Svar till Bender – Lind

Först ett tack till German Bender och Daniel Lind (B-L) för kommentarerna på min artikel om svensk lönebildning. Det är ett viktigt område och fler kritiska analyser borde genomföras.

Min artikel syftade till att ifrågasätta om Industriavtalet med märket kommer att vara den bästa framtida löneregimen med ett ökat inslag av artificiell intelligens som omvandlar såväl arbetsorganisation som lönebildning. Jag landade i slutsatsen att en decentraliserad lönebildning bättre kan ta tillvara de fördelar som en AI-ekonomi medför och bemästra de problem som onekligen uppstår. Men innan jag fördjupar mig i det vill jag kommentera några av B–L:s påståenden.

B-L påstår att jag missuppfattat industriavtalets lönepolitiska syfte och samhällsekonomiska ansvar. Jag tror inte det. Jag utgår från den senaste versionen av Industriavtalet från 2016 och citerar i artikeln avtalets centrala utgångspunkter, nämligen:

• att ”det är industrins förutsättningar som är utgångspunkten för förhandlingar och att parterna ska beakta lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft”, samt
• att ”En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad”.

Kausalordningen är enkel. Industrisektorn sätter märket, främst utifrån vad exportindustrin klarar av konkurrensmässigt. Övriga delar av ekonomin får anpassas till det. Dessa strama lönetyglar motiveras av att man vill förhindra kompensationskrav mellan branscher som genererar lönespiraler och inflation. Det är en av flera metoder för att minska löneprisspiraler, vilket jag även påpekar i artikeln.

Ibland tillskriver B-L mig påståenden som inte finns i artikeln. Exempelvis skriver de ”… författarens slutsats (min kurs.) att förhandlingarna om lönemärket kännetecknas av en svag facklig part som har accepterat att lönerna varaktigt ökar långsammare än löneutrymmet”.  Jag skriver: ”Men betyder denna utveckling att industrifacken också delar denna bild? Eller är det så att de centrala industriarbetsgivarna är starkare än industrifacken vid förhand­lingar om storleken på märket?” Mot bakgrund av utvecklingen av de centrala löneökningarna och löneutrymmet tycker jag att det är berättigade frågor, men det är inga påståenden.

B-L menar att industriavtalet explicit utgår från näringslivets lönebetalningsförmåga och inte begränsas till industrins. Det stämmer inte. I industriavtalet nämns inte ordet näringslivet en enda gång, vilket det rimligen borde göra om det är hela näringslivets lönebetalningsförmåga som ligger till grund för märket. Egentligen spelar det ingen större roll för min kritik ifall en centralistisk lönesättning utgår från industrin eller hela näringslivet.

B-L kritiserar min figur 2 som visar att de centrala avtalsmässiga löneökningarna har varit lägre än industrins nominella produktivitetsökning under i stort sett hela perioden 1994 – 2022. De menar att en mer rättvisande bild är att studera arbetskostnadernas andel av näringslivets nominella förädlingsvärde (B-L:s figur 1). Men man förhandlar inte om arbetskostnadsandelar utan om löneökningar i kronor och procent. Arbetskostnadernas andel bestäms primärt av lönesumman per tidsenhet och totala arbetsinsatsen i relation till totala förädlingsvärdet. Det måttet svarar på andra frågor än om industriavtalets märke är samhällsekonomiskt optimalt.

Jag är inte ensam om att ifrågasätta industriavtalets stabiliseringspolitiska effekter. I artikeln nämnde jag Calmfors, Erixon och Gottfries. Internationellt finns ett flertal studier gjorda om centraliserad – decentraliserad lönebildning. (Se bl a. Freeman- Gibbons 1995, McHugh 2002, Davis-Henrekson 2005, Daniels et al. 2006, Dahl et al. 2006, Blanchard et al. 2013, Hirsch et al. 2014, Brandt 2019, Garnero 2021, Bhuller 2022, Kauhanen et al. 2024). Några argument för centraliserad lönebildning redovisas, men de flesta analyser landar i slutsatsen att decentraliserad lönebildning är att föredra. Under de senaste decennierna har dessutom graden av decentralisering av lönebildning ökat i flera europeiska länder, således inte bara i Sverige. (Se bl a Freeman- Gibbons 1995, Pastore-Shorman 2018, Bhuller et al. 2022, Kauhanen et al. 2024). Det finns naturligtvis rationella ekonomiska skäl till denna utveckling.

Ett argument för centraliserad lönebildning som B-L inte nämner är att löneskillnaderna generellt sett blir mindre jämfört med lokal lönebildning. Det har varit och är ett av de främsta skälen för LO:s starka krav på central lönebildning. Om nu B-L, industriavtalets parter och alla andra som är varma förespråkare för centraliserad lönebildning anser att löneutjämning är ett av de främsta målen, säg det då.

När det gäller förklaringar till den höga svenska arbetslösheten skriver B-L att den ”beror på ett ovanligt högt arbetskraftsdeltagande, inte på få sysselsatta.” Det är ett märkligt påstående. I arbetskraften ingår de som arbetar och de aktivt arbetssökande. Övriga i arbetsför ålder befinner sig utanför arbetskraften.  Menar B-L att om sysselsättningen minskar och att dessa lämnar arbetskraften så har vi löst arbetslöshetsproblemen?

Om vi bortser från märkligheter i redovisningen av arbetslösheten, särskilt bland yngre, så grundar sig den svenska arbetslösheten i strukturella problem. Utbud och efterfrågan på de olika delarbetsmarknaderna matchar inte varandra tillräckligt bra. Det råder betydande brister på olika, ofta kvalificerade, arbetsförmågor och överskott på andra lägre kvalificerade. En viktig åtgärd mot detta är utbildning, både företagsutbildning och offentlig utbildning. En annan viktig åtgärd är decentraliserad lönebildning som tar hänsyn till obalanserna på delarbetsmarknaderna.

B-L ifrågasätter att det finns en stark social norm som styr arbetsmarknadsorganisationernas beteende och som innebär att även vid lokala förhandlingar blir märket utgångspunkten för löneutvecklingen. Detta fenomen kan inte ha undgått B-L. Det har i varje fall inte undgått Industrins Ekonomiska Råd, Calmfors och Gottfries. Men något märkligt är att B-L under rubriken Industriavtalet och arbetsmarknaden skriver ”att lönemärket höjer lönesumman i alla (min kurs.) företag oberoende av deras produktivitet.” Den meningen indikerar att B-L är medvetna om att märket påverkar lönebildningen i alla företag. Och det är väl meningen med märket.

B-L gör en ”fultolkning” att jag ”tror starkt” och ”utan belägg” att en decentraliserad lönebildning skulle fungerar som en perfekt marknad. Det tror jag inte alls. Redan på A-nivån i nationalekonomi får studenterna lära sig att perfekt-konkurrens modellen är en analytisk modell för att renodla grundläggande samband och att modellen inte återspeglar verkligheten.

Som jag påpekade i min artikel har även decentraliserad lönebildning nackdelar. En viktig sådan är att arbetsgivarnas lönesättarmakt kan öka och ett antal empiriska studier visar att det förekommer. Därför är det viktigt med starka lokala fack, vilket jag är enig med B-L om. Men jag vill gå längre än B-L. De fackliga organisationerna är till för medlemmarna, inte tvärtom. Därför är det viktigt att medlemmarna får ökat stöd på arbetsplatserna vid lönesättning, arbetsmiljöfrågor, bekämpning av diskriminering, vid olika utbildningsfrågor och vid förändringar av arbetsorganisationen. I och med att AI förändrar villkoren på arbetsplatserna är det viktigt att de lokala fackliga organisationerna aktivt medverkar i förändringsprocessen.

Så till huvudsyftet med min artikel, att blicka framåt mot en ekonomi och arbetsmarknad som präglas av ett betydande inslag av AI. Det finns två områden inom arbetsmarknadsteorin där forskningsbidragen växer snabbt. Det ena är det som sammanfattningsvis kallas ”Assignment theory” och det andra är AI:s påverkan på arbetsmarknaden. Inom Assignment theory analyseras utbud av arbetsförmågor (inte individer) och efterfrågan på desamma för att utföra olika arbetsuppgifter (inte befattningar). En modell som har nått stor framgång är Acemoglu-Autors ”Job-task-model” (2011) där utgångspunkten är de krav på olika arbetsförmågor som utförandet av olika arbetsuppgifter kräver. Denna ansats passar utmärkt för att analysera effekterna av AI på arbetsmarknaden, såväl utbud, efterfrågan som lönebildningen. Däremot tar modellen inte hänsyn till individernas arbetstillfredsställelse som en motivationsfaktor tillsammans med den pekuniära lönen.

B-L avslutar sin artikel med att konstatera att de lämnar frågan om AI och framtidens arbetsmarknad därhän. Det är beklagligt eftersom det var huvudsyftet med min artikel. De motiverar detta med att ingen har några svar på hur AI påverkar arbetsmarknaden, ”inte ens några högst tentativa”.

Jag håller med B-L om att det är svårt att veta vad som händer i framtiden, men att avstå från att försöka analysera effekterna av AI på den framtida arbetsmarknaden är verkligen inte en lämplig strategi. I min artikel redovisade jag några intressanta studier om förväntade effekter av AI på arbetsorganisation och lönebildning, studier som jag tror är underskattningar av AI:s effekter.

Jag vill nämna ytterligare några studier som jag rekommenderar B-L att läsa. ILO: Generative AI and Jobs (2025), ILO: Global Case Studies of Social Dialogue on AI (2025), Handa et al.: Which Economic Tasks are Performed with AI? Evidence from Millions of Claude Conversations (2025), Wernberg: Från IT till AI (2025), Brynjofsson et al.: Generative AI at work (2024), Stanford University: Artificial Intelligence Index Report 2024.

Det visar sig redan nu, och med stor sannolikhet i framtiden, att AI omvandlar arbetsmarknaden.  Arbetsorganisationer förändras, arbetsförmågor substitueras eller kompletteras, nya arbetsuppgifter tillkommer och gamla försvinner. För att Sverige ska kunna ta tillvara på AI-utvecklingens fördelar krävs både en flexibel decentraliserad lönebildning och ett utbildningssystem som svarar upp mot de nya kraven. Det duger inte att blicka bakåt och använda industriavtalet som en ”snuttefilt”.

Sammanfattningsvis anser jag att följande åtgärder måste vidtas på svensk arbetsmarknad för att Sverige på ett framgångsrikt sätt ska kunna möta den framtida AI-ekonomin:

1. De mer centraliserade avtalen enligt Medlingsinstitutets kategorisering övergår successivt till mer decentraliserade avtal. Då får vi en ordnad övergång utan dramatiska förändringar.
2. Den processen måste ske samtidigt som följsamhet mellan olika branschavtal inte får förekomma för att undvika löne-prisspiraler och risk för ökad arbetslöshet.
3. Starkare lokala fack som stödjer medlemmarna i AI-omvandlingen. Denna omvandling medför både för- och nackdelar för de anställda, men på olika sätt och för olika individer. Förändringar i arbetsorganisation, arbetsuppgifter, lönebildning, internutbildning mm ställer därför ökade krav på de lokala fackliga organisationerna för att kunna stödja medlemmarna.

Omfattande utbildningsinsatser från både arbetsgivare och det offentliga utbildningssystemet för att möta de nya kunskapskraven och underlätta omallokering av arbetskraft.