Teori har praktisk betydelse – om entreprenörer i nationalekonomiska modeller

Nationalekonomer konstruerar modeller för att förstå hur ekonomin fungerar och för att bistå med att utvärdera politiska åtgärder. En modell är en förenkling av verkligheten: den väljer ut vissa faktorer och mekanismer och bortser från andra. Det är oundvikligt och i grunden önskvärt, eftersom ingen modell kan fånga allt. Men förenklingarna är inte alltid harmlösa. De bestämmer vilka slutsatser som kan dras, och när modeller används som underlag för politiska beslut får de praktiska konsekvenser. Det man inte modellerar kan man inte uttala sig om, och det man bortser från kan visa sig vara just det som avgör om en politisk åtgärd fungerar som avsett.

I två nya studier (Berggren 2026a, 2026b) undersöker jag vad som händer med policyslutsatser i två inflytelserika klasser av nationalekonomiska modeller när en aktör som ofta saknas i dem, entreprenören, tillåts spela en roll. Resultaten visar att slutsatserna förändras, ibland väsentligt. Bakgrunden utgörs bl a av en kritik som Henrekson m fl (2024) och Henrekson och Johansson (2025) riktat mot den s k neo-schumpeterianska tillväxtteorin, där de visar att entreprenören i regel saknas som beslutsfattande aktör, trots att det var just entreprenören som Joseph Schumpeter betraktade som ekonomins primus motor. Min avsikt är att illustrera varför denna kritik förtjänar uppmärksamhet, genom att visa att teoriernas konstruktion har konsekvenser i praktiken.

Entreprenören i tillväxtteorin

Den moderna tillväxtteorin i schumpeteriansk anda bygger på idén om skapande förstörelse. Nya innovationer tränger undan existerande produkter och tjänster, och det är denna process som driver ekonomisk tillväxt på lång sikt. Den mest inflytelserika formaliseringen är Aghion och Howitts (1992) modell, som beskriver hur forskningsinsatser leder till innovationer som ger temporära monopolvinster tills nästa innovation anländer. I denna modell sker steget från uppfinning till marknadsinnovation mer eller mindre automatiskt. Det finns ingen aktör som fattar ett aktivt beslut om att försöka omsätta en idé i en säljbar produkt eller tjänst, dvs någon som satsar tid, pengar och ansträngning på kommersialisering utan att veta om det kommer att lyckas. Osäkerheten i modellen är dessutom av ett speciellt slag: den modelleras som risk, vilket innebär att sannolikheter för framgång och misslyckande antas vara kända. I verkligheten vet entreprenörer sällan vilka odds de möter.

I Berggren (2026a) utvidgar jag Aghion-Howitt-modellen i två avseenden. Först introducerar jag ett explicit kommersialiseringssteg, där en entreprenör väljer hur intensivt denne ska arbeta för att omvandla en uppfinning till en marknadsinnovation. Entreprenören är den som bär den kvarvarande risken. Om kommersialiseringen lyckas får denne monopolvinster tills nästa innovation tränger undan det som skapades och började säljas. Om den misslyckas har ansträngningen och kostnaderna varit förgäves. Därnäst ersätter jag antagandet om känd risk med s k osäkerhet, som innebär att beslutsfattare inte känner till den sanna sannolikhetsfördelningen för relevanta utfall. De vet alltså vilka utfall som är möjliga, men inte exakt hur sannolika de är. Detta fångar en viktig aspekt av verkligt entreprenörskap. Den som försöker lansera en ny produkt kan ofta inte veta hur stor chansen är att den lyckas på marknaden, eller hur snabbt en konkurrent dyker upp med något bättre.

Dessa två tillägg ändrar modellens funktion. I den ursprungliga modellen bestäms tillväxttakten av hur mycket forskning som bedrivs och hur stora kvalitetsförbättringar varje innovation innebär. I min utvidgade modell tillkommer en avgörande faktor – huruvida uppfinningar faktiskt omvandlas till innovationer. Jag visar också att om man tillåter att entreprenörer skiljer sig åt i hur de bedömer osäkra utsikter, och att flera får pröva att verka innovativt parallellt, förbättras urvalet. Sannolikheten ökar att en lovande uppfinning ”hamnar hos” just den entreprenör som har bäst förutsättningar att föra ut den på marknaden.

Policyimplikationerna skiljer sig märkbart från dem i standardmodellen. I Aghion-Howitt-modellen pekar analysen främst mot breda forskningssubventioner och utformningen av ett adekvat immaterialrättsligt skydd, eftersom det som driver tillväxten är forskningsinsatserna och de innovationer de genererar. I den utvidgade modellen är dessa policyinstrument fortfarande relevanta, men de kompletteras av åtgärder som verkar direkt på kommersialiseringssteget. Exempel är stöd villkorat av uppnådda delmål, snabbare patent- och tillståndsprocesser samt effektiva förlustavdrag och konkursregler som inte straffar misslyckanden alltför hårt. Sådana åtgärder höjer det upplevda värdet av att försöka kommersialisera en uppfinning och kan, genom jämviktseffekter, även stimulera forskningen.

En annan implikation rör faran med politisk-byråkratiska försök att välja ut ”vinnare”, vilket ibland tar formen av industripolitik. Om staten försöker välja ut vilka projekt eller entreprenörer som ska stödjas, begränsas den mångfald av bedömningar och tillvägagångssätt som uppstår vid decentraliserade försök. Modellen visar att parallella entreprenöriella försök med fria inträdes- och uträdesmöjligheter kan ge ett högre förväntat innovationsvärde än centraliserade urval. Det beror på att ingen enskild aktör, inte heller en myndighet, kan veta vilken entreprenör som har bäst förutsättningar under osäkerhet. Detta talar för en experimentellt organiserad ekonomi (Johansson 2000).

Entreprenören i optimal beskattning

En annan klass av modeller som jag undersöker berör optimal beskattning av höga inkomster. En inflytelserik ansats, formaliserad av Støstad och Cowell (2024), modellerar ojämlikhet som en negativ extern effekt, dvs att ojämlikhet i sig medför samhällskostnader utöver fördelningsaspekterna, t ex genom lägre tillit, mer brottslighet eller politisk polarisering. Om ojämlikhet skadar samhället kan omfördelning motiveras inte bara utifrån en preferens för jämlikhet utan som en korrigering av ett marknadsmisslyckande, på samma sätt som en skatt på föroreningar korrigerar miljöskador. I deras modell kan denna ansats motivera mycket höga optimala marginalskatter på toppinkomster. I deras referensskattning stiger den optimala marginalskattesatsen t ex från 63 till 81 procent när ojämlikhetsexternaliteten inkluderas.

Ett problem med denna ansats, som jag visar i Berggren (2026b), är att detta resultat bygger på antaganden som utesluter hur entreprenörer påverkas. Mer specifikt bygger det på ett s k separabilitetsantagande som innebär att ojämlikheten visserligen påverkar välfärden i samhället men inte individernas beteende. I praktiken innebär det att omfördelning kan ge stora välfärdsvinster genom att minska ett ojämlikhetsmått, utan att någon betydande motverkande effekt uppstår.

I min utvidgning introducerar jag en yrkesvalsmarginal i toppen av inkomstfördelningen: möjligheten att välja att bli entreprenör. Individer kan välja mellan att vara löntagare eller att bära en fast kostnad för att starta ett företag, med en skev och osäker avkastning. Om entreprenöriell verksamhet genererar samhällsnytta i form av innovationer och kunskapsspridning, dvs positiva externaliteter, tillkommer en motverkande kraft: en högre marginalskatt på toppinkomster kan minska antalet entreprenörer, den samlade entreprenöriella produktionen och dess positiva spridningseffekter. Välfärdseffekten av att höja den högsta marginalskatten blir då teoretiskt tvetydig. Den beror på balansen mellan vinsten av att minska ojämlikheten och förlusten av att dämpa entreprenöriell aktivitet.

Jag visar att den optimala skattesatsen i toppen beror på hur den högsta marginalskatten påverkar både valet att bli entreprenör och entreprenörernas produktionsbeslut. Om denna effekt är tillräckligt stor kan den motverka eller t o m överväga den välfärdsvinst som följer av lägre ojämlikhet. Slutsatsen är inte att ojämlikhetsexternaliteter saknar relevans, utan att påståenden om att toppmarginalskatten bör vara mycket hög inte är robusta när man tillåter att beskattningen påverkar produktiva beteenden i toppen av inkomstfördelningen.

Jag ger också en konkret policyillustration genom att knyta an till forskning om s k förskottsbeskattning av orealiserade kapitalvinster (Azevedo m fl 2025). En sådan beskattning tvingar grundare av företag som ännu inte sålts eller börsintroducerats att sälja andelar för att betala skatt, vilket späder ut deras ägande. Denna utspädningseffekt kan minska incitamenten att starta och expandera företag. Även här visar sig entreprenörens frånvaro i standardmodellen ha konsekvenser. Ett ojämlikhetsmått som minskar till följd av beskattningen behöver inte vara en tillförlitlig indikation på de totala välfärdseffekterna om den entreprenöriella aktiviteten och dess spridningseffekter samtidigt minskar.

Varför detta är viktigt

Poängen med dessa studier är inte att argumentera för en viss politisk hållning, t ex låga eller höga skatter. Den är att visa att nationalekonomiska modellers konstruktion har praktiska konsekvenser. Vilka aktörer som inkluderas, vilken typ av osäkerhet som antas råda och vilka beteendemässiga reaktioner som tillåts, påverkar vilka politiska rekommendationer modellerna ger. Det är i en mening lätt att konstruera en modell som på ett logiskt sammanhängande sätt visar att en viss politik är önskvärd. Men det är alltid klokt att granska modellens antaganden och fråga sig vad som har uteslutits.

I de modeller jag undersöker har entreprenören, som Schumpeter som sagt betraktade som drivkraften bakom ekonomisk utveckling, uteslutits eller förminskats till en passiv aktör. Som Henrekson m fl (2024) dokumenterar nämner bara ungefär en tredjedel av artiklarna i den neo-schumpeterianska traditionen ens ordet ”entreprenör”, och knappt en procent hänvisar till Schumpeters centrala begrepp ”nya kombinationer”. Henrekson och Johansson (2025) visar att frånvaron av en aktiv, beslutsfattande entreprenör i modellerna leder till ofullständiga policyråd; se även Johansson (2023). Mina studier konkretiserar denna kritik inifrån modellernas värld. När entreprenören ges en roll i modellerna förändras slutsatserna.

Detta är relevant inte bara för nationalekonomer utan även för journalister, tjänstemän, utredare och politiker som tar del av och använder ekonomisk forskning. Det kan vara frestande att anamma en teoretisk slutsats som harmonierar med ens förutfattade eller ideologiska uppfattningar. En modell som visar att höga toppskatter är önskvärda kan verka övertygande för den som redan tror det, precis som en modell som visar motsatsen kan tilltala den som föredrar låga skatter. I båda fallen bör man fråga sig: Vilka antaganden driver resultatet? Vilka aktörer och mekanismer har uteslutits? Skulle slutsatserna hålla om modellen utvidgades? Denna kritik gäller naturligtvis även mina egna försök att modellera skapandeförstörelse och optimal beskattning.

En avslutande reflektion rör innebörden av att ”teori har praktisk betydelse”. I en strikt mening producerar en teoretisk modell inga empiriska fakta, utan den klargör logiska samband mellan antaganden och slutsatser. Men när modeller används för att motivera politiska åtgärder, exempelvis en viss skattesats eller en viss inriktning på innovationspolitiken, blir teorivalet en handling med konsekvenser i den verkliga världen. Att reflektera över hur modeller konstrueras, vilka förenklingarna är och vad de kostar, är därför inte bara en akademisk övning utan en förutsättning för välgrundad politik.

Nationalekonomins styrka ligger i dess förmåga att tänka systematiskt om komplexa frågor. Men just denna styrka kräver vaksamhet, ty stringensen kan ge ett sken av säkerhet som döljer att resultaten vilar på val som kunde ha gjorts annorlunda. De modeller jag har diskuterat illustrerar detta väl. Aghion-Howitt-modellen visar t ex att laissez faire kan ge såväl för hög som för låg tillväxttakt beroende på styrkan hos motstridiga externaliteter — en fråga som ytterst är empirisk. På samma sätt levererar den optimala skatteanalysen en formel vars policyinnehåll helt bestäms av elasticiteter som måste skattas. Teorin identifierar vad vi behöver veta; den säger oss inte vad svaret är. Det är i detta samspel mellan teoretisk struktur och empirisk identifikation som välgrundad politik kan ta form.