Ökad ojämlikhet trots oförändrad Gini?

“Ökningen i ojämlikhet har debatterats flitigt de senaste åren. Några utredare och debattörer hävdar att ojämlikheten ökat mer i Sverige än i de flesta andra länder (Bengtsson 2020; S O U 2020:46; S O U 2019:65; Suhonen m fl 2021). Andra menar att Sverige fortfarande är ett av världens jämlikaste länder. Waldenström (2020) och Björklund och Waldenström (2022) hävdar att oavsett hur man mäter ojämlikhet är Sverige ett jämlikt land. Jag ser inga skäl för att ar­ gumentera mot Björklund och Walden­ ström: svensk ojämlikhet är fortfarande, i allmänhet, låg. Men samtidigt som jag sympatiserar med deras avsikt att korri­gera ”överdrivna och ibland direkt felak­tiga” påståenden i debatten, tycker jag att de implicit förminskar det grundläg­gande problemet: ojämlikhet kan vara ett problem oavsett om den är större eller mindre än tidigare, eller om den är högre eller lägre än i andra länder. Framför allt finns det skäl att stu­ dera den svenska ojämlikheten närmare och undersöka om det finns aspekter av ojämlikhet som de vanliga mätmetoder­ na är dåliga på att fånga. Ginikoefficien­ tens ökning i Sverige sedan 1980­talet beror främst på förändringar i den översta delen av inkomstfördelningen. Samtidigt har de relativa inkomsterna i segregerade områden fallit kraftigt ‒ för icke­sysselsatta även i absoluta termer ‒ utan att utvecklingen fångas av Ginikoefficienten. Sålunda, kan ojäm­ likheten i Sverige, rent mättekniskt, vara låg trots att ojämlikhetens fördelning är problematisk? Har den en fördelning som riskerar generera större negativa ef­fekter än tidigare? I ett blogginlägg diskuterar Erik Bengtsson detta och konstaterar myck­ et träffande att ”en Ginikoefficient om, till exempel, 0,45 i en tid och en om 0,45 i en annan tid kan betyda olika saker, materialiseras på olika sätt, stå för olika dynamiker”. I denna artikel har jag för avsikt att undersöka detta påstående yt­ terligare och fokusera på inkomstsegre­ gationens utbredning och konsekvenser. Specifikt avser jag diskutera betydelsen av att använda Ginikoefficienten som det främsta verktyget för att mäta ojäm­ likhet. Ojämlikhetens fördelning Vid studier av ojämlikhet används oftast Ginikoefficienten som mäter inkomst­ jämlikhet över hela fördelningen av inkomster. Ju högre värde koefficien­ ten får desto ojämnare är inkomsterna fördelade. Ginikoefficientens högsta möjliga värde är 100 Ginienheter (efter multiplikation med 100). Då får inkom­ sttagaren med de största inkomsterna alla inkomster. Ginikoefficientens läg­ sta möjliga värde är 0, då inkomster­ na för alla inkomsttagare är lika stora. Även om både inkomstförändringar i botten och i toppen av inkomstför­ delningen påverkar måttet får olika typer av förändringar av fördelningen olika genomslag på koefficientens stor­ lek. Ett par enkla exempel illustrerar detta. Antag en befolkning där fem procent av befolkningen har en krona, fem procent har två kronor, osv upp till den översta femprocentsgruppen som har 20 kr. För denna befolkning visas i figur 1 hur Ginikoefficienten påverkas av olika typer av inkomstförändringar. Det kan noteras att denna befolkning har ett värde på 31,7 vilket ungefärligen (Figur 1) motsvarar ojämlikheten i Sverige i dag. Jag valde inte inkomstfördelningen för att representera inkomstojämlikheten i Sverige; snarare förvånades jag av att exemplet inte medförde en betydligt högre Ginikoefficient. De två första staplarna från vänster i figur 1 visar utfallet av inkomst­ förändringar som illustrerar att värdet påverkas av varifrån i fördelningen en överföring sker. Den första stapeln visar resultatet av en överföring av en krona från bottengruppen (gruppen med en krona initialt) till toppgruppen (grup­ pen med 20 kr initialt) och den andra stapeln visar resultatet av en överföring av en krona mellan medelinkomst­ grupperna. En omfördelning mellan ändarna ökar värdet med ca en Ginien­ het eller tre procent. För en omfördeln­ ing mellan medelinkomstgrupperna är koefficientens förändring blygsam. Trots att storleken på omfördelningen räknat i kronor är densamma påverkar inkomstavståndet mellan grupperna förändringen i Ginikoefficientens värde. Detta beror på att ett stort avstånd med­ för att den relativa förändringen blir större. Förflyttar vi på samma sätt en krona från mitten av fördelningen till toppen blir förändringen av värdet min­ dre jämfört med en lika stor överföring mellan medelinkomstgrupperna. Den tredje stapeln visar en förän­ dring där alla i befolkningen får en kro­ na mer. I detta fall minskar ojämlikheten med 2,7 Ginienheter eller ca nio pro­ cent. Detta beror på att det skildrar en situation där de relativa inkomstskill­ naderna minskar; den procentuella ökningen i inkomst är större i botten än i toppen av inkomstförändringen. Den fjärde stapeln visar samma förän­ dring med skillnaden att den lägsta inkomstgruppen inte får en ökning av inkomsten. Även denna förändring in­ nebär en stor minskning i ojämlikhet i befolkningen. Den relativa inkomstför­ bättringen är, trots allt, nästan densam­ ma som för det tidigare exemplet som gav den tredje stapeln. Men det finns en grundläggande skillnad mellan des­ sa båda exempel: För den fjärde stapeln får de sämst ställda det relativt sämre. Här uppvisar Ginikoefficienten en svaghet. Det är inte orimligt att tycka att ojämlikheten borde öka i det sista fallet. Eventuellt kan detta bero på att förändringen bryter mot Rawls teori om rättvisa: när välfärdsförbättringen inte gynnar de sämst ställda är förändringen orättfärdig. Sådana perspektiv speglas inte i Ginikoefficienten. Om vi på ett liknande vis ger alla förutom den lägsta gruppen samma (relativa) tioprocentiga inkomstökning ökar ojämlikheten med endast 0,05 enheter eller 0,2 procent. Detta visas i den femte stapeln. Att bottengruppen halkar efter har ingen noterbar påverkan på ojämlikheten. I det sista fallet (den sjätte stapeln) visas en situation där toppgruppen fördubblar sina inkom­ ster. Detta har en stor påverkan på ojäm­ likheten som ökar med 5,5 enheter eller 17 procent. Exemplen i verkligheten Utifrån dessa exempel vill jag diskutera inkomstförändringar i Sverige under de senaste 30 åren. När vi studerar ojäm­ likhet fokuserar vi oftast på Ginikoeffi­ cienten som visar att Sverige – i stort – är ett jämlikt land. Men då talar vi om ojämlikhet i allmänhet och mis­ sar att det finns fickor i befolkningen som dragit ifrån eller halkat efter på ett dramatiskt sätt. När man studerar förändringar i Ginikoefficienten finner man i enlighet med resonemanget ovan att ökningarna i toppinkomster bidragit till större ojämlikhet. Toppinkomsterna har ökat kraftigt i Sverige och ökningen beror främst på ökade kapitalinkomster. Enligt Waldenström m fl (2018) förk­ larar ökade kapitalinkomster ca hälften av ökningen i ojämlikhet i Sverige (ca fem Ginienheter), dvs ungefär lika my­ cket som när toppgruppen i exemplet fördubblade sina inkomster. En annan orsak till att ojämlikheten ökat är att låginkomsttagare halkar ef­ ter. Exempelvis kan man studera hur Ginikoefficienten förändras av inkom­ stförändringar i våra utanförskapsom­råden. I två studier (Nordin 2021, 2022a) av inkomstutvecklingen i Sveriges invan­ drartäta områden finner jag att de relati­ va inkomsterna fallit kraftigt i dessa om­ råden de senaste 30 åren. Figur 2 visar att för Sveriges mest invandrartäta områden där fem procent av befolkningen bor (streckad linje) har de relativa dispo­ nibla inkomsterna fallit med nästan 30 procent och för 2017 motsvarade de ca 65 procent av rikssnittet. Dessa områden sammanfaller nära med polisens utan­ förskapsområden i Sverige. Söker man sig längst ner i fickan är försämringen ännu större: för icke­ sysselsatta i invandrartäta områden (hel­ dragen linje) motsvarar de disponibla inkomsterna bara 35 procent av rikssnit­ tet. För denna grupp har inkomsterna inte bara fallit i relativa termer, jämfört med perioden före Alliansens valvinst 2006 har inkomsterna även fallit i ab­ soluta termer med 13 procent (punktad linje). Dessa förändringar beror i stor utsträckning på kraftiga sänkningar i bidragssystemen som i sin tur möjlig­ gjorde skattesänkningar för den ar­ betande befolkningen. Bidragssystemen stramades åt redan under 1990­talet men de största förändringarna skedde under perioden 2006–12 (se förändrin­ gen för den icke­sysselsatta befolknin­ gen i figur 2). Jobbskatteavdraget innebar en rela­ tiv nettoinkomstökning som avtar med årslönen. Exempelvis innebar jobbskat­ teavdraget att för en person med en årsinkomst på 100 000 så ökade net­ tolönen med ca åtta procent per år och för en person med en årsinkomst på 500 000 ökade nettoinkomsten med fyra procent (Edmark m fl 2012). Jobbskatteavdraget och försämrade ersättningssystem liknar alltså fallet som illustrerades med den fjärde stapeln i figur 1, där lägre bidrag minskat de ab­ soluta inkomsterna för icke­sysselsatta i invandrartäta områden, samtidigt som jobbskatteavdraget ökat inkomsterna (Figur 2) för sysselsatta. Med andra ord kan en förändring som i detta fall innebära en minskad ojämlikhet på de sämst ställdas bekostnad. De verkliga förändringar­ na är förstås mer komplexa än så men sammantaget finns det litet stöd för att en politik som försämrar för de sämst ställda ökar Ginikoefficienten: politik­ en kan även leda till minskad Ginikoeffi­ cient. Eftersom avståndet i transfere­ ringen också är litet (från bidragstagare till låginkomsttagare), medför det en liten förändring i Ginikoefficienten. Finanspolitiska rådet (2018) fann också att bidrag (både skattepliktiga och icke­skattepliktiga) har en mycket lit­ en påverkan på ojämlikheten mätt som Ginikoefficienten.2 Orsaken till att situationen för de sämst ställda har en liten påverkan på ojämlikheten är främst att de sämst ställda är en liten grupp och att förän­ dringar för dessa har små effekter på ojämlikheten. För att undersöka detta närmre kan vi experimentvis räkna påeffekter av förändrade inkomster i utan­ förskapsområdena, dvs för en relativ liten grupp av befolkningen. Hur hade Ginikoefficienten utvecklats om inte inkomsterna fallit i utanförskapsom­ rådena? Antar man att de disponibla inkomsterna i dessa områden utvecklats enligt rikssnittet (dvs ett antagande om att bidragen förbättrats i enlighet med den generella löneökningstakten i sam­ hället) hade Ginikoefficienten endast varit 0,28 enheter lägre (eller 0,8 pro­ cent lägre). Gapet i disponibel inkomst mellan svenskfödda och utrikes födda är också mycket stort, ca 30 procent, men att ta bort hela den utrikesfödda be­ folkningen i Sverige medför endast att Ginikoefficienten minskar med en en­ het eller tre procent. Ginikoefficienten kompletteras med särskilda mått på förekomsten av fattigdom för att belysa de lägsta inkomsterna. Men inte heller fattigdo­ men påverkas nämnvärt av utvecklin­ gen i utanförskapsområdena. När man exkluderar utanförskapsområdena faller andelen fattiga i samhället med endast 1,1 procentenheter trots att fattigdomen i utanförskapsområdena är 120 procent högre än i övriga samhället. Slutsatsen är att när vi studerar ojämlikheten i riket med våra vanliga ojämlikhetsmått påverkas dessa inte (eller mycket lite) av inkomstutvecklingen i utanförskapsom­ rådena eller hur inkomsterna utvecklas för grupper med låga inkomster. Sammanfattningsvis har inkomst­ förändringar för låginkomsttagare lit­ en påverkan på Ginikoefficienten. Det är inte statistiskt underligt men som vi visar i exemplet ovan går det mot eta­ blerade uppfattningar om rättvisa: när de sämst ställda får det relativt sämre bör detta få en stor påverkan på ojäm­ likheten och inte ‒ som ovan ‒ att det t o m kan minska ojämlikheten. Förändringar i inkomsternas spati­ ala fördelning riskerar även att ge stora negativa samhällseffekter. Problemet är att en rumsligt koncentrerad fattig­ dom sannolikt är ett större problem än en geografiskt spridd fattigdom. Men Ginikoefficienten tar inte sådana hän­ syn. Ginikonceptets relativa perspek­ tiv betonar snarare att ett låginkomst­ hushåll bör uppleva en större fattigdom eller ett större utanförskap om man omges med medel­ och höginkomst­ hushåll än om man omges av andra låginkomsthushåll. Men det finns mycket som talar för att en koncentrerad fattigdom är ett större problem. Den koncentrerade fat­ tigdomen – inkomstsegregation – har sannolikt ett flertal negativa effekter. För barns skolresultat finns det visst stöd för att skolsegregation är negativt (Sacerdote 2014). Vidare finner Chetty m fl (2014) i en mycket uppmärksam­ mad studie att den ekonomiska mo­ biliteten i U S A är mindre i områden med stor boendesegregation och ojäm­ likhet. Men framför allt, och synner­ ligen relevant för den senaste vågen av 78 forum gängkriminalitet i Sverige, finns det ett tydligare samband mellan krimi­ nalitet och segregation (Billings 2012), än mellan kriminalitet och ojämlikhet (Kang 2016). Det är alltså inte skillnad­ er i inkomstojämlikhet i allmänhet som ökar kriminaliteten utan problemet är inkomstsegregation. Ett liknande resul­ tat finner jag när jag studerar Malmös arbetslöshet i en rapport för Malmös tillväxtkommission (Nordin 2022b). Det är inte Malmös höga andel utrikes födda som förklarar Malmös höga ar­ betslöshet, utan arbetslösheten beror främst på Malmös höga andel invan­ drartäta områden, dvs etnisk segrega­ tion. Ett liknande resultat finner Cutler och Glaeser (1997) för afroamerikaner i U S A: afroamerikaner i mer segregerade städer har lägre utbildning och sämre ar­ betsmarknadsutfall än afroamerikaner i mindre segregerade städer. Det finns således många goda skäl för att förbättra inkomsterna i städer­ nas invandrartäta områden och ett av de starkaste skälen är nödvändigheten att komma till rätta med gängkrimi­ naliteten. Även om gängen inte försvin­ ner för att vi exempelvis förbättrar de sociala ersättningarna så minskar det förmodligen inflödet till gängen: om färre ungdomar tvingas att växa upp un­ der mycket knappa förhållande minskar man inkörsporten till kriminalitet. Avslutning Att inkomstförändringar i utanför­ skapsområdena har en liten påverkan på Ginikoefficienten beror på en kombi­ nation av dess sätt att mäta ojämlikhet och att befolkningen i utanförskaps­ områdena är liten på riksnivå. Dock är andelen som bor i dessa invandrartäta områden hög i storstadsområdena (13 procent) och framför allt för Malmö (22 procent). I värsta fall kan de senaste årens förändringar i välfärdssystemet ha minskat ojämlikheten på de sämst ställ­ das bekostnad. Trots att Ginikoefficienten inte är hög utifrån ett internationellt perspek­ tiv kan ojämlikhetens fördelning ha stora negativa konsekvenser på samhäl­ let, speciellt om ojämlikheten kombi­ neras med koncentrerat låga inkomster: inkomstsegregation.”