På engelska förstår jag ungefär
”Det finns en uppsjö av undersökningar som konstaterar att man lär sig mindre på samma tid om man inte får lära sig på sitt modersmål” fastslår Ola Håkansson och Peter Svensson i På engelska förstår jag ungefär – om anglifieringen av svensk högre utbildning (s 177). De redovisar en del av dessa studier, försöker finna förklaringar till att valet av undervisningsspråk allt oftare inte följer de pedagogiska forskningsrönen, diskuterar följderna och föreslår åtgärder.
Om inte heller läraren får använda sitt modersmål ”blir föreläsningen och kontakten med studenterna i många fall torftigare och mer formell… Tråkigare” (s 107). Att kvantifiera effekten av att både läraren och studenterna använder engelska i stället för sitt modersmål är inte så enkelt, och den hänvisning som görs till den tidigare akademiledamoten Kjell Espmark ger snarast ett räkneexempel: Om lärarna får fram 70 procent av vad de vill säga och studenterna tar till sig 70 procent av vad de hör när språket är engelska i stället för svenska så blir det bara 70 procent av 70 procent, dvs 49 procent av lärarens intention som når fram.
Om en mängd forskning visar att undervisningen blir bäst om lärare och studenter får använda sitt gemensamma modersmål så blir frågan hur det kan komma sig att allt mer av universitetens grundläggande utbildning sker på engelska. Beter sig utbildningsanordnarna inte rationellt? Eller – beter de sig rationellt, men med hänsyn även till andra mål än bästa undervisningsresultat?
Kanske är den senare förklaringen starkast, och författarna pekar på några omständigheter som tyder på detta. En är att ”engelskan bidrar med någon form av status på utbildningarna och professionen. ’Jobbet har blivit lite finare’” (s 33).
Ett besläktat mål där engelskinriktningen spelar roll är att bli certifierad av någon eller helst flera av de privata internationella organisationer (EQUIS, AACSB, AMBA etc) som har vuxit fram ur affärsidén att mot saftig betalning låta utbildningsinrättningar – kanske särskilt handelshögskolor – bli prövade mot organisationens kriterier för ”certifiering”. Håkansson och Svensson är skeptiska till detta. ”Det är inte certifieringar och rankningar som ska styra verksamheten, utan det är lärandet som ska styra beslut om hur undervisningen ska gå till och vilken litteratur som ska användas” (s 162).
Effektiviteten i lärandet är det centrala argumentet för svenskan som undervisningsspråk. Men även sådant som studenternas kommande arbete har betydelse. De flesta kommer att arbeta i Sverige, och kanske särskilt samhällsvetarna är därför betjänta av kurslitteratur som utgår från den svenska verkligheten, eller åtminstone gör studenterna förtrogna med denna. Engelskspråkig kurslitteratur gör sällan detta. Amerikansk gör det aldrig.
Håkansson och Svensson tar upp den naturliga oviljan hos de flesta lärare att erkänna att det är mer krävande att undervisa på engelska, sitt andraspråk, än på sitt förstaspråk. Men min erfarenhet är att den som tar upp frågan med kolleger kan få oväntade instämmanden.
Ett dilemma som författarna pekar på utan att visa någon klar lösning är att den internationella rekryteringen av lärare och forskare, ”som är en förutsättning för ett lärosäte som vill skapa en dynamisk intellektuell miljö” (s 159), medför att det rekryteras personer som inte kan svenska. På kort sikt kan dessa inte undervisa på svenskspråkiga kurser, och det finns de som inte besvärar sig med att lära sig språket på flera års sikt heller, om det inte är ett krav. Detta bidrar också till anglifieringstrycket.
Författarna betonar på flera ställen att det är på den grundläggande nivån, dvs upp till kandidatexamen, som de menar att svenskan ska dominera ”ja, vara nästan allenarådande” (s 164). På masternivån och högre ser de engelskan som mer motiverad och ofta nödvändig. Poängen med internationella masterprogram enligt Bolognaprocessens modell är ju just att locka studenter från andra länder, och då blir det oftast praktiskt nödvändigt med engelska.
En del diskussion ägnas åt 2009 års språklag. Den månar om svenska språket och slår i 10 § fast att ”språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska”. (Särskilda regler finns dock för s k nationella minoritetsspråk och annat nordiskt språk.) Det råder uppenbarligen en spänning mellan universitetens internationaliseringssträvanden (eller – ofta i praktiken – amerikaniseringssträvanden) och språklagen. Konflikten löses genom synsättet att inte bara forskning och forskningsförmedling utan även ”undervisning faller utanför språklagens kärnområde, som handlar om mer formella åtgärder” (s 56).
Knepigare blir det med tentamina. ”’Enligt UKÄ:s mening kan ett lärosäte inte slentrianmässigt kräva att svar på prov ska lämnas på andra språk än svenska’”, även om undervisningen skett på engelska (s 58). Man kan tillåta att svar ges på engelska men normalt inte kräva det. När det gäller arbete av mer administrativ karaktär är språkvalet tämligen okomplicerat. Lärosäten som är statliga myndigheter ska använda svenska som huvudspråk. ”Det ska inte krävas engelskkunskaper för att kunna ta del av exempelvis styrelseprotokoll och policydokument” (s 51). Mot detta syndas det.
Med hänsyn till den skarpa kritiken i granskningen av anglifieringsprocessen avslutas boken med tre tämligen modesta förslag, men kanske vore de omvälvande om de togs på allvar. Det första gäller att man ska behandla språkpolitiken och språkvalet som en kärnfråga som har betydelse för kvaliteten på utbildningen och forskningen – och inte bara handlar om att attrahera internationella studenter som betalar programavgifter. Det andra förslaget har berörts ovan och handlar om att på grundläggande nivåer, upp till kandidatexamen, ska svenska vara ”nästan allenarådande”.
Det tredje förslaget ligger lite vid sidan av grundutbildningen och är att ”uppvärdera statusen för forskningspublikationer på svenska” (s 164). Här är väl ett problem, vid t ex bedömningar av de sökande till en tjänst, att det jämfört med situationen för 40–50 år sedan numera är så många som ska bedömas och att de tillsammans har publicerat så mycket, att det blir ogörligt för de sakkunniga att på egen hand värdera alla relevanta publikationer. I stället får de förlita sig på schablonmått som datoriseringen möjliggjort, t ex statusen enligt något beräkningssätt på de tidskrifter där de sökande har publicerat sig, citeringsfrekvens etc. Här har publikationer på ett mindre språk som svenskan av naturliga skäl svårt att hävda sig, oavsett kvaliteten på bidraget. Jag har svårt att se hur man med framgång skulle kunna ”beordra” en höjning av statusen.
Sammanfattningsvis innehåller boken en intressant genomgång av högst relevanta argument. Man kan med författarna tycka att det är ”beklämmande” att språkfrågan, som uppenbarligen är högst relevant för inlärningen, diskuteras så lite. Jag tror man kan peka på minst två skäl. Den lärare som öppet ställde sig tveksam till undervisning på engelska vet att det skulle tolkas som att hen känner sig lite svag i språket, så de flestas stolthet hindrar att frågan tas upp. Och finns det inte en risk att det betraktas som lite nationalistiskt att förorda undervisning på svenska? Sådana tvivel kan effektivt göras irrelevanta med en elegant formulering på modernt språk: ”anglifieringen av högre utbildning är inte evidensbaserad” (s 155).