Monopson på arbetsmarknaden – en kommentar

I Ekonomisk Debatt nr 5 2024 diskuterar Daniel Lind forskningen om arbetsgivares lönesättningsmakt, s k monopson.¹ Han drar även policyslutsatser från forskningen. Vi delar bedömningen att det finns stöd för att monopson förekommer på svensk arbetsmarknad, men vi menar att fenomenet är mindre relevant för jobb med låga kvalifikationskrav än vad Lind gör gällande.

Vår främsta invändning rör slutsatsen att höga minimilöner är ett sätt att öka sysselsättningen. Lind underlåter märkligt nog att diskutera den forskning om kollektivavtalade minimilöners sysselsättningseffekter som finns för Sverige och de andra nordiska länderna. De empiriska resultaten talar inte för att de höga minimilönerna på vissa avtalsområden haft positiva sysselsättningseffekter utan slutsatsen är snarast den omvända. Det gäller särskilt för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.

Monopson kan något förenklat beskrivas som ett monopol på köparsidan. De flesta tillämpningar av begreppet avser arbetsmarknaden. Monopson uppstår om det finns en dominerande arbetsgivare eller en arbetsgivarkartell som pressar ned lönen under den nivå som ger jämvikt mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft vid perfekt konkurrens.² Följden blir både lägre lön och lägre sysselsättning än vid perfekt konkurrens. En lagstiftad eller avtalad minimilön som höjer lönen kan i ett sådant läge öka sysselsättningen och bidrar då till en mer effektivt fungerande arbetsmarknad. Men om minimilönen höjs över den nivå som skulle gälla vid perfekt konkurrens minskar sysselsättningen. Detta nämner inte Lind. När han förespråkar höga minimilöner bortser han sålunda från en viktig del av monopsonteorin som kan antas vara av särskild betydelse på den svenska arbetsmarknaden, där de avtalade minimilönerna på flera viktiga avtalsområden är betydligt högre än de lagstiftade minimilönerna i andra länder.

Även friktioner och trögrörlighet på arbetsmarknaden kan bidra till arbetsgivares lönesättningsmakt. Det betyder att det tar tid för arbetslösa att hitta lämpliga jobb och för företag att fylla sina vakanser. Men även i dessa modeller blir slutsatsen att den initiala nivån på minimilönen spelar roll för hur sysselsättningen påverkas när minimilönen höjs. Om minimilönen inledningsvis är låg leder en höjning till ökad sysselsättning, medan en höjning innebär lägre sysselsättning om minimilönen ursprungligen är hög.³

Enligt Lind har forskningen om monopson ”ännu inte introducerats för en lite bredare svensk läsekrets intresserad av arbetsmarknadsfrågor och ekonomisk politik” (s X). Det är en sanning med modifikation. I en rapport ursprungligen skriven för dåvarande Landstingsförbundet använde Calmfors och Richardson (2004) monopsonmodellen för att förklara dels en jämförelsevis låg lönenivå för och permanent brist på sjuksköterskor, dels varför dessas relativlöner steg under 1980- och 1990-talen i takt med att antalet vårdaktörer, och därmed konkurrensen om vårdpersonal, ökade. Hypotesen om att monopsonmodellen skulle vara tillämplig just för denna yrkeskategori i Sverige ligger nära till hands eftersom många studier i andra länder funnit att just arbetsmarknaden för sjuksköterskor kännetecknas av monopsoninslag. En orsak är att denna delarbetsmarknad är geografiskt uppsplittrad med ett begränsat utbud av arbetskraft i varje område. Yrket är vidare starkt specialiserat, vilket betyder att arbetskraft inte snabbt kan rekryteras från andra områden och att det kan finnas ett psykologiskt motstånd från etablerade sjuksköterskor att flytta till andra yrkesområden.

Calmfors och Richardson (2004) menade att monopsonmodellen skulle vara tillämplig på arbetsmarknaden för sjuksköterskor trots att offentliga arbetsgivare inte är vinstmaximerande. Man kan tänka sig att röstmaximerande politiker föredrar en situation med lägre löner än under perfekt konkurrens och en permanent brist på olika typer av kvalificerad arbetskraft därför att det bedöms som mer populärt bland väljarna att hålla nere kommunalskatten än att höja den för att den vägen åtgärda bristsituationen. Samtidigt kan relativlönehöjningar för bristyrken i kommuner och regioner ha försvårats av en ideologiskt motiverad ambition på många håll att pressa samman lönestrukturen genom låglönesatsningar (Calmfors m fl 2019).

Arbetsmarknadsekonomiska rådet (2016), Calmfors m fl (2018) och Elert och Seerar Westerberg (2023) är andra exempel på diskussioner om monopsonmodellens tillämplighet i Sverige.

De svenska resultat som tyder på förekomst av monopson och som Lind hänvisar till avser, liksom i Calmfors och Richardson (2004), jobb med relativt höga kvalifikationskrav, som apotekare, barnmorska, grundskollärare och ingenjör eller också bygger de på aggregerade data på branschnivå där effekter för arbetstagare med olika kompetensnivåer inte kan särskiljas. En studie, som Lind också nämner, undersöker dock hur graden av koncentration på arbetsmarknaden påverkar lönen separat för arbetare och tjänstemän (Söderqvist och Eklund 2024). För tjänstemän tycks sambandet vara negativt, vilket stämmer med monopsonteorin. Det gör däremot inte det positiva sambandet för arbetare som går på tvärs mot vad monopsonteorin förutsäger.

Sammantaget indikerar studierna för Sverige att arbetsgivares möjligheter att pressa ned lönen verkar vara ett problem främst på arbetsmarknader med jämförelsevis höga kvalifikationskrav.  Detta är inte förvånande – arbetstagare med specialistkompetens har ofta få alternativa arbetsgivare, medan lågkvalificerad personal i regel har lättare att byta till andra jobb med liknande löneläge. Jobbrörligheten är även betydligt större i den senare gruppen. Det är också främst i lågkvalificerade jobb som minimilöner är relevanta för de faktiska lönerna.⁴ Att, som Lind, åberopa monopsonteorin som stöd för minimilönehöjningar där är inte motiverat utifrån de resultat han själv redovisar.

Egendomligt nog ignorerar Lind här, liksom tidigare (Lind 2022), helt den empiriska forskning som indikerar sysselsättningsförluster av höga minimilöner på de nordiska arbetsmarknaderna. Resultaten från de svenska studierna sammanfattas i Arbetsmarknadsekonomiska rådet (2016) och Calmfors m fl (2018), medan även undersökningar från övriga nordiska länder inkluderas i Ek och Skedinger (2019). Antalet studier är begränsat – tio stycken – men de ger inte stöd för att höga minimilöner ökar sysselsättningen i de jobb med låga kvalifikationskrav som undersöks. Av studierna som diskuteras i Ek och Skedinger (2019) finner sex konsistent negativa effekter på sysselsättningen, en indikerar ingen statistiskt säkerställd effekt och de återstående tre redovisar blandade resultat.

Sammanfattningsvis delar vi Linds uppfattning att monopsonförhållanden kan vara ett problem också på svensk arbetsmarknad. Men vi tror att det framför allt gäller en del förhållandevis kvalificerade jobb i främst offentlig sektor som sjuksköterskor, lärare, poliser och officerare. Vi har svårt att se att monopsonproblem skulle vara ett relevant argument för att ytterligare ökningar av de redan höga minimilönerna för arbetare i hotell- och restaurangbranschen, handeln och kommunerna skulle utgöra en gratislunch utan några negativa effekter på sysselsättningen.