som efterfrågan i ekonomin hålls uppe när konjunkturen är svag. Sedan 2017 är det tydligt att de nominella löneökningarna har understigit löneutrymmet.

Figur 2. Löneutrymme och löneökningar i näringslivet, 1997-2023.

Källa: Konjunkturinstitutet, Medlingsinstitutet och egna beräkningar.

Förutom att förebygga destruktiva lönespiraler har det centraliserade lönemärket därmed bidragit till att stabilisera inflationen på en nivå som har gynnat den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

Industriavtalet och arbetsmarknaden

Författaren tar heller inte upp den möjliga positiva produktivitetseffekten av att lönemärket höjer lönesumman i alla företag oberoende av deras produktivitet. Detta är en fråga som bör beforskas, men intuitivt är det inte orimligt att anta att detta gör det mer lönsamt att investera i ny, produktivitetsdrivande teknik eftersom det relativa priset på kapital sjunker.

I linje med Rehn-Meidner modellen bidrar dagens centraliserade lönemärke till detta produktivitetstryck, utöver att det, vid ett framgångsrikt fackligt förhandlande, skapar en långsiktigt stabil relation mellan näringslivets lön- och kapitalandel. Men parternas viktigaste bidrag till näringslivets produktivitetstillväxt är sannolikt det partsgemensamma arbete som syftar till att utveckla företagen och medarbetarna. I den nationalekonomiska forskningen blir det allt tydligare att en god arbetsmiljö, med ett högt välbefinnande i arbetet, är en lönsam investering för arbetsgivarna (De Neve och Ward, 2025).

Författaren nämner inget om det centrala lönemärkets möjliga positiva produktivitetseffekter (där även effektivitetslöneteorin passar in), utan fokuserar på att märket riskerar att skapa arbetslöshet genom att företag med svag produktivitetstillväxt slås ut. Så kan det vara. I termer av arbetskraftsdeltagande och sysselsättning är det dock inget som tyder på att den svenska lönebildningsmodellen skulle leverera sämre utfall än andra lönebildningsmodeller, inklusive de utan centrala inslag. Tvärtom.

Detta gäller även för de med låg utbildning och för den grupp unga som varken jobbar eller studerar. Den svenska vägen tycks således inte, i förhållande till jämförbara länder, förhindra en inkluderande och månghövdad arbetsmarknad. Den höga svenska arbetslösheten beror på ett ovanligt högt arbetskraftsdeltagande, inte på få sysselsatta. Med detta sagt, vägen framåt för parterna är i detta avseende primärt att säkerställa att framväxten av etableringsjobb tar fart.

Industriavtalet och resursallokeringen

Författaren menar att en optimal allokering av arbetskraften förutsätter en decentraliserad lönebildning. Endast på detta sätt kan obalanser hanteras, genom att lönerna tillåts variera mera mellan enskilda företag. Om detta finns flera saker att säga. Vi tar här upp tre aspekter.

För det första missar författaren att ta upp det centrala lönemärkets sannolikt positiva allokeringseffekt som uppstår när arbetskraft rör sig bort från mindre produktiva till mer produktiva företag.

För det andra finns det inget som talar för att en decentraliserad lönebildning skulle förbättra allokeringen på arbetsmarknader som kännetecknas av arbetsgivares lönesättarmakt (monopson). Tvärtom. Detta nämns flyktigt i artikeln, men dess betydelse förbises nästan helt. I alla jämförbara länder är lönesättarmakten utbredd. Den generella bilden är att lönerna understiger de anställdas produktivitet med mellan 15-50 procent (Azar och Marinescu, 2024).

Till och med i Norge, som med sina institutioner på arbetsmarknaden i hög grad liknar Sverige, är monopsonmakten utbredd, eller omkring 20 procent (Berger m fl, 2023). På en sådan arbetsmarknad leder ett slopande av det centrala lönemärket endast till en kraftigt stärkt lönesättarmakt, som leder till en försämrad allokering av resurser, inte minst termer av produktivitet och sysselsättning. Med starkare lokala fack inom norsk industri tycks löner och produktivitet gynnas utan att lönsamheten sjunker. Även inom tysk industri är arbetsgivarnas lönesättarmakt betydande (Lind, 2024).

För det tredje förs argumentet fram att det centrala lönemärket har etablerat en social norm bland enskilda arbetsgivare att inte höja lönerna mer än lönemärket, trots att det råder kompetensbrist och lönsamheten finns. För ett vinstmaximerande företag är detta ett djupt irrationellt beteende. Varför skulle det enskilda företaget välja att göra detta, om ett annat handlingsalternativ hade varit mer lönsamt? Författarens uppfattning är i detta fall ett indirekt stöd för mycket långtgående friktioner och en utbredd lönesättarmakt.

Här borde diskussionen i artikeln ha fördjupats. Författaren tror starkt, men utan belägg, på att en decentraliserad lönebildning utan centralt lönemärke skulle få arbetsmarknaden att fungera som en perfekt marknad, där den enskildes lön helt avspeglar hens produktivitet. Det är osannolikt.¹  Varför har inte löneglidningen tagit fart i takt med utbredningen av lokalt orienterade avtalskategorier har vuxit snabbt? Är det snarare så att allt fler företag har insett att lönen ofta inte är ett tillräckligt effektivt verktyg för att locka till sig och behålla personal? Oavsett vad, vägen framåt bör inte vara att skrota en lönebildningsmodell som kombinerar den centrala nivåns fördelar med den lokala nivåns fördelar.

Om Svenskt Näringsliv vill att deras medlemsföretag, och arbetsmarknaden i sin helhet, ska utvecklas än bättre framöver i termer av sysselsättning och produktivitet, bör de högt och tydligt basunera ut att det centrala lönemärket är ett golv, inte ett tak. Använd den marknadsmekanism som ni tror på och som ni förfogar över.

Avslutning

När det gäller AI och framtidens arbetsmarknad lämnar vi den frågan därhän i den här repliken, men vi noterar att författaren spekulerar för att driva hem sin tes om decentraliserande reformer av lönebildningssystemet. Det kan man så klart göra, men ingen har i dagsläget några svar, inte ens några högst tentativa. Den här bristen på robust analys kännetecknar Ohlsson (2025), även om vi fullt ut delar slutsatsen att mer forskning krävs för att bättre förstå hur svensk arbetsmarknad och lönebildning i praktiken fungerar. Vi föreslår därför att Ekonomisk Debatt ägnar ett temanummer åt AI, lönebildningen och arbetsgivares lönesättarmakt, där vi gärna bidrar med vår kompetens och våra erfarenheter.