Ekonomporträttet: Lennart Jörberg

Gustav Lennart Jörberg (1927–97) föddes i Varberg. Han tog studentexamen på Malmö latinskola, började studera vid Lunds universitet 1948, tog kandidatexamen 1951 och avlade 1956 fil. lic-examen med en avhandling om svenskt företagande under det industriella genombrottet 1870–85.¹ En omarbetad och uppdaterad version publicerades långt senare (Jörberg 1988). Han arbetade en tid som lärare vid Högre allmänna läroverket i Helsingborg. Läsåret 1957–58 studerade han vid Harvard och University of California, Berkeley, finansierad med ett Rockefeller-stipendium. Han disputerade ett par år senare på doktorsavhandlingen Growth and Fluctuations of Swedish Industry 1869–1912 (1961) och blev omgående docent. Han var gästprofessor vid Christian-Albrechts-Universität i Kiel en termin 1964 och vid University of California, Berkeley, läsåret 1965–66.

Efter att Jörbergs storverk A History of Prices in Sweden 1732–1914 (1972b) publicerats utnämndes han 1 juli 1973 till professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet som efterträdare till Ekonomisk-historiska institutionens grundare Oscar Bjurling. Han var i många år institutionens prefekt och ”starke man”, åren 1977–80 dekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten och var även påtänkt som rektor vid Lunds universitet. Han invaldes 1982 i Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) tionde (sedermera nionde) klass ”Ekonomiska, statistiska och sociala vetenskaper” och var adjungerad till dess priskommitté när Douglass North och Robert Fogel 1993 tilldelades Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.

1. Kontaktnätet

Lennart Jörberg hade ett stort kontaktnät av ekonomer och ekonomihistoriker i Norden, Europa och USA, vilket framgår inte minst av hans korrespondens (samlad i åtta pärmar för åren 1965–89). De amerikaner Jörberg hade mest kontakt med, brevväxlande med, besökte under sina amerikaresor och bjöd in till Lund som gästföreläsare, var i första hand (alfabetiskt) Rondo Cameron, Paul David, Stanley Engerman, Robert Fogel, Alexander Gerschenkron, Douglass North, Nathan Rosenberg och Lars G Sandberg. David, Engerman, Fogel och North var ledande namn inom ”new economic history” eller ”cliometrics”, en forskningsinriktning med fokus på ekonomisk teori, kvantitativa metoder och kontrafaktiska resonemang. Gerschenkron hade varit lärare åt flera blivande kliometriker och teknikhistorikern Rosenberg gick i Norths nyinstitutionalistiska spår.

I Jörbergs europeiska kontaktnät ingick bland andra engelsmännen Roderick Floud, Leslie Hannah, Angus Maddison, Peter Mathias, Walter Minchinton och Patrick O’Brien, tysken Richard Tilly, österrikaren Michael Mitterauer, fransmannen Francois Crouzet, belgaren Herman Van der Wee, italienaren Carlo Cipolla samt ungrarna Ivan Berend och György Ránki.

Tre kollegor från det internationella nätverket kom att stå Jörberg särskilt nära: Rondo Cameron, Carlo Cipolla och Nathan Rosenberg. Cameron passade gärna på att köpa Volvo-bilar när han besökte Sverige. Cipolla hade Jörberg lärt känna i Berkeley redan 1958. Rosenberg och Jörberg gav 1982 ut en bok om teknisk förändring och Jörberg såg till att Rosenbergs How the West Grew Rich (1986) blev publicerad på svenska med förord av honom själv (Jörberg 1991).

Naturligtvis hade Jörberg även täta kontakter med sina ämneskollegor i Sverige och Norden men för att avdelningen ”namedropping” inte ska bli ändlös håller vi oss till principen ingen nämnd, ingen glömd. Nämnas bör dock lundensarnas årliga och festliga utbyten med de danska kollegorna vid Institut for økonomisk historie i Köpenhamn.

Jörberg satt i tolv år, fram till 1990, i exekutivkommittén för International Economic History Association, där han regelbundet träffade kollegor och vänner. En episod 1983 får exemplifiera hur han kunde använda sina kontakter. Det året arbetade en kommitté för att omorganisera utbildningen i nationalekonomi och företagsekonomi vid Lunds universitet. En delegation anträdde en studieresa i västerled. Jörberg var som han själv skrev i ett brev ”in charge of the whole business” ² och passade på att gästföreläsa vid de universitet som besöktes i USA och Kanada.

2. Kliometrin

Jörberg hade alltså tillbringat ett formativt år 1957–58 i USA med uppföljning 1965–66. Hans första vistelse ägde rum på gränsen till genombrottet för ”new economic history”. Under den andra vistelsen stiftade han bekantskap med Douglass Norths Growth and Welfare in the American Past: A New Economic History (1966).

När Jörberg kom hem från USA ville han introducera den nya inriktningen. I en lång recension av Jörn Svenssons (1965) avhandling om svenskt jordbruk vid slutet av 1800-talet levererade han en kraftfull plädering för kliometrin. Jörberg (1967) angav fyra kriterier för skillnader mellan den nya och den traditionella ekonomisk-historiska forskningen.

Det första kriteriet var kvantifiering som måste kombineras med mer raffinerad statistisk analys. Det andra kriteriet var en ekonomisk-teoretisk begreppsapparat. ”Medan den äldre ekonomiska historien huvudsakligen sysslade med institutionella aspekter vill den ’nya’ ekonomiska historien starta med att undersöka de makroekonomiska processerna.” (Jörberg 1967, s 93)

För det tredje borde teoretisk analys och statistisk teknik utnyttjas i ekonomisk-historiska modeller. ”Dessa ’modeller’ kan vara uppbyggda kring några få variabler, vilkas interdependens kan logiskt deduceras. Historiker har i allmänhet ej varit böjda för att använda deduktion i sin forskning. Men om den ekonomisk-historiska forskningen ska bli mer än en deskriptiv krönika eller en lös analys, måste vi som utgångspunkt ha ett modellförlopp.” (s 94).

För det fjärde borde forskare på det historiska fältet arbeta med explicita hypoteser. ”Vad hypotesen hjälper till att klargöra är de ofta omedvetna antaganden som historiker gör om en viss händelse eller en viss utvecklings innebörd och konsekvenser. Det är därför bättre att dessa hypoteser uttalas än förtiges, att de göres medvetet och klargöres än omedvetet och nyckfullt.” (s 94).

Jörberg (s 95) noterade att kvantifiering och plädering för användning av teori visserligen förekommit sedan länge i ekonomisk-historisk forskning (genom Eli Heckscher) men fann ändå att ”det är ett känt faktum att de bästa ekonomisk-historiska verken ofta är skrivna av nationalekonomer”.

Traditionella ekonomihistoriker hade försvarat sig längs två frontlinjer. De hade hänvisat till att ekonomisk historia är mer än studiet av makroekonomiska processer genom att behandla institutioner, ekonomisk politik, befolkning och sociala förhållanden. Jörberg (s 96) menade att de missat poängen hos de nya ekonomihistorikerna: ”Dessa framhåller, att först då de makroekonomiska processerna är någorlunda klarlagda blir det möjligt att undersöka dessa delar av den ekonomiska historien på ett relevant sätt och sätta in problemen i ett större sammanhang.” Traditionalisterna hade också betonat betydelsen av källkritisk skolning. Jörberg (s 96) gav ett barskt svar: ”Källkritik är inget självändamål. Om man kan dra slutsatser i ekonomisk historisk forskning utan att först ägna sig åt tidsödande och onödig källkritik är det en fördel.”

Recensionen kom att betraktas som en programskrift för fortsättningen och inriktningen på institutionen i Lund och lästes och diskuterades även på övriga ekonomisk-historiska institutioner i landet – om än med skepsis. Inte att undra på, med tanke på att Jörberg med sitt påstående att den bästa ekonomisk-historiska forskningen ofta bedrivs av nationalekonomer hade satt fingret på en synnerligen öm punkt.

3. Professorsvägen

Den ekonomisk-historiska miljön i Sverige bestod under Jörbergs formativa period av institutioner i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg. Professurerna i Uppsala, Stockholm och Göteborg var besatta av historiker som använde traditionell historisk metod. Professuren i Lund innehades av Oscar Bjurling som hade nationalekonomisk grundutbildning och vidareutbildning i historia vilket gjorde honom mottaglig för en modernare användning av ekonomisk teori och metod. (Krantz 2019) Skillnaden mellan traditionell och modern ekonomiska historia kom till uttryck i två professorstillsättningar som Jörberg var inblandad i, den ena vid Umeås nygrundade universitet 1965–67, den andra vid Stockholms universitet 1968.

Sakkunniga för professuren i Umeå var professorerna Oscar Bjurling, Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala, och Ernst Söderlund, Stockholm. De båda sökande, Jörberg och Gustaf Utterström, förklarades professorskompetenta och Utterström tillsattes.³ Tillsättningsärendet kan ses som en uppgörelse mellan de båda uppfattningarna om ekonomisk historia, den traditionella representerad av Söderlund och Hildebrand och den nyare representerad av Bjurling.

Uppfattningarna om Utterström skiljde sig radikalt åt. Bjurling ansåg ( s 20) i ett detaljerat och mycket negativt utlåtande att han var blott med tvekan kompetent, han saknade ”förmåga att kritiskt behandla numeriska data. Relevanta ekonomiska frågeställningar lyser nästan helt med sin frånvaro.” Hildebrand fann däremot (s 43) att Utterströms resultat ”vunnits på ett ur metodisk synpunkt intressant och stimulerande sätt” och Söderlund (s 20) att han ”producerat åtskilligt av grundläggande betydelse”.

Alla tre uttalade sig mycket uppskattande om Jörberg. Bjurling (s 29f): ”Metodiskt är han utomordentligt säker. Han behärskar både den konventionella historiska källkritiken och den mera förfinade ekonomisk-historiska metodiken. [—] Hans produktion, som aldrig är dålig, visar en ständigt stigande kvalitet.” Hildebrand (s 24): Jörbergs planer har ”genomförts med skarpsinne och enveten konsekvens [—]. Hans resultat äro viktiga, och detta sammanhänger med att han gärna håller sig till väsentligheter i forskningen.” Söderlund (s 10): Jörberg ”har en påtaglig förmåga att ställa väsentliga frågor […] och att finna svar av uppenbart vetenskapligt värde”.

Ärendet föranledde en omfattande diskussion i samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet som var ansvarigt eftersom Umeå universitet ännu inte hade en färdig organisation. Åtta professorer uttalade sig. Geografen Gerd Enequist trodde att Bjurling var i det närmaste okunnig om vad Utterström åstadkommit och ansåg att dennes ”stora lärdom står utom all diskussion” medan Jörberg ”håller sig till frågor av klart ekonomisk typ”. Pedagogen Wilhelm Sjöstrand fann att Bjurling ”tillämpat en metod, som man dess bättre i regel endast möter på helt annat håll: man fortsätter att sparka den slagne, även sedan han blivit helt försvarslös”. Historikern Sten Carlsson, statistikern Herman Wold och sociologen Torgny Segerstedt instämde med de båda sakkunniga som placerat Utterström före Jörberg. Hildebrand stod givetvis kvar vid sitt sakkunnigutlåtande. Statsvetaren Carl Arvid Hessler såg i Jörberg en forskare ”som med konsekvens och skarpsinne har angripit centrala problem med moderna metoder” och vars egenskaper var ”värdefulla när det nu gäller att från grunden bygga upp en ny institution”; han satte Jörberg i första rummet. Det gjorde även nationalekonomen Tord Palander. Därmed blev fakultetens beslut att med sex röster mot två förorda Utterström som alltså blev utnämnd till professor i Umeå.

Bjurlings utlåtande om Utterström var onekligen skarpt vilket ledde till att denne JO-anmälde honom. Efter utredning anförde JO: ”Beträffande slutligen klagomålen för att Bjurling använt ett olämpligt och ovärdigt skrivsätt finner jag vad härutinnan förekommit inte ge mig anledning till annat uttalande än att jag […] vill understryka angelägenheten av att kritik i tjänsteskrivelser städse avfattas på ett hovsamt och måttfullt sätt.”⁴

Vid Stockholmsärendet var professorerna Artur Attman, Göteborg, Hildebrand, Uppsala, och Eino Jutikkala, Helsingfors, sakkunniga. Jörberg och Rolf Adamson, Göteborg, var sökande. Båda förklarades kompetenta för professuren. Adamson placerades främst och tillsattes.

Ärendet blev inte lika komplicerat som det i Umeå. Sakkunnigutlåtandena innehöll några anmärkningar om skillnader i metod mellan de sökande men inga som var utslagsgivande för tillsättningen som baserades enbart på bedömning av de sökandes skicklighet.⁵

Hildebrand framhävde (s 13) Jörbergs influenser från USA som betydelsefulla och såg hans plaidoyer för ”new economic history” i recensionen av Jörn Svenssons avhandling som en god merit. ”Den börjar med en stridsglad och stimulerande presentation av den ’nya’ ekonomiska historien i USA; i sin diskussion av Jörn Svenssons resultat vill den ge ett exempel på ’ny’ ekonomisk historia i aktion.” Attman noterade att Jörberg i recensionen påvisat betydelsen av statistisk och ekonomisk-teoretisk analys för tolkningen av källmaterial om jordbruket. Jutikkala nämnde inte recensionen men invände mot Jörbergs uppfattning om traditionell kontra statistisk källkritik. Han hade svårt att förstå (s 8) ”att en rationellare och mera praktisk källkritik kan anförtros en datamaskin”. Jörberg kommenterade utlåtandena i en besvärsskrivelse:

Det är också typiskt att professor Jutikkala helt avstår från att omnämna min uppsats ’Ekonomisk historia, jordbruksstatistik och depression’ där jag diskuterar den moderna ekonomiska historiens situation. Övriga sakkunniga bedömer den välvilligt, men avstår från att ta ståndpunkt i metodfrågor. Enligt professor Hildebrand är det en ’stridsglad och stimulerande presentation’, vilket kan vara sant, men viktigare hade varit att diskutera de forskningsmetoder, som där behandlas.⁶

När professuren i ekonomisk historia i Lund 1973 blev ledig efter Oscar Bjurlings pensionering var Jörberg ensam sökande. Han tillsattes med åberopande av att han förklarats professorskompetent i de tidigare tillsättningsärendena.

4. Böckerna

Vi kan inte i ett förtätat porträtt gå in på alla Jörbergs arbeten. Vi begränsar oss till tre och nöjer oss med att återge kvintessensen i några omdömen:

Hösten 1961 försvarade Jörberg sin doktorsavhandling Growth and Fluctuations of Swedish Industry 1869–1912. Opponent var hans kollega, docenten Gunnar Fridlizius. I betygsnämnden satt en illuster skara lundaprofessorer, utöver Bjurling filosofen Gunnar Aspelin, statsvetaren Nils Stjernquist, geografen Torsten Hägerstrand, statistikern Carl-Erik Quensel och nationalekonomen Torsten Gårdlund.⁷

Bjurling formulerade utlåtandet om avhandlingen. Han konstaterade att Jörberg tagit ”ett helt nytt metodiskt grepp” om ett av de mest centrala problemen i svensk ekonomisk historia. ”Han har påtagit sig den mycket mödosamma uppgiften att numeriskt bestämma den industriella utvecklingen genom att utnyttja det rika statistiska material som finns på skilda håll men hittills inte använts för systematisk bearbetning.” Jörberg hade inspirerats av Simon Kuznets, Walther Hoffman från Kielskolan och forskare vid NBER men arbetat på ett självständigt och nydanande sätt. Avhandlingen var ”ett utomordentligt och omfattande arbete, präglat av stor metodisk säkerhet och konsekvens” och utgjorde ”en oumbärlig grund för fortsatt forskning på området”. Betyget blev, på anmodan av en enhällig betygsnämnd, ”Med utmärkt beröm godkänd”.

Jörbergs (1970) arbete om ”The Industrial Revolution in Scandinavia 1850–1914”i The Fontana Economic History of Europe var den första moderna jämförande översikten av de nordiska ländernas ekonomiska historia. Jörberg bifogade arbetet som manuskript redan när han sökte professuren i Stockholm och fick kritik av ett par av de sakkunniga. Hildebrand tyckte att ”någon riktig [sic] bra bok har det ändå inte blivit”. Jutikkala hittade några fel rörande Finland som kunnat undvikas om Jörberg bättre utnyttjat en uppsats av Jutikkala. Attman däremot var positiv och tyckte att Jörbergs manuskript innehöll ”mycken nyttig kunskap, som är överskådligt sammanförd från existerande litteratur”.

Arbetet recenserades av den norske ekonomihistorikern Francis Sejersted (1972). Han utsatte Jörbergs framställning av Norge för kritisk detaljgranskning och fann (s 164) att ”minimikraven på omsorgsfullt urval och noggrannhet med fakta inte har tillgodosetts. Boken ger ett intryck av brådska och författaren har varit slarvig i sin analys.” Jörberg (1972a) replikerade att han själv och Sejersted skrev om olika saker. Själv skrev han om Norge som en del av den ekonomiska utvecklingen i Skandinavien. Sejersted var bara intresserad av Norge och brydde sig inte om att arbetet var ett försök till komparativ analys. Sejersted hade inte velat hålla med om att skandinaviska ekonomihistoriker ofta saknade ett analytiskt angreppssätt. Sejersteds recension hade emellertid visat att så var fallet, åtminstone var det så i Sejersteds fall.

A History of Prices in Sweden 1732–1914 (1972b) lovordades i internationella tidskrifter. Walt Rostow, känd för sin teori om den ekonomiska tillväxtens stadier, förklarade i Business History Review (1974, 235) att verket skulle ”förbli en oundgänglig källa till data och till tankeväckande frågor om det moderna Sveriges ekonomiska historia”. Helge Nordvik från Norges handelshøyskole i Bergen var i Economic History Review (1974) likaså viss om att verket skulle bli en oundgänglig utgångspunkt för undersökningar av Sveriges ekonomiska historia under 1700- och 1800-talen och tillade (s 60): ”Även om professor Jörberg inte har gett alla svar så har han ställt de flesta rätta frågorna.” Recensenten i Journal of Economic History (Spencer 1974) gratulerade Jörberg till att ha gett ett grundläggande tillskott till kunskapen om prisrörelser över en längre period i Sveriges historia och tankeföda för ekonomihistoriker framöver. I Journal of Modern History (Berry 1975, s 387) var omdömet likartat: Jörbergs arbete skulle ”otvivelaktigt bli en av hörnstenarna i svensk ekonomisk historia och också förse prishistoriker överallt med måttstockar till deras egna fynd och idéer om nya metoder för prisanalys”. I recensionerna fick Jörberg över lag beröm för sin hantering av ekonometriska tekniker. ”Alla dessa verktyg används med stor skicklighet för att utvärdera och testa källmaterialen”, löd ett omdöme (Spencer 1974, s 1043). I Annales (Morineau 1976) hette det att den rigorösa statistiska metod som Jörberg valt hade gett en stor mängd information.

5. Tidskrifterna

Vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund utgavs åren 1958–80 tidskriften Economy and History med Oscar Bjurling som redaktör fram till 1973 och Jörberg åren därefter. Tidskriften trycktes i tusen exemplar med spridning över hela världen, dock främst USA och Storbritannien. När Jörberg tog över utvidgades redaktionen med representanter från de nordiska länderna. Jörberg stod genom åren i särskilt flitig kontakt med den norske representanten Fritz Hodne. Från 1981 slogs Economy and History samman med Scandinavian Economic History Review (SEHR) som alternerar mellan de nordiska länderna. Det innebar ironiskt nog att Economy och History på grund av dålig ekonomi försvann ur historien.

I början av 1974 inbjöds Jörberg att ingå i redaktionen för Explorations in Economic History, baserad vid Indiana University. Inbjudan kom från William Parker vid Yale: ”Vi var alla överens om att du är den rätta personen från Sverige eftersom ditt arbete så tydligt representerar den forskningsinriktning vi hoppas att tidskriften kan följa.”⁸ Det huvudsakliga redaktionella ansvaret åvilade Gary M Walton, Douglass North och Jeffrey Williamson. I redaktionen satt även bl a Paul David, Richard Easterlin, Stanley Engerman, Robert Fogel och Donald (sedermera Deirdre) McCloskey. Jörberg tackade förstås ja och var kvar i redaktionen till 1985.

6. Utvärderingarna

Alexander Gerschenkrons teori om ekonomisk eftersläpning (”relative backwardness”) har haft stort inflytande på den ekonomisk-historiska forskningen. År 1973 formulerade Jörberg motiveringen till Gerschenkrons inval i KVA: ”Som akademisk lärare torde Gerschenkron vara unik. Från hans seminarium ’The Economic History Workshop’ vid Harvard har utgått en lång rad nu betydande forskare, varav flertalet anslutit sig till vad som betecknats som ’The New Economic History’ […].”⁹

Våren 1978 levererade Jörberg tillsammans med kollegan Rolf Ohlsson en utvärdering av den amerikanske ekonomen Moses Abramovitz till kommittén för Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. Hösten 1981 levererade Jörberg återigen i samarbete med Rolf Ohlsson en utredning om Douglass North.¹⁰ Utredningen skattade Norths bidrag högt men utmynnade inte i något ställningstagande till hans prisvärdighet.

Sju år senare publicerade Jörberg och Ohlsson (1988) vad som bör vara det huvudsakliga innehållet i utredningen i form av ett ekonomporträtt i Ekonomisk Debatt. De inledde med att (s 131, 134) slå fast att Douglass North genom att bana väg för ”new economic history” var ”en av förgrundsgestalterna inom den moderna ekonomisk-historiska forskningen” och avslutade med att hans ”ihärdiga försök att inkludera de institutionella förändringarna i förklaringarna har utan tvekan gett både nationalekonomin och den ekonomiska historien nya forskningsuppgifter”.

Våren 1986 beställde KVA av Jörberg en utredning om Nathan Rosenberg. Jörberg var gammal vän med Rosenberg och garderade sig mot jäv genom att samarbeta med kollegan Carl-Axel Olsson ”så att utomvetenskapliga hänsyn minimeras”. Ett år senare levererade Jörberg utredningen. ”Som framgår är jag positiv”, heter det i följebrevet, ”men endast om han får dela det med någon annan ekonomisk historiker”. De andra namn Jörberg hade i åtanke för ett delat pris var Fogel och North.¹¹

7. ”Nobelpriset”

År 1993 fick Fogel och North Riksbankens pris till Alfred Nobels minne ”för att ha förnyat den ekonomisk-historiska forskningen genom att använda ekonomisk teori och kvantitativa metoder för att förklara ekonomisk och institutionell förändring”. Jörberg var då adjungerad till priskommittén.

Jörberg (1993) gav en utförlig presentation av de båda pristagarna i Ekonomisk Debatt. Han betonade deras betydelse för ämnet ekonomisk historia och konstaterade att ekonomisk-historiskt och ekonomisk-teoretiskt inriktade forskare hade uppnått en slags konsensus:

Deras analyser har tvingat övriga forskare att i många fall omvärdera sina tidigare resultat. Det är därför förståeligt, att båda har utlöst en livlig och ibland något hätsk kritik från dem som ansåg sig angripna, eller som fruktade att ämnet ekonomisk historia skulle bli en testplats för ekonomer, som med selektiva data sökte verifiera sina teoretiska piruetter. Idag kan vi emellertid se att ekonomiska historiker har accepterat att ämnet bäst utvecklas i samspel med ekonomisk teori, och många teoretiker har insett att historiska förlopp måste beaktas då de diskuterar moderna problem. (Jörberg 1993, s 720)

Kontakterna med de båda nobelpristagarna fick stor betydelse för den ekonomisk-historiska forskningen i Lund och landet i övrigt¹² och även för andra samhällsvetenskapliga discipliner. Fogel fick främst betydelse för den demografiska forskningen och North för forskningen i utvecklingsekonomi.

8. Gästföreläsningarna

Jörberg besökte ofta sina vänner i USA och de liksom andra utländska storheter vallfärdade till Lund.¹³  Några exempel från 1980-talet: Sandberg från Ohio State University gav 1981 en doktorandkurs betitlad ”A tale of tortoises and hares” om industriell utveckling i Europa 1850–1914. Rosenberg från Stanford föreläste 1982 om teknisk förändring. Charles Kindleberger från MIT föreläste om finansiella institutioner och ekonomisk utveckling i Storbritannien och Frankrike på 1700- och 1800-talen och uttryckte efteråt ”beundran för den fabrik som producerar ekonomisk historia du har skapat”.¹⁴  David från Stanford redogjorde 1983 för teknologiska innovationer och O’Brien från Oxford gav 1985 en översikt av vad som åstadkommits inom ”new economic history”. Cameron från Emory University föreläste 1986 om internationell bankverksamhet och industrifinansiering. Hannah från LSE gav 1987 en Holger Crafoord Memorial Lecture¹⁵ och Anthony Wrigley från Cambridge och LSE föreläste om den industriella revolutionen och dödstalen i det förindustriella Europa. Maddison från University of Groningen föreläste 1988 om tillväxt i västliga ekonomier. North och Fogel gav 1989 föreläsningar för nationalekonomer och ekonomihistoriker i Lund, North om institutioner och Fogel om sitt slaveriprojekt samt om hunger och mortalitet.

9. Kritikern

Jörbergs seminariekommentarer och bokrecensioner torde fått mer än en föreläsare, forskarstuderande och författare att kallsvettas. Vi tar som stickprov från hans kritiska ådra ett utlåtande han på uppmaning av ett bokförlag skrev om den världsberömde ekonomen John Kenneth Galbraiths Osäkerhetens tidsålder.¹⁶  ”Detta är en ovanligt dålig bok – sämre än Galbraiths bok om Pengar, som också är dålig”, inleder Jörberg och fortsätter: ”Boken tycks vara en avläggare av en TV-serie. Man erhåller alltså strödda synpunkter på föga organiserat material. Galbraith är med rätta känd som en utmärkt stilist. I denna bok är han mest pratig. Endast i undantagsfall kommer hans kända ironi och kvickhet fram – mest är det tröttande prat.” Galbraiths försök att förklara ekonomiska idéers betydelse beskrivs som ”valhänta” och uttryck för ”vulgärekonomisk determinism”.

10. Ämnet

Jörberg skrev 1987 för Sydsvenska Dagbladets räkning en kort artikel om ämnet ekonomisk historia.¹⁷ Han konstaterar att prognoser, särskilt kortsiktiga, nästan alltid slår fel. Däremot är det möjligt att förstå ekonomisk förändring om man anlägger ett långsiktigt perspektiv. ”Bakom de spektakulära händelserna ligger ofta djupgående strukturella förändringar, som inte alltid är lätta att spåra. Men med ekonomisk-historiska metoder kan vi komma en bit på vägen mot en bättre förståelse av samhällsutvecklingen.” Jörbergs ämneskarakteristik förtjänar ett längre citat:

Ämnet är i viss mening mångvetenskapligt; det inkluderar nationalekonomiska och statistiska, framför allt ekonometriska, analysmetoder, samtidigt som forskarna bör ha kunskaper om förändringar i den sociala och politiska sfären, inklusive historisk källkritik. Vad som studeras i Lund är främst långsiktiga strukturfenomen, inklusive konjunkturer, på makronivå. Vidare studerar vi demografiska förändringars samband med ekonomiska, inkl. deras betydelse för utbildningen, och teknikens roll för att förklara ekonomiska förändringsprocesser. Ämnet omfattar också mera jordnära delar: företags- och företagareverksamhetens historia, lokalhistoria, bystrukturer under 1800-talet, m m. Tidsmässigt omspänner ämnet den historiska utvecklingen fram till i dag, men i Lund ligger huvudvikten på den industriella epoken från 1800-talet och framåt.

Jörberg konstaterar att ämnet var populärt bland studenter under 1960-talets vänstervåg. De lärde sig ekonomisk historia för att kunna förändra världen. Men: ”Vi som undervisade och forskade hade inte sådana ambitioner, utan då som nu är målet att ge blivande ekonomer och samhällsvetare förståelse för att ekonomiska och sociala förändringsprocesser har rötter i det förgångna och att man ej med framgång kan studera nutiden eller förutsäga framtiden utan dylika kunskaper.”

11. Betydelsen

En av forskarna vid institutionen i Lund fångar Jörbergs betydelse med följande ord:

Jörberg tog inte bara med ”new economic history” och kvantitativa metoder från sina vistelser i USA. Han förde också med sig en friare akademisk stil på seminarierna och i andra sammanhang. För oss som var doktorander och unga forskare vid den här tiden var det mycket stimulerande att institutionen besöktes av världskända forskare och att ”vår” professor umgicks på lika fot med dessa världsnamn. Jörberg brukade kortfattat presentera gästföreläsarna vid seminariets inledning, och då kunde vi se hur väl förankrad i det internationella forskningssamhället Jörberg var, och att han kände flera av världsnamnen personligen.¹⁸

Jörberg lade grunden till en institution som under 2000-talet genomgått en imponerande expansion. Att peka ut vad som faktiskt möjliggjorde expansionen är inte lätt. Betoningen av ekonomisk teori och metod samt intressanta seminarier har redan nämnts liksom Jörbergs seminariekommentarer som kanske inte alltid var inspirerande men som var ”krävande och danande”. Han kunde vara kärv på den stora scenen men omtänksam i det lilla mötet vilket hade betydelse för rekryteringen av dugliga medarbetare. Han var mån om att hans medarbetare skulle komma ut i stora världen; i hans brevsamling återfinner man många rekommendationsbrev. Allt detta, tillsammans med en tidig satsning på att söka externa forskningsmedel, lade en stabil grund för institutionen i Lund. Jörbergs inflytande sträckte sig också över institutions- och ämnesgränserna.

12. Finalen

Jörberg fick genom årslånga vistelser i USA läsåren 1957–58 och 1965–66 unika kontakter med amerikanska forskare. Den andra vistelsen fick honom att leverera en kraftfull programförklaring för ”new economic history”. Med tiden vidgades hans kontaktnät till att omfatta en lång rad ledande europeiska ekonomihistoriker. Många berömdheter vallfärdade till Lund för att gästföreläsa och hålla seminarier samtidigt som Jörberg ofta gästföreläste vid europeiska och amerikanska universitet.

Jörbergs arbeten, inte minst hans doktorsavhandling från 1961 och hans svenska prishistoria från 1972, fick många lovord. Jörberg hade med metodologiskt säker hand skildrat Sveriges moderna ekonomiska historia i kvantitativa termer och lagt en grund på vilken andra kunde bygga vidare.

Jörberg anlitades flera gånger av KVA för att utvärdera amerikanska forskare. Han formulerade motiveringen till Alexander Gerschenkrons inval i KVA och utvärderade tillsammans med kollegor på uppdrag av kommittén för ekonomipriset till Nobels minne Moses Abramovitz, Douglass North och Nathan Rosenberg. Kontakterna med de amerikanska priskandidaterna kulminerade 1993 när Fogel och North, med Jörberg adjungerad till priskommittén, tog priset.

Jörbergs skarpsinniga personlighet och internationella kontaktnät fick stor betydelse för den ekonomisk-historiska forskningen i Sverige och främst i Lund som i dag kan ståta med världens största institution i ämnet.