Utveckling av ekonomiskt bistånd och fattigdomens utbredning – pekar tidserierna åt samma håll?

Det finns en flerhundraårig tradition i Sverige att lokalstaten bistår hushåll som har det ekonomiskt svårt. Den första rikstäckande lagstiftningen som hade fattigvård i sitt namn antogs 1847. Länge var det främst äldre personer som mottog sådant understöd. Men efter att den globala depressionen nådde Sverige i början av 1930-talet kom även hushåll med arbetslösa medlemmar att motta fattigvårdsunderstöd. Under många år därefter kom den andel av landets befolkning som mottog fattigvård, eller dess efterföljare, att utvecklas i samklang med arbetslöshetens storlek. En annan historisk process var att när folkpensionens köpkraft höjdes innebar detta att allt färre äldre mottog fattigvårdsunderstöd eller dess efterföljare (Gustafsson 1984).

Över åren har den lagstiftning som reglerar fattigvårdsstödet och dess efterföljare förändrats upprepade gånger. Till exempel avlöstes år 1957 fattigvårdsunderstödet av ”socialhjälpen”. I samklang med detta kom beteckningen ”fattig” att försvinna i dagligt tal för personer och hushåll som i Sverige mottog det behovsprövade stödet. En annan förändring trädde i kraft år 1982.¹ Då integrerades stödet i den nya socialtjänstlagen och namnet ändrades till ”socialbidrag”. I nu gällande lagtext heter transfereringen ”Ekonomiskt bistånd” vilken enligt lagtexten har två delar: ”Försörjningsstöd” och ”Livsföringen i övrigt”.²

Den lagstiftning som reglerar ekonomiskt bistånd är under omstöpning. År 2017 utsåg den dåvarande regeringen Margareta Winberg till särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av socialtjänstlagen och några av socialtjänstens uppgifter. Detta resulterade i ett slutbetänkande, SOU 2020:47. Som är väl bekant har därefter ett regeringsskifte ägt rum. Ganska nyligen offentliggjordes ett förslag att ändra regelverket varigenom ett tillägg om aktivitetsplikt föreslås bli infört i socialtjänstlagen, se Ds 2024:29 (Socialdepartementet 2024). Denna innebär att kommunerna bli skyldiga att kräva deltagande i aktiviteter av den vuxne som mottar ekonomiskt bistånd sedan minst två månader.³ En annan, aktuell, utredning som berör vad som behandlas i denna artikel är utredningen om drivkrafter och möjligheter i försörjningsstödet.⁴ Därtill kan läggas de många förändringsförslag som presenteras i SOU 2025:15.

Enligt nuvarande regelverk ska socialtjänstens verksamhet utformas så att hushållen blir självförsörjande. Men i väntan på att detta sker har socialtjänsten även, och efter individuell behovsprövning, att tillgodose den sökandes nödvändiga utgifter. Stödet beräknas och betalas i regel för en eller några månader av ett år. Sådana beslut grundas på vägledande normer vilka används vid handläggningen av en ansökan.

Länge beslutade varje primärkommun vilka normer som skulle tillämpas inom sitt område. Rapportering visade att dessa normbelopp varierade kraftigt mellan kommunerna, något som kunde ifrågasättas.⁵ En process mot för riket enhetliga normer påbörjades och regelverket ändrades. Från och med år 1998 beslutar regeringen om vilka lägsta normer som ska gälla i rikets alla kommuner och dessa är sedan 2009 knutna till prisbasbeloppet.⁶

Under år 2025 är den rikstäckande normen 5 180 kr per månad för en ensamstående vuxen och 8 450 kr för två vuxna vilka bor tillsammans. Om aktuellt läggs därtill belopp för varje hemmavarande barn med ett belopp avhängigt varje barns ålder. Ett, ofta förenklat, sätt att betrakta bidragsbeslutandet är följande: När en ansökan om bistånd lämnas till socialtjänsten jämförs hushållets alla inkomster (beräknade före ekonomiskt bistånd) med vad som anges av den aktuella normen. Utanför normen ligger främst den sökandes bostadskostnader vars rimlighet kan prövas. Skulle ett hushåll bedömas vara berättigat beräknas bidraget som skillnaden mellan dess sammanlagda inkomster (före hänsyn till ekonomiskt bistånd) och summan av normen och bostadskostnader (samt i förekommande fall andra utgiftsbehov som prövas för det aktuella hushållet).⁷ Den sökande som inte är nöjd med socialnämndens beslut kan överklaga detta till domstol. Det är ovanligt att ett överklagande leder till ett väsentligt förändrat beslut.

För att sammanfatta: Normerna för ekonomiskt bistånd är ett centralt verktyg för beslut som äger rum i alla rikets kommuner. För att motta ekonomiskt bistånd är det inte tillräckligt att hushållets månadsinkomst är lägre än vad som anges av normen. En ansökan krävs.⁸ Dessutom krävs att ett sökande hushålls försörjningsbehov inte kan fyllas på annat sätt. Innebörden av det senare är att som regel krävs att någon medlem i hushållet aktivt söker förvärvsarbete. Huvudregeln är att om hushållet äger besparingar ska dessa först användas innan bistånd kan beviljas.

1. Bidragstagandets omfattning

Hur många och vem mottar ekonomiskt bistånd? Socialstyrelsen ansvarar för en fyllig statistikuppföljning. Denna visar t ex hur stor andel av varje kommuns befolkning som lever i ett hushåll vilket någon gång under ett år har mottagit ekonomiskt bistånd. Variationen mellan rikets kommuner är betydande: Siffror för 2022 visat att andelen understödda av befolkningen i kommunen varierade från nio procent (i Filipstad) och åtta procent (i Söderhamn) till som lägst högst en procent av befolkningen i flera kommuner (Arjeplog, Lidingö, Olofström, Solna, Trosa, Täby och Vellinge). Inom befolkningsmässigt stora kommuner finns betydande variation mellan olika stadsdelar. Till exempel anger siffror för Stockholm att bland barn som bodde i stadsdelarna Rinkeby eller Tensta levde nio procent i en familj som mottog ekonomiskt bistånd år 2023. Detta kan jämföras med att motsvarande tal var 0,1 procent eller ännu lägre i t ex stadsdelarna Stora Essingen, Hedvig Eleonora samt Reimersholme och Långholmen.⁹

Figur 1 Andelen mottagare av ekonomiskt bistånd och dess föregångare av Sveriges befolkning åren 1990 – 2023, Procent

Källa: Socialstyrelsen.

Figur 1 visar för perioden 1990 till 2023 hur stor andel av rikets befolkning som levde i ett hushåll vilket någon gång under året mottagit ekonomiskt bistånd. Biståndstagarnas andel av befolkningen ökade i början av denna period så att mottagarnas andel av befolkningen steg t o m år 1996.¹⁰ Ökningen sammanfaller alltså med den svenska ekonomins kraftiga nedgång som ledde till minskad BNP och omfattande öppen arbetslöshet.¹¹ Men därefter har biståndstagarna kommit att utgöra en allt mindre andel av landets befolkning. År 2023 levde 2,5 procent av landets befolkning i ett hushåll vilket någon gång under året mottog ekonomiskt bistånd, en historiskt sett mycket låg andel av Sveriges befolkning.

2. Fattigdomen

Länge användes i Sverige statistik om andelen fattigdomsunderstödda och dess efterföljare som en övergripande fattigdomsindikator, se t ex Korpi (1971). Men i England hade en annan tradition etablerats. Denna kan föras tillbaka på de studier av fattigdomen i staden York som Sebohm Rowntree initierade och ansvarade för angående åren 1899, 1935 och 1950 (Rowntree 1901, 1941; Rowntree och Lavers 1951). I dessa dokumenterades även i vilka befolkningsgrupper fattigdomen var mest utbredd.

Här är inte platsen att redogöra för hur denna tradition har utvecklats varken i Storbritannien eller i länder utanför den Europeiska unionen. Fokus är här på den information om ”fattigdom” som tas fram för Sverige i egenskapen av att vårt land sedan 1995 är medlem av den Europeiska unionen. Vid den tidpunkten fanns nästan inget tidigare försök att mäta den svenska fattigdomen utifrån information om hushållens inkomster. En central egenskap för EU:s statistik om fattigdomen i dess medlemsländer är en hög grad av jämförbarhet mellan medlemsländerna.¹²

Figur 2 Den relativa fattigdomens utveckling i Sverige åren 1975 – 2022

Källa: Statistiska Centralbyrån

En central, om inte den enda, indikator angående ”fattigdomens” omfattning i EU:s medlemsländer anger hur stor andel av dess befolkning som under ett år lever i ett hushåll med låg inkomst. Med ”låg inkomst” menas ofta att denna är lägre än 60 procent av landets median såsom denna uppmäts under samma år.¹³ Sådana skattningar av fattigdomens omfattning i vart och ett av EU:s medlemsländer grundas på beräkningar. I dessa tas hänsyn till att hushållen kan ha olika sammansättning. För att sammanfatta: Ett vitt spritt mått på fattigdomens omfattning i vart och ett EU-land tas fram genom att för varje hushåll, ofta ingående i ett statistiskt urval, jämföra hushållets jämförbara inkomster med 60 procent av den median som beräknats från samma underlag. Utvecklingen av den svenska fattigdomen begreppsbildad på detta sätt visas i figur 2.¹⁴

Flera kommentarer kan göras om detta sätt att kvantifiera fattigdomens utbredning. Det nog viktigaste argumentet för att allmänt tillmäta sådana tal intresse är att dessa är det vidast spridda sättet att mäta ”fattigdom” i länder vilka är medlemmar av den Europeiska unionen. Sådana skattningar genomförs genom att, för i regel ett urval av den studerade befolkningen, göra beräkningar. I dessa sätts varje hushålls inkomster, vilka justerats för hushållets sammansättning, i förhållande till en andel av en uppmätt median. Den senare uppmäts för det land i vilket hushållet lever. Därigenom är omfattningen av ”fattigdomen” i ett land avhängig landets allmänna inkomstnivå uppmätt under samma period. Härav följer att då inkomsterna i ett EU-land stiger höjs köpkraften för den inkomst som motsvarar fattigdomsstrecket.

Men motsatsen gäller även. I situationer av att hushållens genomsnittliga köpkraft faller i ett land kan det beskrivna förfarandet ifrågasättas. Detta eftersom den köpkraft som representeras av fattigdomsstrecket har sjunkit. Från andra sammanhang är känt att hushållen typiskt sett grundar sina bedömningar och beslut utifrån vilken inkomst som dessa har haft under en period som är längre än ett år. Men är denna invändning betydelsefull?

Historiskt sett har den svenska befolkningens realinkomster oftast ökat från ett år till nästa. Dock finns undantag. Ser vi till de senare decennierna är det tydligaste exemplet den djupa lågkonjunktur som drabbade landets hushåll under stora delar av 1990-talet. Ett annat exempel är att, när detta skrivs, har den genomsnittliga hushållsinkomsten i Sverige fallit. Nedgången startade år 2022 med att den genomsnittliga hushållsinkomsten var tre procent lägre än året innan. Framtiden får visa när hushållens genomsnittliga realinkomst återkommit till den nivå som uppmättes för 2021.

Men trots existensen av några episoder då de genomsnittliga realinkomsterna sjunkit under de senaste decennierna finns för Sverige en mycket tydlig ökningstrend. Till exempel var medelinkomsten/medianinkomsten för hushållens disponibla inkomster i Sverige år 2021 faktiskt 27 procent/19 procent högre (i konstanta priser) än vad som uppmättes för år 2011.¹⁵

Vad kan sägas om den svenska fattigdomen i ett europeiskt perspektiv? Uppgifter från den Europeiska unionens statistikmyndighet (Eurostat) visar att i dag hör Sverige till medlemsländer med liten, men inte unikt liten, ekonomisk fattigdom. Gustafsson och Jansson (2010) har undersökt den historiska bakgrunden härtill med hjälp av mikrodata för Göteborg vilka för senare år länkades till rikstäckande data. Resultaten angav två episoder med minskad fattigdom (när denna begreppsbildas som relativ).

Den första episoden inträffade mellan åren 1925 och 1947. Då sjönk arbetslösheten samtidigt som löneskillnaderna minskade. Den andra episoden inträffade mellan åren 1958 och 1983 och var ett resultat av samverkande processer: Löneskillnaderna minskade och välfärdsstaten byggdes ut. Det senare inträffade samtidigt som offentligt finansierad barnomsorg expanderade och särbeskattning av makars inkomster infördes. Kombinationen av dessa två förändringar bidrog till en kraftig expansion av gifta kvinnors arbetsmarknadsdeltagande. Det var under 1980-talet som Sverige fick rykte av att ha, en jämfört med många andra rika länder, liten relativ fattigdom.

Men i dag avviker Sverige vad gäller fattigdom ofördelaktigt från många andra EU länder på ett annat sätt. I få andra rika länder är skillnaden i fattigdomstal mellan utrikes respektive infödda personer lika stor. Siffror visar även att bland kategorin utrikes födda personer finns en högst betydande variation. Invandrare som nyligen anlänt till Sverige har höga fattigdomstal, sådana som bott länge i vårt land har betydligt lägre fattigdomstal. Personer med ursprung från länder med en hög BNP per capita har en lägre andel fattiga än sådana som är födda i länder med en låg BNP per capita.¹⁶

Relaterat till dessa iakttagelser har forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) visat att andelen personer som invandrat till Sverige kan sammanfattas med orden att ”kontaktnät och utbildning är viktigt, att det är bra att bo nära arbetsmarknader med behov av arbetskraft, samt att det spelar roll hur gammal individen var vid invandringen och vilken region man invandrat från” (IFAU 2022). Till detta kan läggas att även hur många resurser arbetsförmedlingen har, samt hur dessa använts, kan påverka hur snabbt en nyanländ arbetssökande kommer i arbete.¹⁷

3. Varför har tidserierna som mäter socialbidragstagande och fattigdom utvecklats olika?

Vi ställer nu frågan: Varför har utvecklingen i Sverige varit så olika enligt de tidserier som presenteras i figur 1 och 2? Andelen fattiga av den svenska befolkningen minskade svagt från 1990 till 2006. Men därefter följde ett mycket tydligt språng uppåt vilket varade till år 2012 och efterföljdes av obetydliga årliga förändringar.¹⁸ Men för den period som visas i figur 1 har andelen mottagare av ekonomiskt bistånd av befolkning minskat tydligt.¹⁹ Vi kommer att diskutera tre skäl till att dessa två tidserier har utvecklats olika. Dessa skäl behöver inte vara varandra ömsesidigt uteslutande.

Ett betydelsefullt faktum är att de normer som används vid beviljande av ekonomiskt bistånd inte har följt hushållsinkomsternas utveckling. För att ta ett exempel som illustrerar detta: Mellan åren 2011 och 2021 ökade konsumentpriserna med 10,4 procent och normbeloppen för ekonomiskt bistånd (beräknade för en ensamstående vuxen) med 11,8 procent. Normerna har alltså inneburit en i praktiken oförändrad köpkraft. Men under samma period ökade hushållens disponibla inkomster (beräknat i fast penningvärde) med 19 procent beräknat för medianen och 27 procent för medelvärdet. Det innebär att medan inkomsterna för mottagare av ekonomiskt bistånd i praktiken var identiska under ett decennium hade klyftan till majoritetsbefolkningens inkomster vidgats.

Varför har normbeloppen inte följt med den allmänna inkomstutvecklingen? En, troligen avgörande, förklaring är att tidigare beslutades normerna decentraliserat, men sedan en tid bestäms dessa centralt. Eller annorlunda uttryckt: Kommunernas beslutsfattande angående normer tog antagligen hänsyn till hur inkomsterna bland dess invånare hade utvecklats. Något motsvarande har uppenbarligen inte spelat en avgörande roll för regeringens beslut om normerna. Detta trots att flertalet hushåll i Sverige har kunnat öka sin privata konsumtion.

Välkänt är att hur ”fattigdom” definieras är kritiskt för hur fattigdomens omfattning uppfattas. Sant är att gränsen mellan ”fattiga” och ”icke fattiga” (Poverty line eller ”fattigdomsstrecket”) kan göras så denna ska representera samma köpkraft år efter år. Ett tydligt exempel härpå är det fattigdomsstreck som tillämpas för officiell statistik i USA. Där proklamerade president Johnson år 1963 att landet gjort en utfästelse om att i framtiden skulle landets fattigdom försvinna.²⁰ Ett annat liknande exempel kan hämtas från folkrepubliken Kina. Där proklamerades vid kommunistpartiets 18:e konferens 2012 att landets snabba ekonomiska tillväxt skulle leda till att landsbygdens extrema fattigdom skulle komma att bli utrotad vid slutet av år 2020. Enligt officiella dokument har detta mål uppnåtts.²¹

Men i litteraturen finns många illustrationer av att om den allmänna inkomstutvecklingen är positiv höjs även vad som allmänt anses vara nödvändiga utgifter för ett hushåll. Den köpkraft som fattigdomsstrecket representerar bör, enligt sådant synsätt, därför på något sätt, länkas till hur den allmänna inkomstnivån förändras. Redan i sin andra studie av fattigdomen i staden York 1935 gjorde Rowntree detta (Rowntree 1941). Resultat från många empiriska studier, där allmänheten tillfrågas om vilket belopp som enligt dem är nödvändigt för det egna hushållet, pekar i samma riktning. Från denna typ av svar kan ett fattigdomsstreck härledas, se t ex Hagenaars (1986). Även, och inte minst: Egenskapen att fattigdomsstreckets köpkraft är länkat till den allmänna inkomstnivån i det land hushållet lever är central för hur ”fattigdom” begreppsbildas inom den Europeiska unionen.

En andra förklaring till att tidserierna för fattigdom och mottagare av ekonomiskt bistånd divergerar är att det faktiska beslutsfattandet vid socialkontoren i Sverige har kommit att bli mer restriktivt, även i förhållande till de normer som existerar. Stöd för ett sådant påstående finns i resultat från upprepade studier i vilka socialarbetare som är involverade i beslut om ekonomiskt bistånd har tillfrågats. I dessa studier har forskare ställt frågor om hur en ansökan om ekonomiskt bistånd från ett tänkt hushåll skulle ha behandlats. Respondenterna har tillfrågats såväl om en ansökan skulle ha beviljats, som om så varit fallet, hur stort det beviljade beloppet skulle ha varit.

Resultat från den första av sådana studier genomförda i Stockholm, Göteborg och Malmö för 1989 och 1990 visade en stor variation mellan olika handläggare angående samma hypotetiska beslut om ansökan (Gustafsson m fl 1993). När en liknande studie genomfördes för åren 2003 och 2004 var ett huvudresultat att beslutsfattandet vid socialkontoren blivit mer restriktivt (Stranz 2007). Detta innebär alltså att några tänkta hushåll med given realinkomst (före bistånd) som år 1989/1990 skulle ha beviljats bistånd inte hade erhållit bistånd om ansökan gjorts 2003/2004. En tredje liknande studie genomfördes under år 2018 (Bergmark och Stranz 2023). Dess resultat visade att trots en allmän inkomstökning i Sverige var de tänkta biståndsbesluten liknande sådana som skulle ha fattats vid den närmast tidigare undersökningen.

Ett tredje skäl till att tidserierna för fattigdom och ekonomiskt bistånd i Sverige har utvecklats olika tar utgångspunkt i de betydande förändringar som ägt rum med avseende på befolkningens ursprung. Välkänt är att en allt större andel av vårt lands befolkning är född i länder med medel- eller låg inkomstnivå eller har föräldrar som är födda i sådana länder. Även välkänt är att många vuxna med en bakgrund i dessa länder möter stora svårigheter att försörja sig genom eget förvärvsarbete och är hänvisade till ekonomiskt bistånd för sin försörjning. Den officiella statistiken visar på en mycket tydlig förändring med avseende på vilket ursprung som mottagare av ekonomiskt bistånd har. Under långa tider, och fram t o m 1990-talet, var en majoritet av biståndsmottagarna födda i Sverige, men numera är en majoritet födda utomlands.

4. En ny Sverigespecifik indikator

Tidserier som visar omfattningen av motsvarigheten till ekonomiskt bistånd respektive fattigdomens omfattning finns för många länder. I Sverige finns en lång tradition att följa befolkningens tillstånd med hjälp av Levnadsnivåundersökningar vid Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet och vid Statistiska centralbyrån (SCB). Till dessa kan läggas ett nytt önskemål vilket kommer att kommenteras här.

Det nya initiativet kommer från den nuvarande regeringen. Denna har givit Statistiska centralbyrån i uppdrag att mäta hur stor del av Sveriges befolkning som är ”självförsörjande” (Sveriges regering 2024). Detta uppdrag syftar till att skapa bättre beslutsunderlag för att bekämpa vad som benämns ”utanförskap”. Måttet ska användas som ett komplement till dagens sysselsättningsmått och följas över tid. Det ska visa den andel personer i förvärvsaktiv ålder (20–64 år) som under ett år har egen försörjning. Som självförsörjningsgrundande inkomst räknas personens bruttolön, inkomst av aktiv näringsverksamhet, inkomst från kapital och vissa arbetsrelaterade transfereringar.

En första kommentar till uppdraget är att en sådan ny statistik kommer att vara individbaserad. Detta till skillnad från statistiska uppgifter om ekonomiskt bistånd respektive fattigdom vilka båda grundas på situationen för hushåll/familjeenheter. Denna skillnad är viktig. Till personer vilka inte räknas som ”självförsörjda” kommer att föras ett antal vuxna som lever i ett hushåll där maken/makan respektive samboende vuxen är huvud- eller ensamförsörjare. En ny statistikserie kommer, om den införs, att utgå från den i Sverige numera helt dominerande tvåförsörjarnormen. Men i många andra europeiska länder är en sådan norm inte lika utbredd. Det är därför knappast troligt att många andra nationella statistiska myndigheter inom den Europeiska unionen inom en snar framtid kommer att publicera uppgifter motsvarande sådana som nu efterfrågas för Sverige.

En andra kommentar till uppdraget är att det blir viktigt att precisera vilka åldrar den nya statistiken ska avse. Det kan diskuteras om den lägre gränsen vid 20 år är den för ändamålet bästa. Detta eftersom många fortfarande studerar vid en så låg ålder. Även gränsen vid 64 år kan ifrågasättas då förhållandevis många personer har slutat att förvärvsarbeta men är försörjda genom andra arrangemang.

En tredje kommentar är svårigheter att lägga fast vad som menas med ”låg årsinkomst”. Särskild uppmärksamhet bör på riktas om hur definitionen av ”låg inkomst” kan komma att förändras från ett år till nästa. Ett alternativ är att en sådan gräns låses fast vid ett värde och därefter uppdateras enbart utifrån hur konsumentpriserna har utvecklats. Om arbetsinkomsterna fortsätter att i framtiden tendera att stiga följer att en sådan ny statistikserie mycket troligen kommer att ange att en allt större andel av befolkningen är självförsörjande. Ett annat alternativ är att en ny serie ska ange hur stor andel av personerna i de yrkesaktiva åldrarna som har arbetsinkomster vilka är lägre än en andel av samma års medel- eller medianvärde. I sådant fall kan utvecklingen bli annorlunda. En sådan indikator blir ett, av flera, mått på hur ojämna arbetsinkomsterna (som här är vitt definierade) är.

5. Slutkommentarer

I denna artikel har vi diskuterat offentlig statistik som beskriver storleken av stora försörjningsproblem i Sverige. Vi har visat på att dessa två tidserier pekar åt helt olika håll när det gäller tillståndet i landet. Om fattigdomens omfattning bedöms på sätt som ofta kommit till användning inom den Europeiska unionen har denna inte minskat under den period som här betraktas utan snarare ökat, även om ökningen har avstannat sedan några år. Men under samma period har den andel av Sveriges befolkning som mottar försörjningsstöd klart minskat. Vi har försökt kasta ljus över varför dessa två tidserier visar så olika utvecklingar. Artikeln har även presenterat önskemål att ta fram en ny relaterad statistik för Sverige.

Vi har diskuterat flera skäl till att tidserierna som anger det ekonomiska biståndets andel av befolkningen respektive fattigdomens utbredning divergerar. Ett handlar om vilka normer som tillämpas när beslut om försörjningsstöd fattas. Tidigare tog varje kommun beslut om vilken norm som skulle användas för biståndssökande inom sin kommun. Numera tas motsvarande beslut av Sveriges regering. Att denna förändring inneburit en harmonisering över landet angående det sista försörjningsskyddsnätet kan knappast värderas annat än positivt. Men, förändringen har högst troligen även bidragit till att normernas köpkraft frikopplats från den allmänna inkomstutvecklingen.

Är det förvånande att utvecklingen av det ekonomiska biståndets normer inte är länkad till hur den allmänna inkomstnivån i Sverige förändrats under den period som här studerats? Kanske inte. Från publicerad statistik är känt att under samma period har hushållsinkomsterna i Sverige kommit att bli mer ojämnt fördelade.[22] Detta faktum, liksom att många socialförsäkringsförmåner inte följt med löneutvecklingen (se t ex Inspektionen för socialförsäkringen 2022) indikerar att strävanden mot en jämn inkomstfördelning blivit mindre betydelsefulla vid politiska beslutsfattande.

Sverige har under flera generationer upplevt en långsiktigt positiv ekonomisk tillväxt. Detta har gällt trots existensen av några episoder med årliga sänkningar av de genomsnittliga realinkomsterna. Mot denna bakgrund går det att argumentera för att den köpkraft som det ekonomiska biståndets normer har borde kunna justeras uppåt. Om så inte sker kommer den köpkraft som mottagare av ekonomiskt bistånd har att i framtiden alltmer avlägsnas från majoritetsbefolkningens inkomstnivå.

Intressant är att en sådan justering uppåt har ägt rum när det gäller en med det ekonomiska biståndet snarlik transferering. Detta gäller ”äldreförsörjningsstödet” vilket administreras av Försäkringskassorna, inte kommunerna. Målgruppen för denna överföring är den snabbt växande kategorin personer som uppnått pensionsålder men som har låg eller ingen pension. Kategorin består främst av utrikes födda personer med en kort eller ingen arbetsmarknadskarriär i Sverige. Jönsson m fl (2024) visar att sedan äldreförsörjningsstödet avknoppades från socialbidraget år 2003 har dess köpkraft höjts, inte legat stilla.

Men den mekanism som just diskuterats behöver inte vara den enda av nutidshistorisk betydelse. Ett minskat försörjningsstödstagande kan även föras tillbaka på att beslutsfattandet vid socialkontoren, givet normernas storlek, har kommit att bli mer restriktivt. Därtill kommer att en högst betydande förändring ägt rum med avseende på varifrån mottagarna till ekonomiskt bistånd härstammar. Till skillnad från tidigare är numera en majoritet av medlemmarna i de hushåll som mottar ekonomiskt bistånd födda i andra länder än Sverige, endast en minoritet är nuförtiden födda i Sverige.

Det kan spekuleras om denna förändring av försörjningsstödsmottagarnas härkomst har lett till en minskad legitimitet för ekonomiskt bistånd. En annan, relaterad, undran är: Har det faktum att huvuddelen av mottagarna numera har fötts utomlands bidragit till att Sveriges invandringspolitik förändrats i mer restriktiv riktning? Obestridligt är att, till skillnad från tidigare, har en mindre andel av personer födda i Sverige av föräldrar som även dessa är födda i Sverige en egen aktuell erfarenhet av att motta ekonomiskt bistånd.

Till sist: Det kan finnas en generell lärdom från vad som diskuterats i denna artikel: Det är svårt att med en enda sifferserie spegla omfattningen av hur allvarliga försörjningssvårigheter i befolkning har utvecklats. Önskvärt vore om i det offentliga samtalet fanns plats för att föra fram flera statistiska indikatorer. Mot detta står svårigheter att finna utrymme för flera sådana indikatorer. Det krävs alltså en god avvägning mellan antalet indikatorer som kommuniceras till allmänhet inklusive dess valda politiker och indikatorernas informationsinnehåll.