Nationalekonomi i orostid

Hur förändras nationalekonomisk analys av att vi lever i oros- och krigstid? Det fick jag anledning att tänka på för ett år sedan när jag skulle granska en artikel för en vetenskaplig tidskrift om val av kalkylränta för utvärdering av investeringsförslag för järnvägsinfrastruktur. Sådana investeringar har en tidshorisont som sträcker sig över flera generationer, så hur man ska väga framtida nyttor mot dagens utgifter är både svårt och ofta avgörande för slutsatserna. Det finns en etablerad litteratur för detta men kruxet var att det nu handlade om Ryssland.

En vanlig utgångspunkt är Ramseyekvationen, som är döpt efter den engelska filosofen och ekonomen Frank Ramsey (1903–30). Han ställde 1928 frågan om hur mycket konsumtion ett samhälle bör avstå från genom sparande i ett givet ögonblick för att möjliggöra ökad konsumtion i framtiden.¹ Ett resultat av hans analys var att man bör ta hänsyn till att marginalnyttan av ytterligare resurser för konsumtion faller när inkomsten ökar. Den generation som avstår konsumtion för att exempelvis möjliggöra järnvägsbyggen är fattigare än den som senare får del av avkastningen. Detta bör vägas in om målet är att alla generationer ska få så hög välfärd som möjligt, vilket återspeglas i Ramseys ekvation (som blivit raffinerad av andra, se Blanchard och Fischer 1989, kap 2).

Det var knappast en slump att Ramsey formulerade problemet på det viset. Han var matematiker och filosof. När han som 17-årig student kom till Cambridge på hösten 1920 tog två eminenta ekonomer där, John Maynard Keynes och Arthur Pigou, honom under sina vingar. Båda intresserade sig för politiska åtgärder för att förbättra välfärd för de breda folkmassorna. Grunden för denna inriktning hade lagts ett par decennier tidigare av Alfred Marshall som själv tidigt läst filosofi och kommit fram till att maximering av befolkningens välfärd, dvs nytta av konsumtion, utmärker god politik.

Ramsey anmärkte själv, efter påpekande från Keynes, att hans analys bortsåg från krig och andra katastrofer som skulle göra framtida generationer fattigare. Men än mer fundamentalt är att analysen utgick från generationers, och människors, lika värde och önskan om högsta (möjliga) välfärd, och därför knappast är användbar för att göra ekonomiska avvägningar vid järnvägsbyggen under ett angreppskrig. Själv slapp han undan krigen. Han var för ung att delta i det första kriget. Sedan dog han i januari 1930, innan depressionen blommat ut fullt och medan man ännu kunde tro att det kriget var det sista. Oturligt nog var ännu penicillin, som kanske hade kunna rädda honom från den infektion han fått, förmodligen under en simtur i Cam, ännu inte tillgängligt.

Ramsey använde sin alltför korta tid väl. På Bertrand Russels uppdrag hämtade han Ludwig Wittgenstein till Cambridge, översatte dennes Tractatus och fick honom att tänka om² (för att bli ”den senare” W), övertyga Keynes om bristerna i dennes stora arbete om sannolikhet, visa att det alltid finns ordning i ett till synes oordnat system (Ramseys teorem), lägga grunder för modern beslutsteori, beteendeekonomi, spelteori och dagens AI, gifta sig och leva livets glada dagar på de fria sätt man kunde göra med vännerna i Bloomsbury-gruppen. Han personifierade därmed styrkan i de konstruktiva intellektuella krafter som frigjordes under fredstiden.

Få av oss som lever nu är lika briljanta men vi måste alla förhålla oss till de ändrade förutsättningarna. Sårbarheten i samhällsekonomin har tydliggjorts av krig och icke-fred i Europa och Mellanöstern, pandemin och en rad klimatrelaterade skadehändelser. Till det kommer den ändrade spelplan för demokrati och världshandel som har uppstått under Trump 2. I flera fall har detta väckt frågor för nationalekonomer som redan blivit grund för etablerade forskningsfält, exempelvis makro- och mikroekonomisk analys av klimatförändringar eller ökade försvarsutgifter. I andra fall finns ”i princip” analysverktygen, men de har ännu inte kommit till bred användning. Exempelvis saknas på båda sidor av Atlanten manualer för analys av hur resiliens och redundans ska vägas in i analys av offentliga investeringar i infrastruktur eller sjukvårdskapacitet, än mindre av civilt försvar.

Andra frågor är sådana som få trodde skulle behöva ställas. Hur ska nationalekonomer se på handelspolitik eller industripolitik när USA startar handelskrig mot i stort sett alla länder på vettlösa grunder? Hur ska företag och länder agera när USA:s president ägnar sig åt storskalig korruption, angriper vetenskapen, avvecklar rättsstaten och undergräver demokratin? Hur ska vi som forskare agera när världsledande universitet, forskare, statistikmyndigheter och centrala institutioner som Federal Reserve, WTO angrips, hotas och/eller nedmonteras?

Jag anser att vi behöver mer diskussion om hur vi som är aktiva inom nationalekonomisk forskning och undervisning i Sverige ska förhålla oss till sådana frågor. Inspirerad av Frank Ramseys liv och verk vill jag ge ett förslag till tre utgångspunkter för hur vi bör förhålla oss:

Slå vakt om Europa! Ekonomisk utveckling liksom vetenskap främjas av rättsstat och inkluderande institutioner. Som forskare och medborgare måste vi nu mer än någonsin värna Europas fria institutioner och ekonomiska utveckling. Det var ingen slump att Frank Ramsey kunde lysa just i Cambridge, där fanns den akademiska miljö och frihet som under mellankrigstiden lockade talanger från hela Europa, inklusive svenska nationalekonomer som Erik Lindahl, Bertil Ohlin och Dag Hammarskjöld. Länge har det nu i stället varit främst amerikanska toppuniversitet som haft sådan dragningskraft. Som Magnus Henrekson, Lars Jonung och Mats Lundahl nyligen påpekat är det inte rimligt att vad som är intressant nationalekonomisk forskning hos oss avgörs av vad som för tillfället går hem i Chicago, Boston och Stanford. Vi behöver därför en forskarutbildning som  bättre anpassas till Europas förutsättningar och behov (Henrekson m fl 2024, 2025); detta gäller även i Sverige (Henrekson och Hultkrantz 2024).

Var modig! Ramsey var orädd och utmanade redan som tjugoåring ledande forskare i sitt ämne som  George Edward Moore och Bertrand Russel. När historiken Timothy Snyder ger oss tjugo råd baserade på historiska lärdomar av att möta tyranni är det första: ”Lyd inte i förväg!”.³ Som svenskar är vi vana vid en konsensuskultur, som vi även möter på universiteten, som är inriktad på att tidigt uppfatta signaler och anpassa sig. Det ska vi inte göra. Vi behöver nu stödja kollegor, inte minst i USA, som vågar stå upp för rättsstat och  akademisk frihet, som exempelvis rektorn vid Harvarduniversitetet.

Var optimistisk! Allt är inte förlorat! Ramseys andra stora klassiska bidrag till nationalekonomin är en artikel som lade grunden för det vi i dag kallar teorin för second best, eller egentligen the feasible first best. Världen går vidare och nationalekonomers uppgift är att föreslå hur den, den verkliga världen, kan bli så bra som möjligt med de förutsättningar som är för handen. För att klara det får vi inte förlora hoppet: Ramsey bekände i brev till Russel att han finner världen vara ”a pleasant and exciting place … You may find it depressing; I am sorry for you … I pity you with reason, because it is pleasanter to be thrilled than to be depressed, and not merely pleasanter but better for all one’s activities.”⁴

Lars Hultkrantz